Ja vad säger man när man inser att det är TRE ynka veckor kvar tills den där riktigt spännande tiden. Leon föddes i vecka 36+4, visserligen med akut snitt pga havandeskapsförgiftning, men för oss diabetiker drar man inte ut på graviditeten särskilt länge ändå.

På ultraljudet för två veckor sedan var bebisen ännu storleksmässigt helt okej och läkaren kunde inte säga huruvida det skulle gå att förlösa på naturlig väg, eller om det skulle krävas ett kejsarsnitt den här gången också. Nästa vecka är det dags för ultraljud igen, och jag hoppas innerligt att vi får en läkare som behärskar vårt modersmål då så jag får chansen att ställa frågor och diskutera utan att barnmorskan behöver leka tolk.

Ni som har barn kanske minns att det frågades en hel del om hur man mår, ja jag upplever nästan att jag möter den frågan dagligen. Vad svarar man? ”Hemorrojderna är för jävliga och jag kan inte hålla tätt när jag nyser?!” Näänä, man säger att allt är bra, men att man har många sammandragningar och att det börjar vara tungt.
Före frågan om mitt mående kommer förstås frågan om hur länge det är kvar/när är det dags. Då säger jag; Egentligen 2 månader, men eftersom jag har diabetes är det snarare bara en månad, alternativt säger jag att det är beräknat i oktober. Och alla blir lika förvånade över megamagen och frågar om det verkligen bara är en. Jag tror inte att närmare 10 ultraljud kan ha fel på den punkten, faktiskt.