litet steg bakåt

Det är lite sjukt hur man är funtad egentligen. 6 månader efter Mileas födsel så börjar jag plötsligt stå och fundera på hela förlossningen igen. Jag blir trött på tanken att kanske få tvångstankar (tankar som tvingar sig på) och behöva tragla snittet för mig själv många gånger, som med Leons förlossning.

Antingen är det Saras stundande kejsarsnitt som utlöst tankarna, eller så är det VCS-besöket förra veckan när jag såg ”min” barnmorska gå förbi och jag inte hann hälsa.

  

Förlossningar är stora. Så stora att de tar länge att bearbeta också fastän de varit perfekta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>