Milea blir 7 veckor idag, och det är först nu jag märker att jag kan börja njuta av att amma henne. Det känns inte längre som att jag inte vet någonting om amning, när jag ska pumpa, när jag ska ge tillägg, hur jag ska sitta, hur jag ska orka vara vaken osv.

Nu flowar det bara på i sin egna takt här. Mjölken finns (så behöver ni inte fråga upp det liksom alla äldre jag möter), jag pumpar om hon drar ett 8-timmars sovpass och det börjar spänna på, vi ger tillägg på kvällarna när mjölken inte räcker till behovet. Det enda jag ännu inte har på klart är varför hon har så svårt att få greppet ännu när hon ska äta. Hon söker i evigheter trots att hon redan har bröstet i munnen, blir arg, klöser och skriker.

Men sedan när hon ”fastnar” och äter med god aptit är det en fröjd att titta på hennes tuttande.