Vi lever ett uteliv

Välkommen till världens råddigaste gårdsplan.IMG_2582

 

Jag lovar, det kommer att bli bättre fastän det för tillfället bara ser ut som… ja, jag vet faktiskt inte vad. Staketstolparna är alldeles för långa (en del till och med överdrivet långa), och ut mot gatan (där jag stod när jag fotade) är det bräder på kommande från höger… Det är bara det att de är, hmm… väldigt ojämna upptill, så att säga.

IMG_2584 IMG_2583

Jåne, det här har vi sysslat med i dagens härliga vårväder. Spikat, sågat, jagat 2-åringen, pratat med grannar. Ungefär det.

Milea sov sin långa tupplur redan från 11-tiden, så under några timmar hade vi ”bara” ett barn att hålla reda på och fick på det viset gjort väldigt mycket. Vi har ända från början haft med Leon i trädgården när vi jobbat på med vårt, så han börjar vara ganska så van, och vill gärna hjälpa till. Det kan ju faktiskt vara ganska praktisk med en givmild tvååring om man behöver få räckt till sig en spik samtidigt som man håller fast ett bräde… som ett exempel!

IMG_2587 IMG_2591

 

Det tar sig med hönsgården också, om än aningen långsamt. Hönsen hade gärna skuttat utomhus hela dagen idag har jag på känn, men de får helt enkelt bara ge sig till tåls så vi hinner få dörren på plats iallafall. Vi ska ha ett tak på också, men den lilla detaljen är lite krångligare att göra ”bara så där”.

IMG_2585

18 kvadratmeter åt mina chicks, varsågoda.

 

 

 

 

En fortsättning från förr

Minns ni det här?

IMG_2458

 

Parkeringshuset som vi köpte på juthbackamarknaden nu senast, och som vi hade tänkt att skulle bli julklapp åt Leon. Nå nu fick han ju så många julkappar att vi bestämde oss för att det fick bli en födelsedagspresent istället.

Tadaa!

01d7af93b46c517dc83f29ca08723fd5706f04fb44

Min lillebror är bilmålare och fick i uppdrag att måla. Han hade visserligen aldrig målat ett parkeringshus förr, men det blev ju riktigt bra iallafall! Jag försökte måla det för hand, men med alla skrymslen och vrår så konstaterade jag snabbt att det var lönlöst. Det ska sättas till lite detaljer ännu, men det fyller sin funktion utan dem också. En liten 2-åring var mycket nöjd över sin present, och parkeringshuset är i bruk varje dag! En riktig fullpoängare!

”Unga”

Mina bröder gav en gunga/trapets/ringar åt Leon till julklapp. Vi hängde upp den i hans rum på vinden där det finns en passlig stock synlig i taket. Men eftersom vi nästan aldrig är på vinden annat än när vi sover, så förblev gungan ogungad.

Men sen när polkuped-Eva uppmanade att hänga ringar centralt för att locka till motion, så hängde vi Leons gunga helt enkelt i vardagsrummet istället. Och vilken hit! Synd bara att man inte får vara tyngre än 50 kg för att använda trapetsen 🙁 jag funderar stenhårt på att beställa ringarna från polkuped för egen del.

IMG_6230IMG_6227

Det ultimata födelsedagskalasandet

I lördags körde vi all in med 2-årskalasandet och hade ett kalas på eftermiddagen och ett på kvällen. Det skulle aldrig funka att bara ha ett kalas, för då skulle gästantalet uppgå till 35 i värsta fall, och var skulle alla de få plats? Nä, så den bästa lösningen för oss är att dela upp släktena i två olika kalas, och ha dem på samma dag (annars måste man duka bort och duka fram igen nästa dag).

IMG_6306 IMG_6348 IMG_6353 IMG_6350

Jag är så stolt över att min dotter redan kan konsten att fotobomba. De där två tanterna till vänster kan ni strunta i, de beter sig alltid på det här sättet.

