Då när Leon kom till världen

Postat 18 januari, 2015 av sandra

Ja, det som då hände den där onsdagskvällen den 16 januari 2013 var att jag dagen före hade varit på ultraljudskontroll till VCS och pga babyns storlek hade blivit tilldelad ett planerat kejsarsnitt nästa veckas onsdag… egentligen är det inte väsentligt, men roligt att nämna… Då hade jag också för första gången under graviditeten protein och dessutom högt blodtryck. Om det är någon som har haft havandeskapsförgiftning så vet ni att det här är tydliga tecken, och att man enligt reglerna ska ha fem symptom för att få diagnosen ´preeklampsi´.

Första och sista CTG på mödrapolikliniken

Jag hade fått stränga order om att mäta blodtrycket hemma, plus att jag skulle lämna urinprov varje dag vid mödrarådgivningen, allt för att hålla reda på preeklampsiförloppet. Så, under hela ”sveriges mästerkock” satt jag och mätte blodtrycket, slappnade av, mätte på nytt och slappnade av ännu en gång innan jag mätte en sjuhundratrettioelfte gång. Men nej, mitt blodtryck var skyhögt varje gång, och undre trycket var aldrig under 100 (det som gärna får vara runt 70). Efter ett samtal till förlossningen i Vasa fick vi hoppa in i bilen och köra dit, för säkerhets skull, och där fick jag lämna kvar över natten för övervakning med blodtryckssänkande medicin i kroppen.

Nästa dag är en sån där dag som jag inte egentligen minns så mycket av, men när jag läser i mitt bloggarkiv så var det tydligen frågan om många CTG, blodtrycksmätningar, urininsamling och sånt. På kvällen fick jag se några vackra stjärnfall i taket i mitt rum, och då tyckte läkarna att det började bli lite väl roligt med alla de här symptomen på havandeskapsförgiftning och lät mig veta att jag skulle få vara utan mat resten av kvällen och natten (istället fick jag knapra på lite lugnande tabletter för att kunna sova ordentligt). Läkarna skulle i sin tur sova på saken och bestämma huruvida det skulle bli kejsarsnitt redan nästa morgon, eller inte.

Det blev det. Akut kejsarsnitt på en av de brådskande tiderna som gör att det blir bråttom bråttom med allt. Inklämd mellan två andra operationer med andra ord. Daniel hann aldrig fram till sjukhuset, så vi träffades inte alls då före jag blev skjutsad till operationssalen. Tråkigt nog fungerade inte spinalbedövningen, och min värsta mardöm blev sann -jag skulle sövas! Det är något jag har fruktat i hela mitt liv, och på riktigt haft många, många mardrömmar om det, så gissa om paniken var nära. Det sista jag sa var ”jag är rädd”, innan jag somnade.

Tycker ni det är tråkigt att läsa? Man blir så ivrig när man kommer in i berättelsen, så det som skulle bli en kort historia, blir snarare en hel historiebok. Men jag tänker att ni som inte har hängt med i urminnes (så länge bloggen var låst) kanske är intresserade.

När jag vaknade igen efter att ha sovit och varit halvt vaken om vartannat i uppvaket, blev jag hämtad av Daniel och en barnmorska. Då hade Daniel skött om Leon i sin ensamhet på BB i flera timmar redan, och hunnit ha fotoshoot.
Man mår egentligen inte särskilt bra efter att ha varit nersövd, så hela Leons första dag utanför magen, minns jag i princip ingenting av. På kvällen togs han upp till keskola eftersom han hade haft lågt blodsocker och dessutom tungt att andas, där fick han ligga i 4 dagar för att övervakas. När grejen med blodsockret var uppklarat hade han istället högt bilirubin och fick sola lite grann.

Det här är den korta versionen som jag återger bara ”såhär” ur minnet, egentligen var det mycket mer detaljer som gjorde att jag i flera månader efteråt mådde dåligt över både förlossningen och tiden efteråt på bb. All den där skiten som fanns kvar ungefär ett år, alltså tills jag blev gravid igen, men som försvann efter otaliga psykologbesök och flera samtal med barnmorskor.

