Egentligen är jag förvånad över att stressen inte har sköljt över mig förrän nu, stressen att vara tvåbarnsmamma alltså… För hur man än vänder och vrider så slipper man inte undan att det är tyngre med två barn än med ett. Speciellt om ett av dem är supertrotsigt mellan varven.
Sedan jag var riktigt utbränd 2010-11 är jag väldigt känslig för stress. Jag har inte kunnat arbeta mer än ca 65% och blir fort trött om jag har för mycket program. Men så är det bra att man får en inbyggd spärr så man vet när det är dags att reagera -och att man faktiskt gör en förändring då också. Jag har blivit väldigt ärlig med mig själv och accepterar direkt att det är något som är för mycket, på så vis är stressen också enklare att hantera.
Jag har flera gånger den senaste tiden känt av stressymptom och de där första symptomen på panikångest, men jag tycker inte alls att det är konstigt, utan snarare är det mycket väntat. Det första jag har gjort nu är att diskutera med mig själv och känna efter vad det är som känns tungt. När jag har kartlagt lite så berättar jag åt Daniel hur det känns och vad jag tror att det beror på. Det är ju han som är min närmaste, my person, den jag delar vardagen med, så han behöver veta hur det känns för mig.
Man kunde kanske tro att det är amningen som är tyngst, men det känns inte så. Vi är ändå okej med att ge ersättning om det behövs, och Milea kräver inte heller bröstet hela tiden (ofta ammar vi en stund och så sover hon fem timmar efter det innan historien upprepas)…
Däremot har jag en känsla av att jag är den enda som duger åt henne. Varje gång hon är missnöjd känns det som att det är min uppgift att få henne att må bättre, och det måste hänga ihop med att det är jag som har tissarna i det här hushållet. När Leon var liten delade vi på ansvaret på ett helt annat sätt när vi flaskmatade honom med ersättning. Då kunde den som orkade bättre värma maten och mata, trösta och byta blöja. Nu blir det så automatiskt att Milea är mitt ansvar och Leon är Daniels.
Det är den främsta stressfaktorn tror jag. Sedan är förstås den allmänna tröttheten och blodsockret en annan, liksom att det stressar mig att vara hungrig hela tiden. Men för tillfället kan jag inte göra så mycket mer än försöka fylla barnens och mina egna behov så gott det går, vila när jag kan och vara förberedd (tex ha klart vad vi ska äta till lunch, så hinner inte Leon bli för hungrig och grinig).
Så borde jag få lös lite egentid när jag kunde läsa bloggar i lugn och ro också.
Nå NU ska jag somna om när jag har utrett det här problemet.
Jag känner igen mig med arbetsfördelningen men det känns som att jag är helt du med den. Sedan är det ju annat de dagar man är på tremis med barnen. Plötsligt har man ju 200% arbete. MEN! Jag måste säga att du (och jag och vi andra) ska komma ihåg att samma regel gäller här nere på marken som i ett flygplan. Sätt syremasken på dig själv innan du hjälper de andra. För att orka hjälpa andra måste man må bra själv! Sköt om dig!
Tack! Jag ska komma ihåg syremasken! 🙂
Åh vilka sötnosar! 🙂
Jag måste ju hålla med 😉
Hejsan,
jag har också varit utbränd. ..riktigt ordentligt. Känner igen mig i mycket som du skriver. Har själv en ”spärr” så känner direkt när det blir för mycket. Får jag fråga, om du tog medicin då du var utbränd fick du fortsätta med den under graviditeten? Om du inte vill svara här kan du maila mig? Min läkare har sagt jag får fortsätta med medicinen för att mår jag bra mår babyn bra, vissa säger det är skadligt…hohho..
Kram!
Hej! Jag har ätit medicin (cipralex) i 4 år utan uppehåll, så med andra ord har jag ätit den också under båda graviditeterna. Nu ammar jag också då jag äter medicin. Den läkare jag rådfrågat (en privat) anser det vara helt okej! 🙂
Tack för att du svarade!!! Jag äter också den. Så bra medicin.
Självklart! 🙂 jag har alltid gärna delat med mig angående detta 🙂