Både sorg och spänning på gården

Vår finfina famnhöna Freja hade bokstavligen trillat av pinn idag på förmiddagen och sprätter nu på de maskrika ängarna. Med tanke på att hon inte varit sig själv de senaste dagarna, och bara blivit slöare och slöare, så blev jag faktiskt inte särskilt förvånad. Jag trodde att hon fått för sig att ruva eftersom hon slutade värpa och dagtid låg i ett hörn i hönshuset, för på nätterna satt hon ändå med de andra på pinnarna. Det som har hänt är sannolikt att hon fått i sig något olämpligt så systemet stockat igen. Synd på fin fågel.

Bara någon timme efter det tråkiga fyndet satte jag mig i bilen och hämtade hem två nya hönor. 

 

Av alla fina höns som fanns kvar föll de här två damerna mig i smaken. Egentligen fanns det en mörkare som var otroligt fin, men jag ville inte ha ännu en mörk (då vi ändå har en kolsvart och en svartspräcklig från förr), så istället fick den beigespräckliga (Lotta) följa med tillsammans med en ljusgrå (Bella).

Men nu ska ni få höra något riktigt spännande också!

Jag berättade för uppfödaren att jag har en höna som ligger och ruvar i värpredet. Och han tyckte att jag skulle sätta befruktade ägg under henne så vi får kycklingar. Nå, nu har vi ju ingen tupp här på gården, så istället fick jag med mig 7 (högst antagligen) befruktade ägg åt Prillan att ruva på.  

Så får vi se om det dyker upp några kycklingar om 21 dagar! DET om något är väl spännande!!! 


återvunnet staket

 Jag vill prata lite om vårt staket.

 

Folk som går förbi slänger alltid en blick efter sig som för att kolla om det verkligen är sant. Då vet jag faktiskt inte om det är sättet detär byggt på, eller materialet som drar till sig uppmärksamhet. Det är färdigt så när som på att det ska sågas till upptill, så sedan blir det kanske mindre konstigt. Martin Timell har gjort på det här viset, så därför testar vi att bygga först och sedan såga av brädorna.

Men, materialet då, tänker ni. Ja, det är gammalt virke som legat i över 10 år, och håller det bara 2-3 säsonger så har det ändå gjort mer nytta än de senaste 10 åren. Jag kan bara inte tänka mig att köpa nytt virke till ett staket, när det finns naturligt grånat att använda. For free. Precis det, och därför känns det ännu mer dumt att inte använda av det som finns. Det som jag eventuellt kunde tänka mig att göra är att stryka på något lager med järnvitriol, men inte förrän jag ser hur det börjar se ut när det torkar upp.

Till och med spikarna är sånt som vi hittat vid Daniels hemgård.


Med barnen i trädgården

Att kombinera rollen som småbarnsförälder med intresset för trädgård och odling är… Hm, ja hur ska man uttrycka det. En utmaning, skulle jag kanske säga. Vår tvååring är i rymmar-tagen och springer iväg från gården direkt man släpper kopplet lite. Hans tålamod blev visserligen lite bättre sedan vi sand i sandlådan också, och en plastgrävmaskin att gräva med.

Men så som vi höll på i trädgården innan vi blev föräldrar, det kan vi nog bara glömma under den här intensiva småbarnstiden vi befinner oss i nu. Ännu för två år sedan, när Leon var liten gick det bra att syssla utomhus ända tills natten föll. Till och med ännu förra våren funkade det! Men med två små är förutsättningarna något helt annat.

Någon tycker säkert att vi bra kan tagga ner lite och njuta av småbarnstiden “för den är ju så kort”. Men varför ska det ena nödvändigtvis behöva utesluta det andra? Det är klart att prioriteringarna blir annorlunda, men trädgården är min stora hobby och ett konstverk som aldrig blir färdigt!

 

För att alla vi i vår familj ska kunna vistas utomhus på ungefär samma grund (med det menar jag att ALLA ska få njuta, håller vi som bäst på att hägna in hela tomten. Helt enkelt bara därför att också vi föräldrar ska kunna känna oss trygga med att vara ute med barnen, utan att hela tiden behöva leka hönsmamma. Vi vill kunna rensa ogräs, gräva eller köra bort skräp och ändå veta att barnen hålls där de ska. Som tur är bor vi på en liten grusväg där det sällan är särskilt mycket trafik, men det är ändå inte långt till asfalterade, och betydligt mer trafikerade, vägar. Och små barn är snabba fastän de har korta ben. Med andra ord är staket ett tryggt alternativ och en billig livförsäkring!


i de sista solstrålarna

 Jag har alltid tyckt att vår trädgård gör sig allra bäst i kvällssolen. Och det gör jag fortfarande.

    

Vi bor så högt upp att det knappt finns några hus eller träd som skymmer de sista solstrålarna för dagen. Vi drömmer om en liten bastu vid tomtgränsen mot min brors (det är gaveln av hans uthus som syns på bilden i motljus här ovanför), där vi kunde tvaga upp oss på helgerna.

