En fortsättning från förr

Minns ni det här?

IMG_2458

 

Parkeringshuset som vi köpte på juthbackamarknaden nu senast, och som vi hade tänkt att skulle bli julklapp åt Leon. Nå nu fick han ju så många julkappar att vi bestämde oss för att det fick bli en födelsedagspresent istället.

Tadaa!

01d7af93b46c517dc83f29ca08723fd5706f04fb44

Min lillebror är bilmålare och fick i uppdrag att måla. Han hade visserligen aldrig målat ett parkeringshus förr, men det blev ju riktigt bra iallafall! Jag försökte måla det för hand, men med alla skrymslen och vrår så konstaterade jag snabbt att det var lönlöst. Det ska sättas till lite detaljer ännu, men det fyller sin funktion utan dem också. En liten 2-åring var mycket nöjd över sin present, och parkeringshuset är i bruk varje dag! En riktig fullpoängare!

Drottningen av projekt hittar på ännu mera.

 

Jag har, vad som känns som, ungefär hundra miljoner projekt på gång.
Det är ett släktträd som ska fixas i köket, kökssoffan borde målas, hyllor till mina trädgårdsböcker byggas. Bilderna i fotoboken saknar helt bildtexter och fotoboken för andra halvåret av fjolåret borde plockas ihop. Vindfånget ska rivas, vinden sorteras och ordnas upp. Till sommaren tänkte jag bygga ett hönshus och så har vi ju trädgården som ska skötas. Så är det förstås klart att min kreativa hjärna kommer på ännu ett projekt som såklart, liksom alla nya projekt, prioriteras som nummer ett.

Här får ni en bild före förklaringen, så ni har något att relatera till.0148ad74fe9df3b25708acd55fc0a218f3ce81ee4f

 

Det nya projektet handlar alltså om vår säng. Vår mjuka, insjunkna och billiga jenkkisäng som vi köpte till vår första gemensamma lägenhet på idrottsgatan i Vasa. Eller sängen i sig funkar bra, det är placeringen som är lite ”rakt på” så att säga. Det är nämligen vindstrappan som är det vita som skymtar till höger i bild, så man kunde i princip hoppa direkt ner i vår säng från översta trappsteget. Det funkar helt okej i vardagen, men det känns inte helt hundra när man har kalas och någon råkar ta sig en titt på vindsvåningen. Något eget sovrum kommer det inte att bli frågan om förrän barnen är utflugna, och då är det nästan en onödighet med ett privat rum. Vi är överens om att vi egentligen inte är i behov av något stort rum utan bara så att sängen ryms in, det vill säga 160×200 cm.

Vi har den perfekta lösningen gömd bakom den grönrandiga väggen vid huvudändan av sängen. Ett utrymme på ca 80×200 där halva vår säng får plats. Det är omöjligt att förklara varför det är den ultimata lösningen på vårt problem, men det är det, och ni ska få se varför när vi har grejat klart. Till en början behöver vi bara riva väggen och sätta upp gardiner för att få till en liten avskild sovplats, men i framtiden ser jag en lite mer ”inbyggd” variant med inspiration från dessa bilder.

13  2

 

Jag har inget emot att sova lite ombonat och mysigt, och vi har ju minst sagt förutsättningarna med vårt snedtak.

 

metamorfosen nådde sitt mål

Det passade mig ypperligt bra att Leon skulle få vara med mommo idag, så många projekt som jag har på hälft. När jag hade plockat undan de enstaka julpynten som fanns kvar, och bytt röda gardiner mot gröna i köket (Jag stryker inte gardinerna, så det går snabbt) tänkte jag att det ändå var dags att avsluta projektet med fjärilstavlorna.

Ni minns att jag skrev om dem strax efter att Sofia hade pysslat ihop sina? Det var jättelänge sedan, men det tar jättelänge när en trött tvåbarnsmamma ska pyssla med sånt här. Men nu fick jag iallafall till och med upp dem på väggen i vardagsrummet! Och på tal om det, SOM jag tycker om att det är inne att hänga upp tavlor lite hur som helst istället för att behöva ha dem i raka prydliga rader. Att gruppera så här är så mycket mera min grej!

Ett DIY-pyssel jag verkligen rekommenderar!

IMG_6051.JPG IMG_6052.JPG

Ps. Metamorfos är förvandlingen från larv till puppa till fjäril.

Julpynt: kransar och utebelysning

IMG_5306.JPGÅrets dörrkrans här i huset är ett riktigt hastverk å så ful så att det nästan är pinsamt att visa upp den.
Daniel saknade en krans på vår dörr, och som den florist jag är kände jag att det var min uppgift att tillverka en. Bara för att jag inte har bundit någon lingonriskrans på säkert 20 år (det låter så brutalt, men det är faktiskt 20 år sedan jag började i lågstadiet, och där band vi lingonriskransar till jul) så ville jag prova på den modellen också. Pga tidsbristen en småbarnsmamma ständigt slåss med så fick det bli den allra enklaste modellen, en sån som tar högst 10 minuter bara man har materialet till hands. Nästa år lovar jag att visa upp en betydligt snyggare krans, som jag inte behöver skämmas över.

 

 

IMG_5310.JPG

 

Så nu har vi alltså äntligen en krans på dörren, och dessutom fixade jag julbelysningen på utsidan idag också. Förra året hann vi kanske ha belysning i växthuset någon dag innan hela spektaklet blåste sönder i en brutal höststorm… i år hoppas vi att väderkillarna är på vår sida och låter vårt växthus vara helt hela vintern (så behöver vi inte gå igenom samma procedur som förra säsongen). Man skulle kunna tro att jag är lite avis på närpesborna som har belysta växthus i var och vartannat hörn, och det är jag också.

Det kommer mera -om julpynt!