Från juni 2010 till februari året därpå var den där helvetestiden när jag var utbränd, på riktigt. Allting slutade funka i min kropp, speciellt under panikattackerna. Nu är jag återställd, men äter fortfarande medicin för att hålla humöret uppe och orken i skick. Stresströskeln är med all rätt mycket lägre nu än förr… Fast egentligen är den kanske inte lägre än förr, bara mer synlig… Och min kropp funkar bra. Relativt bra.

Ingela nämnde om det, och jag håller med. Minnet. Jag vet inte om ordet glömsk eller förvirrad passar bättre in på mig, men det har ställt till det för mig i jobbet. Jag ser inte alltid smågörat som att soporna borde bäras ut eller golvet sopas. Jag har tydligen slutat notera sånt som i mina ögon inte är det viktigaste. Men det är en försvarsmekanism för att undvika att kroppen går på övervarv, den kopplar bort allt ”oviktigt” för att kunna fokusera på det väsentliga (exempelvis är kundbetjäning huvudsysslan i mitt jobb, medan ”sopa golvet” och ”föra ut soporna” är sekundära uppgifter.

Har ni någon erfarenhet av kroppens försvar?Morgonen efter vårt bröllop, sliten och redan då väldigt utmattad.