Tänk att det är två år sedan. Pojken är två år äldre än på bilderna. Två år vildare och två år trotsigare. Vi var så oerfarna och färska föräldrar som aldrig hade bytt en blöja ens… och här är vi nu, tvåbarnsföräldrarna som kan och vet allt om sina barn, som inte är rädda för att misslyckas och som vet att allt blir bra bara man ger kärlek. Nå, det visste vi väl nog från början, men att också tro på det i praktiken kan kanske ibland vara lite svårare.

Nu blev jag mycket mer sentimental än vad jag hade tänkt. GRATTIS till min lilla lejonunge!

Mileas hjärta

Postat 18 oktober, 2014 av sandra

Det här är ett väldigt råddigt blogginlägg om vad som hände med Milea vid födseln. Egentligen är det bara dokumentation och nästan inga känslor alls inblandade. Bara så att jag själv kan läsa och minnas.

Jag vet inte om det beror på att jag är världens största optimist och mästare på positivt tänkande som jag aldrig oroar mig längre. Visst oroar jag mig, men verkligen inte i onödan eller så att det stör mitt liv på något sätt. Under graviditeten ägnade jag kanske en sekund nu som då åt tanken på att babyn faktiskt kan födas med en skada av något slag, men lika snabbt som tanken kom så fortsatte vardagen. Så för mig fanns det inget annat än att bebisen skulle vara helt frisk och få vara med mig på BB.

Så blev det inte alls.

När Milea föddes så trodde vi till en början att allt var som det skulle, hon skrek och såg välmående ut. Men i epikrisen står det: flickan föds blek och hypoton, svaga andningsförsök. Någon berättade ju faktiskt åt mig i operationssalen att hon behövde lite hjälp med andningen, men att det är vanligt när barn föds så här mycket för tidigt. Hon är född i vecka 35+2, det är enligt naturen fem veckor för tidigt.

När jag ligger på uppvaket och Daniel kommer ner från barnintensiven berättar han att hon strax efter födseln plötsligt hade haft en puls på 260. Det är ganska mycket snabbare än vad en några minuter gammal baby ska ha.

Det som hände var att hon föddes med ett hjärtfel som gör att sinusknuten (som skickar ut elektriska signaler om hur hjärtat ska slå) skickar ut signalen i förmaken, men när den ska skickas vidare till kammaren blir det fel så signalen kommer tillbaka och gör så att hjärtat slår dubbelt så snabbt. Ungefär. Det är svårt att förklara om man inte råkar vara hjärtläkare. Det heter SVT, supraventrikulär takykardi, och inte ens fast man googlar så fattar man vad det riktigt är.
Barnläkaren Anna Patchev (världens mysigaste läkare) försökte med alla de enkla knep som finns för att få sinusrytm (det är det normala) igen; skvätta vatten i ansiktet och blåsa i ansiktet till exempel, men inget fungerade. Först efter den tredje dosen medicin mot arytmi blev allt som det skulle vara igen.

Redan på kvällen fick vi veta att vår nyfödda lilla baby skulle få stanna kvar för intensivövervakning i någon vecka. Varken jag eller Daniel tog den nyheten särskilt hårt, personalen på barnintensiven är bra och det är ändå bättre att hon skulle få vara övervakad så länge som det behövdes än att de skickade hem oss. Men två veckor, det kändes i den stunden som en evighet.

Det första dygnet fick Milea ligga i kuvös med CPAP, hjärtövervakning, saturationsmätare, dropp och hela rasket, och mjölken rakt ner i magen. Det andra dygnet fick hon flytta ut ur kuvösen och börja sova i plastbalja som de andra barnen.

Den veckan som gick var en så lång vecka, och så här i efterhand känns det snarare som två-tre veckor eller till och med flera månader.
Mest stressigt var det innan jag blev utskriven från BB, att få deras mattider att synka med Mileas mat- och medicintider, läkarronder och undersökningar. Men efter det tig vi det desto lugnare. Då fick Milea dessutom flytta till rummet mittemot intensivövervakningen (3:an), där det fanns en säng, stolar och tv till förfogande, och vi kunde vara mer ostörda och avslappnade. Hur ostörd man nu kan vara när blodtrycket skulle tas en timme före medicin och en timme efter (och medicin fick hon tre gånger om dagen), och blodsockret före mat tre gånger per dag.
I det rummet sov jag två nätter, men det var så påfrestande att det inte blev fler sedan, istället körde vi fram och tillbaka på dagarna. Jag pumpade på kvällarna och nätterna och tog med mjölken till barnintensiven. Jag är glad att vi valde att köra fram och tillbaka, för då kunde vi ladda upp ordentligt på nätterna, och så hann vi ge Leon lite av vår värdefulla tid också.