När kvällskalaset tog slut blev det efterfest tillsammans med mina bröder och Tove. Vi körde mario kart på wii, och åt fammos wienerbröd. Det måste vara den bästa efterfesten någonsin!

IMG_6347

attiatti-kakokko

IMG_6346

bananglass-kaka

IMG_6345

glasskaka med dajm

IMG_6304

havtornsmoussetårta

Numera har vi alla sorters dieter och allergier att ta hänsyn till. Kolhydratfritt, sockerfritt, laktosfritt, mjölkfritt, glutenfritt och… ja det var kanske de. Så det är en himla tur att det går att kombinera flera av dem i samma kakor. Ni ska veta att det här var det mest lyckade kalaset ever!! Man slänger fram världens ostbricka på ett serveringsbord, och på det andra har man glasskaka, havtornsmoussetårta, bananglass-kaka och sockerfria pepparkakor (kakokko enligt leon… så när det är hattifnattform torde det bli ”attiatti-kakokko”). Glasskakan gjorde jag laktosfri, havtornsmoussetårtan var socker- och gluten- och kolhydratsfri, och bananglasskakan var mjölk- och sockerfri. Pepparkakorna var både socker-, kolhydrat- och glutenfria. Ostbrickan bestod av salta kex, färskost, mögelost, brie, mustapekka-ost, manchego, päron- och äppelskivor, och vindruvor. Som mjölkfritt alternativ hade jag smörgåskex och hemlagat mandelsmör. Vi toppade med salta pinnar och äppelskrutt-bitar. På det här viset var det bara glasskakan som Leon inte behövde/fick äta (jag hade lagat två till det senare kalaset, och det svischade bara om kalaset så var de båda slut). Dessutom, och lyssna nu, har jag aldrig jobbat så här lite med kalasförberedelserna som den här gången! Konceptet rekommenderas alltså varmt! och naturligtvis ska ni få receptet på glasskakan med dajm.

GLASSKAKA MED DAJM

Skål 1:  
3 äggvitor vispas ordentligt

Skål 2:  
2 dl grädde
1 tsk vaniljsocker
vispas ihop

Skål 3:  
3 äggulor
2 dl socker
vispas.
Vispa sedan i 85g philadelphia

Rör ihop allt.
Pensla en pajform med olja. Krossa 2-3 digestivekex och täck pajformens botten med smulorna. Bred ut glassmeten ovanpå.
Krossa dajm och strö ovanpå, eller under, eller blanda i smeten. Ställ i frysen några timmar före serveringen eller ha i frysen och ta fram någon timme före servering.

Så, nu kan ni också fixa det perfekta kaffebordet till kalaset!

 

 

 

Då när Leon kom till världen

Ja, det som då hände den där onsdagskvällen den 16 januari 2013 var att jag dagen före hade varit på ultraljudskontroll till VCS och pga babyns storlek hade blivit tilldelad ett planerat kejsarsnitt nästa veckas onsdag… egentligen är det inte väsentligt, men roligt att nämna… Då hade jag också för första gången under graviditeten protein och dessutom högt blodtryck. Om det är någon som har haft havandeskapsförgiftning så vet ni att det här är tydliga tecken, och att man enligt reglerna ska ha fem symptom för att få diagnosen ´preeklampsi´.

IMG_2312

Första och sista CTG på mödrapolikliniken

Jag hade fått stränga order om att mäta blodtrycket hemma, plus att jag skulle lämna urinprov varje dag vid mödrarådgivningen, allt för att hålla reda på preeklampsiförloppet. Så, under hela ”sveriges mästerkock” satt jag och mätte blodtrycket, slappnade av, mätte på nytt och slappnade av ännu en gång innan jag mätte en sjuhundratrettioelfte gång. Men nej, mitt blodtryck var skyhögt varje gång, och undre trycket var aldrig under 100 (det som gärna får vara runt 70). Efter ett samtal till förlossningen i Vasa fick vi hoppa in i bilen och köra dit, för säkerhets skull, och där fick jag lämna kvar över natten för övervakning med blodtryckssänkande medicin i kroppen.

