Komsi komsi kreativiteten

Väldigt mycket av misstag hamnade jag in på en av mina fotomappar som hette ”BÄST”, från 2011. Jag antar att det handlade om vilka bilder som skulle bli papperskopior, eller helt enkelt lite ”best of 2011″. När jag tittat en stund så fick jag den där längtan efter att fotografera igen, den där som inte alls har funnits de senaste månaderna.

vappenfest (Medium) villafönster (Medium)

fönsterkatt (Medium)

Fotograferandet slutade vara roligt när all energi gick åt till att omforma sin vardag från att bara ha ett, till att ha två barn att ta hand om. Fotoklubben ‘Fotoklickarna’ som vi startade upp för några år sedan har varit död sedan vår bokdebut 2011, och ingen har tid eller ork att återuppta aktiviteten heller. Alla med sitt.

Nu kanske jag ska kunna lyckas hålla humöret uppe en stund när jag har kommit på det mest praktiska för egen del. På systemkameran placerade jag 50mm objektivet, eller ”nike-objektivet” som daniel kallar det (eftersom det är ett fast objektiv som inte går att zooma med, istället måste man springa framåt eller bakåt)… det funkar eftersom jag ändå tar alla vardagsbilder av barnen med iphonen (sexan har ändå så pass bra kameror att det går att använda bilderna också).110219 SNN (Medium)   dops (Medium)kryddburkar1 (Medium) pearlhyacint (Medium) (2)

Jag hoppas att min lösning kommer att locka fram kreativiteten hos mig, och för att utmana mig själv riktigt mycket tänker jag delta i fotoutmaningen också.

skogen 8 (Medium)

Jag hade stoltstämpeln

tidstjuven kunde man igår läsa om ”töntstämpeln” från högstadietiden, den man kunde få om man inte drack alkohol med alla andra. Jag kan inte låta bli att delge er min syn på alkohol i allmänhet. Det är enkelt, och beskrivs kort så här:

DSCN4217 copyu

Här har ni Sandra 17 år. Första året i Topeliusgymnasiet och inte det minsta förtjust i alkohol. Jag hittade ingen bild från högstadiet, men samma o-intresse fanns då.

2011

Här har ni Sandra 24 år, fortfarande lika lite intresserad av alkoholdrycker.

Javisst, jag har aldrig varit det minsta intresserad, och tycker det mesta bara är styggt/äckligt/blä. Jag minns inte när jag första gången smakade på någon alkoholdryck, eventuellt har jag doppat tungan i mammas vinglas ett par gånger, men alltid spottat ut det snabbt och sköljt munnen med vatten. Det godaste vinet jag smakat var den där sippen man fick när man blev konfirmerad, och då är väl det inte den starkaste sorten heller.
Jag kan ärligt säga att det mesta jag någonsin druckit vid samma tillfälle är 2 drinkar på en julfest (Daniels förra arbetsgivare hade alltid julfest vid strampen för sina anställda med fruar) för några år sedan och delade ut drinkbiljetter. 2 ynka drinkar, och drinkar kan jag tycka att är riktigt goda, men det räcker med två. Sedan blir det för sött.

Jag har alltid sagt nej, trots att jag växt upp med att vuxna SKA dricka alkohol vid festliga tillfällen. Jag har också alltid sagt nej till tobak och snus (jag har inte ens övervägt att prova), och inte en enda gång har jag känt att jag haft töntstämpeln, jag har snarare haft STOLTSTÄMPELN. Det är klart att man ska vara stolt om man kan säga nej. När jag gick i högstadiet minns jag att det oftast var stora hordar av jämnåriga, fulla, ungdomar på torget på helgerna. Jag själv hade pojkvän med traktor, så jag nöjde mig med att sitta i hytten och äcklas av de som mådde illa och betedde sig som svin. Det är DE som är TÖNTAR, de som faktiskt måste dricka sig stupfulla för att kunna ha roligt.

Nu tycker jag inte att vuxna som ”tar en redig fylla” är särskilt vuxna av sig, och då speciellt de som själva har barn och ändå känner att de måste få försvinna från vardagen med hjälp av alkohol. Att vuxna då och då dricker något alkoholhaltigt har jag inga problem med (ja fast Daniel, din whiskey luktar ju inte särskilt gott…), och jag skulle själv kunna tänka mig en långdrink någon gång.
Värst är ändå ungdomarnas syn på alkohol och att man MÅSTE dricka. Men tyvärr är det väl så, att så länge vuxna låter det vara ”okej” att de själva dricker för mycket, så kommer inte ungdomsfyllor att sluta upphöra. Jag hoppas att jag ska lyckas få mina barn att förstå att det inte är nödvändigt med alkohol,tobak och snus så länge man bara är barn. Inte för att undvika ”töntstämpeln” iallafall.

H. Stolt nykterist

Då när Leon kom till världen

Ja, det som då hände den där onsdagskvällen den 16 januari 2013 var att jag dagen före hade varit på ultraljudskontroll till VCS och pga babyns storlek hade blivit tilldelad ett planerat kejsarsnitt nästa veckas onsdag… egentligen är det inte väsentligt, men roligt att nämna… Då hade jag också för första gången under graviditeten protein och dessutom högt blodtryck. Om det är någon som har haft havandeskapsförgiftning så vet ni att det här är tydliga tecken, och att man enligt reglerna ska ha fem symptom för att få diagnosen ´preeklampsi´.