Det här området är förresten det som står nästa i tur för förändring. Framsidan av uthuset är färdigt, och lekparken kräver inga större ansträngningar, så i år ska jag sätta tid och energi på odling och kompost. När vi flyttade hit för 4,5 år sedan fanns det inget av värde bakom uthuset. Tre stora, skuggande pilar, en buske och ett bortglömt jordgubbsland längst bort i hörnet. Pilarna skuggade så mycket att det som skulle föreställa gräs, mest innehöll fuktig mossa. Nu har vi ett grönsaksland som badar i solljus från tidig förmiddag och ända tills solen går ner, växthus och en stor hönshage… Och ändå finns det outnyttjad mark, som med stor sannolikhet ska användas till odling.

 

Vid växthuset planterade jag ner en rabarbertuva förra året, och nu när de är så här små och spröda, är de jättegoda att knapra på! En riktig delikatess!


kompostfynd

Vi har en stor “komposthög”, som jag hellre bara skulle kalla kompostmaterial (fast om man gräver lite gissar jag att det finns mycket fin kompostjord), där vi slängt lite allt möjligt genom åren. Ikväll samlade jag ihop de största grenarna, julgranen och en hel del annat ris som vi ska föra bort imorgon när Daniel slutar tidigare (Ekorosk har insamling av trädgårdsavfall under kontorstid, och eftersom Daniel jobbar de tiderna är det sällan vi hinner dit).

På komposthögen hittade jag en stor mängd lökar som jag absolut inte har något minne av att jag skulle ha lagt dit. Några narcisser och (antagligen) pärlhyacinter fanns det, men också en lök som jag hade svårare att identifiera.

   Jag har på riktigt ingen aning om vad det ens skulle kunna vara, så för att ta reda på, satte jag ner alla lökar i krukor vid växthusväggen. Visar det sig vara salladslök så blir det säkert en fin plantering ändå ;)


Lite rabarber bara

Titta, den första rabarbern i år! Och det en helt makalös smak i den lilla späda saken som sträckt sig uppåt under en stor kruka. Jag har läst om det på många ställen, att man ska ställa en hink/kruka över rabarbern för att få tidig skörd, men så krävs det en ganska stor kruka åt stora plantor. Förra året planterade jag en by liten rabarber vid växthuset, så nu passade jag på när krukorna räckte till.

   


Nu SKA jag lyckas!

Många gånger har jag försökt starta upp en kompost, men lika många gånger har det slutat med att intresset slocknat eller projektet misslyckats. Men i år har jag bestämt mig för att det SKA gå.

För att luckas måste man ha kunskap, och jag har svårt att läsa in mig på ett ämne på egen hand, och det trots att det är intressant. Tur för mig att Sunds trädgård ordnade komposteringskurs nu ikväll, så fick jag infon levererad precis så som jag vill ha det. Nu vet jag precis hur jag ska göra för att lyckas! Bara en sån sak gör en trädgårdsentusiast varm i hjärtat.


kackel på utsidan

Oj så länge sedan det hänt någonting här på trädgårdsbloggen (iminsagarden.wordpress.com för den som läser på andra bloggen). Men desto mera har det hänt på gården. Det känns nästan som att “gården” är en bättre benämning sedan vi har fler djur än en kanin på utsidan av huset.

  Vi har sysslat med hönshuset så mycket vi har hunnit. Chicksen började hacka sönder sina ägg, så vi tyckte det kanske var bäst att få färdigt hönshagen så fort som möjligt, IFALL det skulle ha berott på tristess. Som första hjälp testade jag ge mer kalk och protein i form av maskar, äggrättsrester och äggskal. Och det tycks ha funkat!! För två dagar sedan började också Leila värpa, så nu har vi fått BINGO i ägg sedan dess. 

   

Igår kunde vi äntligen förklara hönshagen färdig, och chicksen kunde spendera eftermiddagen i solskenet. 

   

    

I torsdags blåste dörren till hönshagen (den var inte fastsatt då ännu) ner i huvudet på mig, så jag har haft “byggförbud” i helgen. Istället har min man fått klättra och göra det tyngre arbetet, så har jag hållit ögonen på barnen. Jag har inte kunnat mig hålla ifrån hammaren helt, utan snickrat lite småsaker som tuppstegar och en liten dörr till utgången. 

Vi har gjort allt så enkelt som som möjligt, utan att det för det skulle bli ett slarvbygge. Vi har återanvänt mycket, och egentligen bara köpt haspar, galler och byggplast, så det blev ändå en rätt förmånlig historia mot vad det hade blivitom vi till exempel hade behövt köpa nytt virke. Taket sparar vi till nästa år eftersom det blir en väldigt stor summa för genomskinligt terasstak (det heter säkert inte så, men ni förstår kanske vad jag menar). Istället stansade vi fast vanlig byggplast för priset av en HALV takskiva. Men överlag så är jag väldigt nöjd över att ha kunnat använda befintligt material så långt som vi gjorde!

Avslutningsvis får ni en hönsselfie. Det här är min famnhöna Freja som väldigt gärna vill bli upplockad och få sitta i famnen en stund.

Det här med höns är väldigt roligt måste jag säga!