Nästa dag är en sån där dag som jag inte egentligen minns så mycket av, men när jag läser i mitt bloggarkiv så var det tydligen frågan om många CTG, blodtrycksmätningar, urininsamling och sånt. På kvällen fick jag se några vackra stjärnfall i taket i mitt rum, och då tyckte läkarna att det började bli lite väl roligt med alla de här symptomen på havandeskapsförgiftning och lät mig veta att jag skulle få vara utan mat resten av kvällen och natten (istället fick jag knapra på lite lugnande tabletter för att kunna sova ordentligt). Läkarna skulle i sin tur sova på saken och bestämma huruvida det skulle bli kejsarsnitt redan nästa morgon, eller inte.

Det blev det. Akut kejsarsnitt på en av de brådskande tiderna som gör att det blir bråttom bråttom med allt. Inklämd mellan två andra operationer med andra ord. Daniel hann aldrig fram till sjukhuset, så vi träffades inte alls då före jag blev skjutsad till operationssalen. Tråkigt nog fungerade inte spinalbedövningen, och min värsta mardöm blev sann -jag skulle sövas! Det är något jag har fruktat i hela mitt liv, och på riktigt haft många, många mardrömmar om det, så gissa om paniken var nära. Det sista jag sa var ”jag är rädd”, innan jag somnade.

Tycker ni det är tråkigt att läsa? Man blir så ivrig när man kommer in i berättelsen, så det som skulle bli en kort historia, blir snarare en hel historiebok. Men jag tänker att ni som inte har hängt med i urminnes (så länge bloggen var låst) kanske är intresserade.

20130217 Leon 19 (Medium)

När jag vaknade igen efter att ha sovit och varit halvt vaken om vartannat i uppvaket, blev jag hämtad av Daniel och en barnmorska. Då hade Daniel skött om Leon i sin ensamhet på BB i flera timmar redan, och hunnit ha fotoshoot.
Man mår egentligen inte särskilt bra efter att ha varit nersövd, så hela Leons första dag utanför magen, minns jag i princip ingenting av. På kvällen togs han upp till keskola eftersom han hade haft lågt blodsocker och dessutom tungt att andas, där fick han ligga i 4 dagar för att övervakas. När grejen med blodsockret var uppklarat hade han istället högt bilirubin och fick sola lite grann.

Det här är den korta versionen som jag återger bara ”såhär” ur minnet, egentligen var det mycket mer detaljer som gjorde att jag i flera månader efteråt mådde dåligt över både förlossningen och tiden efteråt på bb. All den där skiten som fanns kvar ungefär ett år, alltså tills jag blev gravid igen, men som försvann efter otaliga psykologbesök och flera samtal med barnmorskor.

IMG_2508 IMG_2487 IMG_2490 IMG_2491

Tänk att det är två år sedan. Pojken är två år äldre än på bilderna. Två år vildare och två år trotsigare. Vi var så oerfarna och färska föräldrar som aldrig hade bytt en blöja ens… och här är vi nu, tvåbarnsföräldrarna som kan och vet allt om sina barn, som inte är rädda för att misslyckas och som vet att allt blir bra bara man ger kärlek. Nå, det visste vi väl nog från början, men att också tro på det i praktiken kan kanske ibland vara lite svårare.

Nu blev jag mycket mer sentimental än vad jag hade tänkt. GRATTIS till min lilla lejonunge!

