hjärnspöken

Konstigt nog har jag egentligen inget behov av att skriva om alla kalasdagar jag för det mesta har. Det är kanske därför jag inte alls har haft något bloggbehov så länge Daniel varit hemma. Men nu den här veckan som gått har jag minst 10 gånger tänkt tanken. Jag är med andra ord ingen sån som bara vill skriva om de där stunderna på rosa moln och bebisleenden. 

 Den här bilden postade Maria på instagram, och jag kände genast igen mig (och inte på ett bokstavligt sätt då). 

Energitjuvar ni vet. Det är värsta sortens tjuvar som inte går att sätta bakom lås och bom för det de gör. Stjäl energi. Nu har jag en riktig skicklig energitjuv runt mig (jag kunde inte skriva ”i mitt liv”, eftersom jag slängt ut hen därifrån för några år sedan), och har haft det i typ 17 år eller något sånt. 

Imorgon riskerar jag att stöta på personen och det här har jag omedvetet stressat upp mig för. I flera nätter nu har jag haft mardrömmar där jag oftast försökt få hen att förstå hur idiotiskt beteende hen har och har haft. Och den här mobbingskänslan som lämnar kvar på morgonen när man vaknar, är inte vacker alltså. Psyket är så evil ibland, och jag skulle egentligen gärna gå till någon och prata ut (men är rädd att jag skulle få höra att jag borde prata med hen, när det egentligen är det sista jag vill).

Just mardrömmar tycks vara ett sätt att kommunicera med mig själv och mitt inre, för det är ofta jag går tillbaka till exempelvis barndomen och upplever saker därifrån. Men framför allt tas mycket obearbetat upp på nätterna för mig. De blir bara väldigt dålig stämning i mitt inre dagarna efteråt.

När jag berättar det här vill jag egentligen bara styrka det som Grynet en gång sa. Ta ingen skit. Det innefattar också personer i ens direkta närhet, och att inte de heller ska få mobba. Att det är mobbing det handlar om är kanske inget man inser när det pågår utan först efteråt. Själv fick jag den största aha!-upplevelsen när jag gick till en psykskötare efter det att jag bleivit utbränd, men sedan skulle det ta ännu 2 år innan jag fattade att bryta. Då var det bara synd att det skulle drabba en viktigt relation på samma gång.

Jag inser att jag matar energitjuven med att berätta så här offentligt. Men då kan jag också passa på att berätta att jag inte kunde bry mig mindre, och att vi gärna kan fortsätta vara luft för varandra.

En reaktion på “hjärnspöken

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>