Mätt som en plätt

IMG_4353.JPGIMG_4354.JPG

Ikväll åt vi riktigt lyxig söndagsmat här hemma, bara för att jag redan hade stått i köket hela dagen och hade orken, och för att vi kunde. Vem orkar nu stå och steka tillräckligt många plättar för att kunna bli mätt?! Det finns ju faktiskt varianter där det räcker med en plätt för att bli mätt (så rimmar jag också! Fantastiskt!). Jag valde förstås den snabbare vägen och stekte varsin kolhydratfri plätt åt Daniel och mig. Leon åt någon tugga av själva plätten, men slukade grädde och bär.

Grädde och bär blir man också väldigt mätt av, och ingen kvällsgröt alls ville han ha.

Det underbara brödet

IMG_4131.JPG

Se där! Det blev ett zucchinibröd det här århundradet ändå! Jag vet faktiskt inte varför det inte blev av förrän nu, när det faktiskt är sjukt enkelt att baka. Annars skulle jag inte ta mig tiden att baka nu när vi ännu vänjer oss med den tuffa vardagen som tvåbarnsföräldrar, men det här kolhydratfria brödet underlättar faktiskt. Det var likadant när Leon var nyfödd, då glömde jag också bort att ta insulin när jag åt något och det är lika med högt blodsocker. Så vad är då enklare lösning än att undvika de usla kolhydraterna som höjer blodsockret. Diabetessköterskorna gillar inte alls att man undviker kh, men jag gillar logiken.

Och nej, ni får inget recept HÄR… Istället får ni klicka er vidare till mammas blogg Läs mer

En kolhydratlös framtid för denna diabetiker

IMG_3647.JPG
Ikväll blev det en sån här kolhydratlös kvällsbit med ostrullar, rostbiff och fetaoströra.

Jag skulle gissa att Leon var ungefär en månad gammal när jag bestämde mig för att skippa kolhydraterna helt och hållet igen (ibland äter jag dem och ibland är jag ganska strikt med att inte äta dem). Nu är Milea en månad och jag går i LCHF-tänkandet igen. Båda gångerna har det varit samma orsak som gjort att jag bestämt mig. Post-gravidhjärnan/amningshjärnan gör att jag hela tiden glömmer att ta måltidsinsulin när jag äter något, med den följden att blodsockret blir högt. Inte så lyckat alltså att vara diabetiker och relativt nyförlöst.

Så tittade jag på den här filmen på kostdoktorns sida och blev både bitter och mer taggad. Jag blir bitter eftersom ”mina” diabetessköterskor är precis lika anti-LCHF som kvinnan i filmen berättar att hennes är, och det går absolut inte att ens diskutera fördelarna. För mig är det enda negativa att osten är så dyr, medan de positiva delarna är fler. Främst är det ett jämnare och mer pålitligt blodsocker jag vill åt med att äta LCHF. Får jag ha ett blodsocker utan varken toppar eller för låga värden så behöver jag inte heller gå och oroa mig för blodsockerfall, och kan således också gå ut och röra på mig utan att bära ett juicepaket med mig.

Förstå vilken frihetskänsla LCHF för med sig. Det är synd bara att det ska jamsas så mycket om det när jag besöker diabetesmottagningen. LCHF och mina genetiskt höga kolesterolvärden är ungefär det enda vi pratar om. Ärligt sagt tar det lite emot att återgå till min vanliga mottagning när de i Vasa är mycket mer öppna för alternativ till den traditionella kosten (ät potatis, godis, och kolhydrater, ta insulin).

Och Sverige tar förstås ett stort kliv framåt medan vi kommer stampa på samma ställe ännu i 10 år.