Milea tyckte att det var dags att börja se världen rätt väg nu, och svängde sig äntligen från rygg till mage helt av sig själv. Man glömmer väldigt lätt hur det var med sin förstfödde, men tack vare mitt bloggande vet jag att han var en vecka yngre än vad Milea är nu, alltså var han ganska exakt 4,5 månad. Från och med nu går väl allt i raketfart.
Jag är aldrig sen att haka på när det blir tal om bloggträff, så även den här gången var jag snabb att besluta mig om att delta. Men när man själv inte riktigt orkar ordna, och inte heller någon annan här i trakten, så får man helt enkelt bara plocka fram bilen ur snödrivan och bege sig till närmaste storstad. Vasa. Det var ju tur att Emmi också tänkte lite likadant så att vi kunde samåka.
Jag kan med gott samvete rekommendera crepes om man äter vid Kaffehuset August i Vasa. Den med fetaost var mums!
Musiken var aningen hög, så till exempel så uppfattade jag inte vem bloggarna vid andra änden av bordet var, men jag antar att det kanske kommer någon slags lista så småningom 🙂
Det blev ändå diskuterat lite bloggande, bland annat varför vi en gång i tiden börjat. Jag minns inte varför jag började blogga, men det var i samband med att bloggen.fi startade iallafall (före det hade jag förstås redan skrivit en hel del dagböcker på både lunarstorm och extremcommunityn) och jag hade flyttat hemifrån. Det är väl en ganska vanlig orsak till att man börjar blogga kan jag tro, att man bor hemifrån, flyttar eller bara studerar på annan ort. Men minns ni hur roligt det var med bloggen.fi? Man såg nyaste uppdaterade bloggarna, nyaste kommentarer osv. Man kunde sitta hur länge som helst och läsa, kommentera och klicka sig vidare. Det var på den tiden när man faktiskt kommenterade -flitigt!
En annan sak som vi kom in på var egna gamla bloggar. Åtminstone jag och Christina erkände att vi flyttat runt ganska mycket mellan olika bloggportaler, och på det sättet lämnat material bakom oss. Jag har bevarat en del, men det är säkert minst lika mycket som bara finns där ute i bloggosfären. Någonstans.
Men verkligen. Bloggträffar ger en mycket nytänkande!
Nu har Kitty förärat mig med hela 3 blogginlägg om min trädgård! Jag blir både rörd och nostalgisk! Här är del 1, del 2 och del 3. Och HÄR har ni min egen historik i min trädgårdsblogg.
Det är inte riktigt dags att sätta sprätt på odlandet för min del ännu. Jag brukar satsa på sånt som kan sås direkt på friland och sånt som inte ska förodlas alltför länge på förhand. Det är iallafall dags att börja tänka på VAD som ska odlas i år.
Tydligen rekommenderas det inte att man använder sin insulinpump om det kommer sprickor i den. Det här visste inte jag förrän Nina råkade ut för sprickor i pumpen. Och jag som har haft den här sprickan hur länge som helst!! Nu när jag tittade närmare på pumpen så ser det faktiskt ut som att det har kommit in fukt eller liknande under skalet.
Jag ringde till medtronics support och kvinnan som svarade pratade engelska och berättade att det inte fanns någon finskspråkig support tillgänglig just nu. Nähä, sa jag, men inte pratar du svenska då? Och det gjorde ju hon såklart. Rikssvenska till och med!
Så på måndag får jag hemlevererat en ny insulinpump istället för denna med sprickor i skalet. Jag hade gärna fått bytt till modellen som har mindre reservoar (jag har den med större eftersom jag gick i bebistankar för tre år sedan när jag fick pump), men tydligen får jag helt enkelt bara vänta tills åldern tar den här jag har innan jag får den mindre och smidigare varianten.
Man ska ju inte glömma bort att ha det trivsamt i alla husets utrymmen. Då kan man ju exempelvis ställa in grönväxter i pannrummet också!
Kalamondinen trivs alldeles utmärkt att stå i ett alldeles eget söderfönster nu under vinterhalvåret när den inte kan stå utomhus. Ska sanningen fram så är det enda fönstret där den kan få tillräckligt mycket solljus för att trivas. Ja ni ser ju att den till och med har fått frukter i år igen!
Ni kan ju ignorera oordningen som råder i detta bortglömda utrymme 😉
Nu hittade jag äntligen tandborsten som Leon fick från tandvården i måndags, och som sedan det har varit spårlöst försvunnen -i parkeringshuset!
Igår hittade en liten flicka sina fötter sådär på riktigt. Fötterna och händerna var så ivriga att få umgås med varandra att de till och med väckte upp resten av Millis kropp i natt med sitt lekande. På riktigt. Hon sov och händerna och fötterna lekte med varandra.
Det råkar sig alltid så bra att jag har paket att hämta ut från Berras när vi ska på kaffe till Emmis. Den här gången hade jag beställt en mycket trevlig liten vägglampa att ha vid skrivbordet. Peltmokaffet var gott, och barnen skrek ikapp. Allt var frid och fröjd i min själ –Ända tills lamphelvetet skulle upp på väggen!
Ironiskt nog får ni ingen bild på lampan, bara för att jag at the moment ligger i sängen och skriver (och ni tänker möjligtvis att man vanligtvis ju brukar ligga i sängen den här tiden).
Istället ska jag berätta om det här:
Jaa, men snyggt Sandra! Och du tycker att du har ett bra öga för inredning?
Men lapptäcket i dörröppningen har faktiskt en mycket viktig uppgift. Ni vet Milea för ju medicin 3/dag, betablockerare för att vara exakt, och den som äter den medicinen har ofta kalla händer och fötter. Överlag är hon väldigt liten och fryser lätt, så det känns inte alls klokt att ha henne på golvet där det drar. Bor man i ett 1800-talshus drar det ganska säkert. Vardagsrummet är dessutom drabbad av det kallaste Luftdraget uppifrån vinden.
Täcket hade vi från förr, så min Mommo sydde bara i två större öljetter så det går stt hänga upp på krokar.
He om he!
Alltså surskorpor, man kan inte bara äta en eller två!! Det går inte!
H. Surtant
Min kropp hurrar för solstrålarna i vardagsrummet, mitt hår hurrar för frissatiden ikväll!