När hon var riktigt nyfödd togs det ett hjärtultraljud för att se om det fanns några synliga fel. Hon hade förtjockade väggar och något hål, men inget farligt… Några dagar senare gjordes undersökningen igen, och redan då hade väggarna tunnats ur och hålen blivit mindre. Hjärtläkaren Johanna Uunila berättade i samband med ultraljudet om hur hjärtat ser ut, hur det ”funkar” och exakt vad det var gjorde att Mileas hjärta slog dubbelt så många slag. Som förälder var det skönt att man tog sig tid att förklara för oss och att det sedan frågades upp hur många gånger som helst om det var något vi undrade över.

När Milea var en vecka gammal fick hon ha en holter på sig i ett dygn. Vad en holter är beskrivs väl enklast som ett långtids-EKG. Man får fastklistrat ett antal elektroder på bröstet, vars sladdar går till en liten bärbar apparat (den är i storlek med ett knäckebröd, fast lite kortare till och med) som samlar upp info om hur hjärtat arbetar. Holtern är lite känsligare än vanlig hjärtövervakning (som hon haft hela tiden på barnintensiven), så man ser tydligare hurudana avvikelser som uppstår. Men som tur är fanns det inget anmärkningsvärt för Mileas del, så efter 12 dygn på intensiven för nyfödda (keskola) fick vi äntligen åka hem och för första gången vara en hel familj på fyra personer.

Redan tidigt fick vi veta att vi behövde lära oss att ge Milea sin medicin, och att vi dessutom måste kunna lyssna på hennes hjärta med stetoskop för att kunna fastställa ett SVT-anfall om det skulle uppstå. Ni kan tro att det här verkade som stora uppgifter, men efter att vi hade gett medicinen ett par gånger, och slutligen kommit oss för att lyssna på hjärtat med stetoskop (med sjukskötarnas assistans) kändes det inte längre som någon större utmaning.
Medicinen är i flytande form och den drar vi upp i en plastspruta och ger via en tuttflask-napp i munnen. Det är förvånansvärt enkelt och hon suger i sig medicinen till och med i halvsovande tillstånd. Det är heller inga problem att hon ska ha medicinen tre gånger per dag, eller ja, lite jobbiga tider är det förstås. Klockan 07 är för tidigt, klockan 15 är lagom, medan klockan 23 är för sent…

Där hänger stetoskopet på väggen i badrummet, men det är bara ifall vi misstänker ett SVT-anfall som vi behöver använda det.

Nu ska vi ge medicin dagligen tills hon är cirka ett halvår. Under det här halvåret ska vi också tillbaka till Vasa flertalet gånger både för att få holter och på läkarbesök. Det blir säkert en intensiv tid de här första månaderna, men om allt bara går så bra som det har gått hittills så borde det inte vara några problem alls. Ja, för sist och slutligen har hon inte hittills haft några fler rytmstörningar än den där när hon var alldeles nyfödd.

Förlossningsberättelse: version light

Postat 4 oktober, 2014 av sandra

Minns ni det där inlägget som hette ”Ett ovanligt spännande ultraljud” som jag skrev bara två dagar före Milea föddes?! Det jag inte skrev var att det kunde bli frågan om kejsarsnittet redan den veckans fredag. Så det var faktiskt extremt spännande efteråt.

Redan dagen efter ringde en barnmorska och berättade att fostervattenprovet visade att babyn var stressad, men också att lungorna var mogna –så vi vill att ni kommer in redan ikväll och så blir det snitt imorgon– sa hon. Man blir rätt ställd när man får ett sånt telefonsamtal, vi som väntade främmande en halvtimme senare, och hade bakat både köttfärspaj och äppelkaka. Det var bara att ringa återbud. Sedan ringde jag åt mamma i Grekland för att berätta läget, och åt Ninna för att fixa sovplats åt Leon till natten… Ja och så ringde min mommo ”bara för att prata” när hon hört vad som var på gång. Precis vad man har tid med när man ska packa iväg sig till BB.

