Minns ni det där inlägget som hette ”Ett ovanligt spännande ultraljud” som jag skrev bara två dagar före Milea föddes?! Det jag inte skrev var att det kunde bli frågan om kejsarsnittet redan den veckans fredag. Så det var faktiskt extremt spännande efteråt.

Redan dagen efter ringde en barnmorska och berättade att fostervattenprovet visade att babyn var stressad, men också att lungorna var mogna –så vi vill att ni kommer in redan ikväll och så blir det snitt imorgon– sa hon. Man blir rätt ställd när man får ett sånt telefonsamtal, vi som väntade främmande en halvtimme senare, och hade bakat både köttfärspaj och äppelkaka. Det var bara att ringa återbud. Sedan ringde jag åt mamma i Grekland för att berätta läget, och åt Ninna för att fixa sovplats åt Leon till natten… Ja och så ringde min mommo ”bara för att prata” när hon hört vad som var på gång. Precis vad man har tid med när man ska packa iväg sig till BB.

Otroligt nog sov jag väldigt bra den natten på BB, men det var nog mycket tack vare öronpropparna som stängde ut både oljudet från ventilationen och skriket från babyn i sängen bredvid.
På morgonen preppades jag för operationen med kanyl, kateter och snygg blå operationsskjorta. Eftersom torsdagar inte är den egentliga dagen för planerade kejsarsnitt fick vi ingen exakt tid för operation utan fick bara vänta på en jourtid. Som tur behövde vi knappt vänta alls, och snart bar det av genom sjukhusets korridorer.

Det är extremt spännande med operationssalar tycker jag, så det blev aldrig att jag hann bekymra mig eller bli överdrivet nervös. Först när spinalbedövningen skulle sättas blev jag lite nervös över att den inte skulle funka den här gången heller, så ni kan tro att den där värmen som spred sig i benen var en skön känsla. Den där värmen betydde alltså att bedövningen fungerade och att jag skulle få vara vid medvetande när mitt barn kom till världen. Det är en sån märklig känsla, det underligaste jag någonsin varit med om, när man vet att bakom skynket skär läkare upp ens mage ända ner till livmodern, och man känner ingen smärta alls.

Att höra det där första skriket när babyn hjälps ut ur magen är en oslagbar känsla, och det känns ledsamt att vi missade det ögonblicket när Leon föddes. Jag fällde en tår av lycka när jag fick se henne, alldeles täckt av det där vita fettet, innan Daniel och barnmorskan gick med henne till nästa rum. Sedan hördes det inte så mycket mera skrik, men Daniel visade tumme upp, så jag antog att allt var i sin ordning.
Det är ganska vanligt att diabetikers barn har lågt blodsocker och lite tungt att andas vid födseln, så det var liksom ingen stor överraskning för oss när barnläkaren valde att ta upp Milea till barnintensiven. Vi hade nästan räknat med det när hon dessutom var så mycket för tidigt född. Hur allvarlig situationen var hade jag nog ingen aning om.
… Fortsättningen om vad som egentligen hände med Milea kommer i ett nytt inlägg

Mig sydde läkarna igen på vad som kändes som en evighet, och lyfte mig sedan över till sängen igen. DET var en nästan obehaglig känsla att bli lyft när halva kroppen är alldeles bortdomnad. Istället för att rullas till det vanliga uppvaket fick jag ligga i en trång operationssal (som fungerade som tillfälligt uppvak) med gamla tanter och farbröder som också blivit opererade. Det var nog de tristaste timmarna i mannaminne, att bara ligga och vänta på att få tillbaka rörelseförmågan i benen, så jag underhöll mig själv med att titta på monitorn som visade min puls, blodtryck och allt det där.
När jag så småningom slapp ut ur uppvaket åkte vi ett varv via barnintensiven för att beundra den lilla fröken innan vi landade på BB igen och fick fira med födelsedagsbricka.

Ett kejsarsnitt är egentligen en ganska stor operation, så det är rätt så fantastiskt ändå att det är möjligt att man är vaken när man skärs upp och läkare grejar runt i magen.
Likadant är det rätt häftigt hur fort kroppen återhämtar sig. Eller kan återhämta sig. Den här gången hade jag helst satt mig upp på sängkanten redan på kvällen efter snittet, men det fick jag ju förstås inte. Så det första jag gjorde när jag vaknade morgonen efteråt var att ringa på klockan för att få tillåtelse att sitta. Efter det var det full fart på den här kroppen, och barnmorskorna lär ha pratat runt kaffebordet om att de borde ha dokumenterat för att kunna visa för andra sectiomammor att en snabb återhämtning är möjlig. Jämför man med förra snittet var jag en av dem som helst skulle ha legat kvar i sängen med urinkateter i flera dagar.

Sammanfattningsvis skulle själva förlossningen inte ha kunnat gå mycket bättre än vad den gjorde, och ingenting kändes som en negativ upplevelse den här gången.