Ja så kom då den dagen när Milea vägrade bröstet helt och hållet. Men det var väntat och bara en frågan om när. Det krävs att alla inblandade vill amma om det ska fungera, men nu ville helt enkelt inte en viktig part längre vara med i dealen.

På sätt och vis får jag väl ”skylla mig själv”, men samtidigt hade jag inte över huvudtaget orkat med om jag bara hade ammat hela tiden. Min energidepå är så liten, så de gånger någon annan velat ge mat åt Babyn har jag ju lat lite inombords. En annan orsak till att jag tyckte amningen var aningen besvärlig är storleken på hinkarna. Mjölken fanns, men har man bara små minikannor att hälla ur så tär det på antingen ryggen (för att man måste böja sig ner med maten till babyn) eller på axlarna (för att man måste lyfta upp babyn till maten). Storleken HAR alltså betydelse.

Nu får mina mjölkkörtlar gå i ide för all framtid. Tack för de fyra gångna månaderna. Strongt jobbat! Vila i frid!