Diabetes mellitus typ 1

Det är 19 år sedan nu (jag var tvungen att kolla för jag minns aldrig) som jag spenderade mitt sportlov på barnavdelningen i Jakobstad, spelade Mulle Meck på avdelningens dator, nintendo på mitt rum, lånade böcker vid sjukhusets bibliotek och injicerade apelsiner med insulin. Då förstår ni kanske vad det handlar om. Diabetes.

Jag är alltså typ 1 diabetiker, och har varit det så länge att jag inte minns hur det kändes att inte behöva väga varje brödbit, räkna kolhydrater och spruta sig flera gånger om dagen. Det har inte varit en dans på rosor för min del, och jag har kämpat mig genom en trotsig pubertet, nonchalant tonårstid, stressig övergång till vuxenvärlden och på det ännu två graviditeter. Jag kämpar ännu.

Man tycker att jag kanske borde ha mitt på det torra nu när jag ändå har familj, fast anställning, hus och ett tryggt liv. Så är det inte. Med en rejäl utmattning i bagaget så blev stresströskeln mycket låg, och med två småbarn är det lätthänt att man stressar upp sig dagligen. Stressen leder för min del till att jag har uruselt minne och fastän jag VET att jag måste ta insulin när jag äter något så finns det liksom inte i mitt huvud det där så att jag faktiskt skulle göra det. Jag skäms hos diabetesskötaren för att jag så ofta glömmer, och inte heller har någon förklaring till varför.

Det är ett ständigt krig om kosten mellan mig och annat folk som har med diabetes att göra (andra diabetiker och diabetesskötare och -läkare). Bara för att jag inte alltid äter snabba kolhydrater och mer fett så känns det som att jag får ett stämpel där det står ”dödsdömd” i pannan. Speciellt det att jag äter fet mat och mycket proteiner får sjukvården att se rött, mest eftersom jag har högt kolesterol från förr. Högt kolesterol ja, det har vi allihopa i vårt släkte men ingen har problem med hjärtat… Det inkluderar mommi 100 år.

Ibland känns det inte ens som att det är accepterat att man äter nästan exakt som kostcirkeln förespråkar bara för att man är vän av LCHF-föda. De vet det så därför är jag automatiskt i ”se upp med den här patienten”-facket. I nuläget äter jag lågkolhydratkost/långsamma kolhydrater, inte LCHF (bara för att de fyra bokstäverna brukar innebära att ”man är galen och häller i sig litervis med grädde samtidigt som man stoppar flera baconpaket och ägg i kinderna”) och försöker lära mig hur man tar insulin för det. Det jag inte äter är vitt bröd, pasta och ris, men bara för att det är sådana saker som varken är gott eller mättar min mage. Ofta byter jag ut pasta/ris/potatis till grönsaker istället, och tillsätter en klick majonnäs. Det där med majonnäs är lite konstigt egentligen… Det alltid har varit ett ”dåligt” tillbehör, lite ”ajaj det får du spara till helgen”, men nu när jag nämnde att det receptet jag använder mestandels består av 2 ägg och rapsolja så fick de sig en tankeställare på diabetesmottagningen (rapsolja och margariner är sjukvårdens favoritrekommendation).

Hur äter ni? Vad räknar ni till hälsosamt? och vad är INTE hälsosamt?

Det underbara brödet

IMG_4131.JPG

Se där! Det blev ett zucchinibröd det här århundradet ändå! Jag vet faktiskt inte varför det inte blev av förrän nu, när det faktiskt är sjukt enkelt att baka. Annars skulle jag inte ta mig tiden att baka nu när vi ännu vänjer oss med den tuffa vardagen som tvåbarnsföräldrar, men det här kolhydratfria brödet underlättar faktiskt. Det var likadant när Leon var nyfödd, då glömde jag också bort att ta insulin när jag åt något och det är lika med högt blodsocker. Så vad är då enklare lösning än att undvika de usla kolhydraterna som höjer blodsockret. Diabetessköterskorna gillar inte alls att man undviker kh, men jag gillar logiken.

Och nej, ni får inget recept HÄR… Istället får ni klicka er vidare till mammas blogg Läs mer

En kolhydratlös framtid för denna diabetiker

IMG_3647.JPG
Ikväll blev det en sån här kolhydratlös kvällsbit med ostrullar, rostbiff och fetaoströra.

Jag skulle gissa att Leon var ungefär en månad gammal när jag bestämde mig för att skippa kolhydraterna helt och hållet igen (ibland äter jag dem och ibland är jag ganska strikt med att inte äta dem). Nu är Milea en månad och jag går i LCHF-tänkandet igen. Båda gångerna har det varit samma orsak som gjort att jag bestämt mig. Post-gravidhjärnan/amningshjärnan gör att jag hela tiden glömmer att ta måltidsinsulin när jag äter något, med den följden att blodsockret blir högt. Inte så lyckat alltså att vara diabetiker och relativt nyförlöst.

Så tittade jag på den här filmen på kostdoktorns sida och blev både bitter och mer taggad. Jag blir bitter eftersom ”mina” diabetessköterskor är precis lika anti-LCHF som kvinnan i filmen berättar att hennes är, och det går absolut inte att ens diskutera fördelarna. För mig är det enda negativa att osten är så dyr, medan de positiva delarna är fler. Främst är det ett jämnare och mer pålitligt blodsocker jag vill åt med att äta LCHF. Får jag ha ett blodsocker utan varken toppar eller för låga värden så behöver jag inte heller gå och oroa mig för blodsockerfall, och kan således också gå ut och röra på mig utan att bära ett juicepaket med mig.

Förstå vilken frihetskänsla LCHF för med sig. Det är synd bara att det ska jamsas så mycket om det när jag besöker diabetesmottagningen. LCHF och mina genetiskt höga kolesterolvärden är ungefär det enda vi pratar om. Ärligt sagt tar det lite emot att återgå till min vanliga mottagning när de i Vasa är mycket mer öppna för alternativ till den traditionella kosten (ät potatis, godis, och kolhydrater, ta insulin).

Och Sverige tar förstås ett stort kliv framåt medan vi kommer stampa på samma ställe ännu i 10 år.