Jag vet faktiskt inte om det går att säga hur mångte året det är som vi äter påskmiddag med min moster med familj. Men tio år är definitivt i undre kanten. På den här tiden har mängden personer runt bordet, kanske inte fördubblats, men utökats med flera pinnar. Ikväll var vi 14 personer i alla åldrar kring bordet, medan vi ursprungligen kanske varit 7-8 plusminus någon. Ja så var jag inte så långt från fördubbling ändå.

Att huvudrätten alltid är den samma gör ingenting, inte när det serveras stifado, som på svenska är fårgryta med grekisk kryddning. Och nej, fårkött smakar inte ullvantar om det lagas på rätt sätt.

Förrätten var heller inte illa. Inre för den som älskar räkor, Rom och röror på en brödskiva.

Jag vet inte hur uppenbart det är att allt alltid kretsar kring mat hos oss vid alla högtider. Nu är det ju ändå inte så länge till vappen (som förr i tiden betydde grillpremiär) men nu kanske är pajkalas eller något sånt, jag minns faktiskt inte. 

  Exklusivt för i år var Leons chokladpremiär! Han har länge visat intresse för våra mörkchokladbitar och nu under påsken varit sur över de små chokladäggen som han inte fått äta. Så när vi åt hallonmousse ur chokladskålar till efterrätt så fick Lenni också äta. Mörkchoklad är ändå inte det värsta man kan ge sitt barn.

När Ninna börjar stå på händerna och ära hallonmousse från golvet, så är det dags att klä på sig och fara hem. Glad påsk!