Det är sannerligen inte så enkelt att plocka björnbären. För det första hänger de nya skotten ner så mycket att det gör det omöjligt att komma sig fram utan att håret och kläder trasslar in sig, och man har rivsår överallt.
Men för det andra är det inte alls lätt att veta om bären är mogna nog att plockas.

Det är en konst, och det krävs övning för att hitta den där tiden mellan omogen och övermogen. Den tiden är hårfin.
Bären skiftar sakta från gröna till rödaktiga, sedan lite mot kolafärgat och sist svart. Men tro inte att de är färdiga för att de är svarta inte! Nix! Jag vet inte riktigt hur länge det tar från att de har blivit svarta tills det att de är färdiga, men jag skulle gissa på några dagar om vädret är fint.
Vill man plocka bären när de är som allra godast, ska man känna på dem mycket försiktigt (jag brukar säga att man ska tänka att man spelar råttfällan och känna lika lätt som på de spelpjäserna) och utan att behöva anstränga sig kan man lätt plocka dem. Måste man vrida/rycka/dra så är de antagligen omogna ännu.
Ett sista tips för att uppnå de godaste bären är att titta på dem. När de är färdiga sväller bärplupparna (ni vet, de är som hallon och består av många pluppar) upp och hela bäret ser större och saftigare ut. Ser ni skillnaden här nedan?

Alltså, två enkla punkter.

1. De ska nästan falla dig i handen när du rör lätt vid bäret.

2. Bären ser svullna och saftiga ut, och är mjuka.

Ni måste tro mig när jag säger att om ni en gång smakat ett björnbär som är moget på riktigt, så vill man vänta den där extra dagen innan man plockar nästa.
Den här mängden plockade jag nu ikväll, och hälften åt jag upp direkt.

Jag önskar att jag hade en balkong ovanför yttertrappan, med utgång från vårt sovrum, så att jag kunde gå ut och beundra min lilla park uppifrån. Den här bilden är bara tagen genom sovrumsfönstret, så det förklarar både speglingar och hörnet av yttertrappans tak.

Någon gång ska jag ha den där balkongen… Någon gång.

Det blir väldigt många inlägg ikväll, men det har samlats på hög under en lång tid, och ikväll orkade jag inte göra något fysiskt… Då passar det att blogga!

Jag tänkte bara tipsa er om en fantastiskt bra växt! Juncus. Förutom att man kan ha den som helt vanlig krukväxt inomhus, så kan man också ha den nersänkt i vatten. Jag skulle nästan påstå att den till och med mår bättre av att ständigt stå i vatten, och det säger jag bara av egen erfarenhet.
Juncusen är faktiskt en ypperlig dammväxt när man vill uppnå känslan av en källa eller ett tjärn (det behövs förstås fler olika växter, men kanske bara juncus som står i dammen). Där får den stå nersänkt i vattnet hela sommarhalvåret, och till vintern tar jag upp den för att övervintra inomhus. Antagligen vore det bra att övervintra på något svalare (ljust) ställe, men det går att ha den bland de vanliga krukväxterna. Också inomhus har jag den då nersänkt i vatten, tex en stor vas, vattentät kruka eller bara så enkelt som i en plasthink.

Åtminstone vet jag att den finns att köpa på jobbet, Amalia här i Nykarleby… Men om man bor i Oravais eller Vasa där Amalia också har butiker, så brukar det gå att få dit önskad produkt också.
Instagram: amaliainspiration
Facebook: https://m.facebook.com/amaliainspiration
Webb: http://www.amalia-inspiration.fi/sv/

Ps. Inlägget är inte sponsrat, jag bara skvallrar om vad jag vet ;)

Jag inser att vi har en hel del olika bär i trädgården, och då är inte vinbären med på tallriken heller, eller körsbären och aronian. Jag räknade till 11 olika på den här tallriken, så totalt blir det 16 sorter.

Det är en mycket god idé att tänka på framtiden på det viset att man planterar många björnbärsbuskar. Tänk bara hur det blir sedan när både jag och barnen vill åt de där söta goda svartingarna…

Jag har redan tre björnbärsställen på gården, men det skulle inte alls sitta fel med ännu flera!! Mot (det ännu obyggda) staketet ut mot gatan t.ex. Skulle det funka bra… Men då borde det definitivt vara sorten utan taggar med tanke på att det är “barnens gräsmatta”.

Måbärshäcken ja… Egentligen borde jag ha beskurit den redan för minst en månad sedan, men värmen har gjort allt tyngre trädgårdsarbete otänkbart för mig. Tre gånger per säsong tror jag att det är man ska beskära för att få en tätt och fint början på häcken. Problemet som uppstår när jag inte beskar när jag borde ha gjort det, är att skotten hinner bli för grova och träiga. Och ju grövre de är, desto mindre snyggt blir det när man beskär.

Det är enkelt att ta sticklingar från måbär. När jag beskär tar jag tillvara toppskotten, som jag sedan tar bort bladen så när som på tre st i toppen. De sticklingarna har jag bara stuckit ner i jorden och vattnat ordentligt, så rotar de sig. Den här gången satte jag en hel odlingslåda i trädgårdslanden full med måbärssticklingar så de alldeles säkert ska få vatten varje kväll när resten av landet vattnas.
Jag tänkte använda de små måbärsplantorna till en häck bakom/till höger om växthuset. Om det nu blir några plantor av dem vill säga.

Jag har ännu en rad måbärshäck att beskära, men den har mjöldagg, så det blir knappast några sticklingar av de buskarna.

Echinacae var den första perennen jag tog hit till gården för fyra år sedan, och jag älskade den från första stund! En sån skönhet, och vilken dragningskraft den måste ha med tanke på hur fjärilarna brukar flockas runt dem i augusti.
Jag kunde tänka mig fler. många fler!