Visserligen är det kvinnodagen idag, men jag hör till den kategorin som tycker att den dagen är till för att uppmärksamma kvinnor i lite sämre sits än mig. Jag med min fina familj, bosatt i ett fint hus i en fin och trygg stad, med fast anställning som väntar efter avlönad hemmamamma-tid, nä, det är inte för mig kvinnodagen finns. Jag tycker att Mikaela nailade (haha!! ja ni fattar om ni klickar er vidare) det ganska bra med sina ord om kvinnodagen, så jag rekommenderar att ni läser hennes inlägg.

Här i huset uppmärksammas inte kvinnodagen särskilt mycket. Faktiskt så blev det väldigt ombytta roller just idag när Daniel fick lämna inomhus med barnen så länge mor i huset gick ut och snickade ihop ett staket. Jag är rent av imponerad av mig själv och säger som Lotta på bråkmakargatan, ”Jag kan så mycket”. Men sedan känner jag mig alltsom oftast lite som en super hero när ingenting är omöjligt.