Otroligt nog sov jag väldigt bra den natten på BB, men det var nog mycket tack vare öronpropparna som stängde ut både oljudet från ventilationen och skriket från babyn i sängen bredvid.
På morgonen preppades jag för operationen med kanyl, kateter och snygg blå operationsskjorta. Eftersom torsdagar inte är den egentliga dagen för planerade kejsarsnitt fick vi ingen exakt tid för operation utan fick bara vänta på en jourtid. Som tur behövde vi knappt vänta alls, och snart bar det av genom sjukhusets korridorer.

Det är extremt spännande med operationssalar tycker jag, så det blev aldrig att jag hann bekymra mig eller bli överdrivet nervös. Först när spinalbedövningen skulle sättas blev jag lite nervös över att den inte skulle funka den här gången heller, så ni kan tro att den där värmen som spred sig i benen var en skön känsla. Den där värmen betydde alltså att bedövningen fungerade och att jag skulle få vara vid medvetande när mitt barn kom till världen. Det är en sån märklig känsla, det underligaste jag någonsin varit med om, när man vet att bakom skynket skär läkare upp ens mage ända ner till livmodern, och man känner ingen smärta alls.

Att höra det där första skriket när babyn hjälps ut ur magen är en oslagbar känsla, och det känns ledsamt att vi missade det ögonblicket när Leon föddes. Jag fällde en tår av lycka när jag fick se henne, alldeles täckt av det där vita fettet, innan Daniel och barnmorskan gick med henne till nästa rum. Sedan hördes det inte så mycket mera skrik, men Daniel visade tumme upp, så jag antog att allt var i sin ordning.
Det är ganska vanligt att diabetikers barn har lågt blodsocker och lite tungt att andas vid födseln, så det var liksom ingen stor överraskning för oss när barnläkaren valde att ta upp Milea till barnintensiven. Vi hade nästan räknat med det när hon dessutom var så mycket för tidigt född. Hur allvarlig situationen var hade jag nog ingen aning om.
… Fortsättningen om vad som egentligen hände med Milea kommer i ett nytt inlägg

Mig sydde läkarna igen på vad som kändes som en evighet, och lyfte mig sedan över till sängen igen. DET var en nästan obehaglig känsla att bli lyft när halva kroppen är alldeles bortdomnad. Istället för att rullas till det vanliga uppvaket fick jag ligga i en trång operationssal (som fungerade som tillfälligt uppvak) med gamla tanter och farbröder som också blivit opererade. Det var nog de tristaste timmarna i mannaminne, att bara ligga och vänta på att få tillbaka rörelseförmågan i benen, så jag underhöll mig själv med att titta på monitorn som visade min puls, blodtryck och allt det där.
När jag så småningom slapp ut ur uppvaket åkte vi ett varv via barnintensiven för att beundra den lilla fröken innan vi landade på BB igen och fick fira med födelsedagsbricka.

Ett kejsarsnitt är egentligen en ganska stor operation, så det är rätt så fantastiskt ändå att det är möjligt att man är vaken när man skärs upp och läkare grejar runt i magen.
Likadant är det rätt häftigt hur fort kroppen återhämtar sig. Eller kan återhämta sig. Den här gången hade jag helst satt mig upp på sängkanten redan på kvällen efter snittet, men det fick jag ju förstås inte. Så det första jag gjorde när jag vaknade morgonen efteråt var att ringa på klockan för att få tillåtelse att sitta. Efter det var det full fart på den här kroppen, och barnmorskorna lär ha pratat runt kaffebordet om att de borde ha dokumenterat för att kunna visa för andra sectiomammor att en snabb återhämtning är möjlig. Jämför man med förra snittet var jag en av dem som helst skulle ha legat kvar i sängen med urinkateter i flera dagar.

Sammanfattningsvis skulle själva förlossningen inte ha kunnat gå mycket bättre än vad den gjorde, och ingenting kändes som en negativ upplevelse den här gången.