Ikväll blev det en sån här kolhydratlös kvällsbit med ostrullar, rostbiff och fetaoströra.

Jag skulle gissa att Leon var ungefär en månad gammal när jag bestämde mig för att skippa kolhydraterna helt och hållet igen (ibland äter jag dem och ibland är jag ganska strikt med att inte äta dem). Nu är Milea en månad och jag går i LCHF-tänkandet igen. Båda gångerna har det varit samma orsak som gjort att jag bestämt mig. Post-gravidhjärnan/amningshjärnan gör att jag hela tiden glömmer att ta måltidsinsulin när jag äter något, med den följden att blodsockret blir högt. Inte så lyckat alltså att vara diabetiker och relativt nyförlöst.

Så tittade jag på den här filmen på kostdoktorns sida och blev både bitter och mer taggad. Jag blir bitter eftersom ”mina” diabetessköterskor är precis lika anti-LCHF som kvinnan i filmen berättar att hennes är, och det går absolut inte att ens diskutera fördelarna. För mig är det enda negativa att osten är så dyr, medan de positiva delarna är fler. Främst är det ett jämnare och mer pålitligt blodsocker jag vill åt med att äta LCHF. Får jag ha ett blodsocker utan varken toppar eller för låga värden så behöver jag inte heller gå och oroa mig för blodsockerfall, och kan således också gå ut och röra på mig utan att bära ett juicepaket med mig.

Förstå vilken frihetskänsla LCHF för med sig. Det är synd bara att det ska jamsas så mycket om det när jag besöker diabetesmottagningen. LCHF och mina genetiskt höga kolesterolvärden är ungefär det enda vi pratar om. Ärligt sagt tar det lite emot att återgå till min vanliga mottagning när de i Vasa är mycket mer öppna för alternativ till den traditionella kosten (ät potatis, godis, och kolhydrater, ta insulin).

Och Sverige tar förstås ett stort kliv framåt medan vi kommer stampa på samma ställe ännu i 10 år.