Att kombinera rollen som småbarnsförälder med intresset för trädgård och odling är… Hm, ja hur ska man uttrycka det. En utmaning, skulle jag kanske säga. Vår tvååring är i rymmar-tagen och springer iväg från gården direkt man släpper kopplet lite. Hans tålamod blev visserligen lite bättre sedan vi sand i sandlådan också, och en plastgrävmaskin att gräva med.
Men så som vi höll på i trädgården innan vi blev föräldrar, det kan vi nog bara glömma under den här intensiva småbarnstiden vi befinner oss i nu. Ännu för två år sedan, när Leon var liten gick det bra att syssla utomhus ända tills natten föll. Till och med ännu förra våren funkade det! Men med två små är förutsättningarna något helt annat.
Någon tycker säkert att vi bra kan tagga ner lite och njuta av småbarnstiden “för den är ju så kort”. Men varför ska det ena nödvändigtvis behöva utesluta det andra? Det är klart att prioriteringarna blir annorlunda, men trädgården är min stora hobby och ett konstverk som aldrig blir färdigt!
För att alla vi i vår familj ska kunna vistas utomhus på ungefär samma grund (med det menar jag att ALLA ska få njuta, håller vi som bäst på att hägna in hela tomten. Helt enkelt bara därför att också vi föräldrar ska kunna känna oss trygga med att vara ute med barnen, utan att hela tiden behöva leka hönsmamma. Vi vill kunna rensa ogräs, gräva eller köra bort skräp och ändå veta att barnen hålls där de ska. Som tur är bor vi på en liten grusväg där det sällan är särskilt mycket trafik, men det är ändå inte långt till asfalterade, och betydligt mer trafikerade, vägar. Och små barn är snabba fastän de har korta ben. Med andra ord är staket ett tryggt alternativ och en billig livförsäkring!