 

Snart är det kalas

Nästa söndag är det vår liiilla lilla Leons 2:a födelsedag, och förstås ska det ställas till med kalas. Vanligtvis vore det väl kanske inte så stor grej med att baka lite bullar, tårta, kladdkaka, köpa lite domino- och våffelkex. MEN! Vi har medvetet inte ännu introducerat några sötsaker med tillsatt socker åt Leon. Nu är det ju Leons födelsedag, och Leons kalas så då tycker jag att det skulle kännas hemskt orättvist och dumt om vi dukade upp med en massa sött som födelsedagsbarnet själv inte skulle behöva äta. Förstår ni mina tankegångar?

Så istället för tårta och annat sötsliskigt tänker vi köra stenhårt på ostbricka (det börjar för övrigt vara ett standardinslag på kalasen runtom i vår släkt), salta pinnar, LCHF-pepparkakor, och havtornsmoussetårta (den hade vi förra året också, och det var en sann höjdare!). Det känns mer rättvist tycker jag.

Så här såg det ut för ett år sedan.

20140119 Leons födelsedag17_Medium 20140119 Leons födelsedag12_Medium 20140119 Leons födelsedag11_Medium 20140119 Leons födelsedag7_Medium

Syskonen trött

 

Varning. Detta är ett sånt där tråkigt inlägg om mina barns sovvanor. Ni vet, så att jag kan minnas sedan.IMG_6126.JPG

 

Wow alltså, jag fick för en gångs skull lite datortid så här mitt på dagen! Det är inte lätthänt ska ni veta, men nu ser ni ju hur sött de här små barnen sover på den nya vardagsrumsmattan.

På tal om sömn och småbarn…

Kvällsrutiner
Leons kvällsrutiner påbörjas ca 19.30 (kvällsgröt, blöjbyte,tandborstning, pyjamas och jakten på tutten och Alf), och i bästa fall kommer Daniel ner från vinden redan strax efter 20… i bästa fall alltså. Oftast tar det minst till halv.
Milea i sin tur är i nuläget uppe lika länge som vi är, det vill säga till 23 åtminstone. Det beror antagligen främst på att hon ska få sin medicin så sent, så vi går sällan och lägger oss före det. Oftast somnar lill-mill ganska fort när man lägger ner henne i vaggan och släcker lamporna.

Nattsömn
Milea sover fortfarande hela nätter utan särskilt mycket gnällande. I natt vaknade jag av att hon sökte efter tutten, men den slänger man ju liksom in i förbifarten bara. Och det är verkligen en ovanlighet att hon ens är vaken nattetid.
Leon tror jag också att sover rätt så bra, det är nämligen Daniel som tar hand om honom när han vaknar, så jag har till och med slutat vakna av att ”fel” barn gråter. Nå, om inte annat så tar Daniel honom i vår säng, och då somnar han direkt och vaknar förhoppningsvis inte ens då Daniel stiger upp på morgonen.

Morgon
Ja, om vi har tur så vaknar inte Leon när Daniel stiger upp klockan 7, men OM han vaknar så blir det ett enda skrikande efter pappa. Men man lär sig tekniken, så numera får jag nerlugnat honom ganska snabbt så vi kan sova vidare en stund. Många morgnar sover vi ända till halv 10 ungefär, så då är alla pigga, glada och redo för frukost.
Milea vaknar typ aldrig före halv 11 om jag inte väcker henne.

Dagssömn
Milea sover lite som hon vill ännu, det finns över huvud taget ingen sorts rutin.
Leon orkar vanligtvis ända till 16-17 innan han behöver få sova en stund. Före kvällsmaten måste det vara, för annars blir det för nära natten och bara ett enda gnäll.

Idag är ett enda stort undantag. Leon var vaken sedan 07, men jag lyckades ligga och dra mig 1½ timme (TACK IPHONE!!), så därför blev det en tupplur redan före lunch idag.

I det stora hela är jag rätt så nöjd med mina barns sovrutiner, och önskar att de fortsätter på samma vis ända tills de flyttar hemifrån… ja helst får ju Leon gärna börja sova i egen säng i något skede iaf.