IMG_2312

Första och sista CTG på mödrapolikliniken

Jag hade fått stränga order om att mäta blodtrycket hemma, plus att jag skulle lämna urinprov varje dag vid mödrarådgivningen, allt för att hålla reda på preeklampsiförloppet. Så, under hela ”sveriges mästerkock” satt jag och mätte blodtrycket, slappnade av, mätte på nytt och slappnade av ännu en gång innan jag mätte en sjuhundratrettioelfte gång. Men nej, mitt blodtryck var skyhögt varje gång, och undre trycket var aldrig under 100 (det som gärna får vara runt 70). Efter ett samtal till förlossningen i Vasa fick vi hoppa in i bilen och köra dit, för säkerhets skull, och där fick jag lämna kvar över natten för övervakning med blodtryckssänkande medicin i kroppen.

Nästa dag är en sån där dag som jag inte egentligen minns så mycket av, men när jag läser i mitt bloggarkiv så var det tydligen frågan om många CTG, blodtrycksmätningar, urininsamling och sånt. På kvällen fick jag se några vackra stjärnfall i taket i mitt rum, och då tyckte läkarna att det började bli lite väl roligt med alla de här symptomen på havandeskapsförgiftning och lät mig veta att jag skulle få vara utan mat resten av kvällen och natten (istället fick jag knapra på lite lugnande tabletter för att kunna sova ordentligt). Läkarna skulle i sin tur sova på saken och bestämma huruvida det skulle bli kejsarsnitt redan nästa morgon, eller inte.

Det blev det. Akut kejsarsnitt på en av de brådskande tiderna som gör att det blir bråttom bråttom med allt. Inklämd mellan två andra operationer med andra ord. Daniel hann aldrig fram till sjukhuset, så vi träffades inte alls då före jag blev skjutsad till operationssalen. Tråkigt nog fungerade inte spinalbedövningen, och min värsta mardöm blev sann -jag skulle sövas! Det är något jag har fruktat i hela mitt liv, och på riktigt haft många, många mardrömmar om det, så gissa om paniken var nära. Det sista jag sa var ”jag är rädd”, innan jag somnade.

Tycker ni det är tråkigt att läsa? Man blir så ivrig när man kommer in i berättelsen, så det som skulle bli en kort historia, blir snarare en hel historiebok. Men jag tänker att ni som inte har hängt med i urminnes (så länge bloggen var låst) kanske är intresserade.

20130217 Leon 19 (Medium)

När jag vaknade igen efter att ha sovit och varit halvt vaken om vartannat i uppvaket, blev jag hämtad av Daniel och en barnmorska. Då hade Daniel skött om Leon i sin ensamhet på BB i flera timmar redan, och hunnit ha fotoshoot.
Man mår egentligen inte särskilt bra efter att ha varit nersövd, så hela Leons första dag utanför magen, minns jag i princip ingenting av. På kvällen togs han upp till keskola eftersom han hade haft lågt blodsocker och dessutom tungt att andas, där fick han ligga i 4 dagar för att övervakas. När grejen med blodsockret var uppklarat hade han istället högt bilirubin och fick sola lite grann.

Det här är den korta versionen som jag återger bara ”såhär” ur minnet, egentligen var det mycket mer detaljer som gjorde att jag i flera månader efteråt mådde dåligt över både förlossningen och tiden efteråt på bb. All den där skiten som fanns kvar ungefär ett år, alltså tills jag blev gravid igen, men som försvann efter otaliga psykologbesök och flera samtal med barnmorskor.

IMG_2508 IMG_2487 IMG_2490 IMG_2491

Tänk att det är två år sedan. Pojken är två år äldre än på bilderna. Två år vildare och två år trotsigare. Vi var så oerfarna och färska föräldrar som aldrig hade bytt en blöja ens… och här är vi nu, tvåbarnsföräldrarna som kan och vet allt om sina barn, som inte är rädda för att misslyckas och som vet att allt blir bra bara man ger kärlek. Nå, det visste vi väl nog från början, men att också tro på det i praktiken kan kanske ibland vara lite svårare.

Nu blev jag mycket mer sentimental än vad jag hade tänkt. GRATTIS till min lilla lejonunge!

 

De forna novembers julstämning

julmys5 (Medium) julmys3 (Medium) julmys4 (Medium) julkisse (Small) köksfönster (Small) IMG_7661

 

Hur böjer man ”november” i plural egentligen?

Egentligen hade jag tänkt visa er hur mycket roligt man kan ha med hyacinter, men när jag tittade genom mitt fotoarkiv så visade det sig att jag tydligen inte har dokumenterat alla arrangemang. Så istället blev det ett inlägg om hur mycket julfeelis jag tycks ha haft redan i slutet av november de senaste åren. I år inte så mycket julfeelis alls ännu.

För mig finns det mycket julstämning att hämta i skogen, så imorgon tänkte jag bege mig till mammas urskog för att krypa runt i jakt på lite sånt. Det är ju ändå inte så många dagar kvar till lillajul med julöppning, julmarknad, lillajultomte och julmiddag… med andra ord börjar det bli dags att varva upp julstämningen på riktigt!

Adventsljusstaken till exempel, den borde jag kanske plocka fram ur sitt ide i pannrummet (den blir av någon anledning alltid placerad där, precis som den är, i väntan på nästa säsong) och slänga bort all gammal mossa ur den. Så får jag väl gå ut och skrapa av lite ny mossa från någon av våra stenar och arrangera lite snyggt igen.

IMG_7753

Så där snygg var den ja!