Att stå i morgonrock och vagga vagnen över kökströskeln med en kaffekopp i handen har jag testat på idag, så jag känner att det är hårt på gång. Så nu väntar jag bara med spänning på den dagen när jag vänjer mig vid att vara tvåbarnsmamma, som riktigt på riktigt.

Jag känner mig fortfarande så begränsad med mitt korta tålamod, en stundom otröstlig baby och busande storebror. Ogärna går jag ut, för då måste vi ta kampen med ytterkläderna och sedan får jag springa runt och jaga pojkvaskern. Jag skulle vilja baka ett bröd, men hur gör man det? För att inte tala om hur trevligt det vore att kunna hälsa på folk utan att hela tiden vakta Leon med magneter till händer.

Idag gick jag faktiskt till stan med syskonvagnen för första gången, men så hade jag ju mommo med som moraliskt stöd och springflicka när Leon lade i växeln, så det gick smärtfritt ändå.

Imorgon tänkte jag kanske baka det där brödet.