Flera gånger har jag försökt få vallmoskott flyttade från min brors gård, hit till vår, men alltid har de dött bort i något skede. Förra året grävde jag upp dem så länge de ännu var ganska små, och sedan vattnade, vattnade och vattnade så att det skulle lyckas.
I år är glädjen stor när det sticker upp ett hav av vallmoblad i min rabatt. Nu hoppas jag att de vill blomma med sina stora orange blommor också.
Lika slutkörd som jag alltid blir efter en stor ansträngning, blev jag efter att ha städat trädgården hela måndag och tisdag. Orsaken hittas i bygga & bo-bilagan (VBL och ÖT) nästa veckas torsdag. Nu dagarna efter att tidningen var här, har vi mest försökt njuta av nuet när Daniel är ledig och allt.
Jag har mycket att skriva om, så jag återkommer när jag inte är så trött.
För exakt så många dagar sedan, kändes den här dagen väldigt avlägsen. Men nu, nu har vi äntligen fått ta bort påminnelserna från våra telefoner, de där som påmint oss tre gånger om dagen. ”Mileas medicin” har det stått på displayen, och ”amenni” har Leon ropat.
Om en månad ska vi ännu på en holterundersökning så man ser att hon inte haft något SVT-anfall efter medicineringens avslut. Och ännu när hon är 1 år för att vara på den säkra sidan.
Men hur skönt är inte det här då!!? Som semester!
Nu har också Märta kommit på att hon ska ruva, så då passar jag på att försöka få några fler höns i hönshuset. Det lär vara så att 70% av befruktade ägg är tuppar, så man ska ha väldigt tur om man ska få höns. Statistiskt sett kunde vi få 4 hönor och 8 tuppar, men det kan ju lika bra vara 12 höns eller 12 tuppar också. Ja, om 1,5 vecka borde Prillans kycklingar kläckas, och imorgon hämtar jag ägg att placera under Märta.
På onsdag skulle jag helst behöva ha trädgården i någotsånär representabelt skick, så därför har jag denna fina söndag krupit runt i rabatterna och städat. Mina händer är torra och smutsiga efter att ha krattat löv och grävt efter kirskålsrötter. Jag brukar nämligen inte använda verktyg i rabatterna för att undvika skador på växterna, så därför “räfsar” jag löven och gamla växtdelar med händerna… Och handskar är så klumpiga. 
Men det är hemskt skönt att ha färdigt städat i rabatterna så ser man lättare vad som är på gång.
Och jag som hela tiden har gått omkring och trott att jag inte kan kompostera.
De här skönheterna hittade jag efter några spadtag i vår hög med trädgårdsavfall. Såna här smaskiga maskar kan väl inte annat än vara ett tecken på att förmultningsprocessen är igång. Jag grävde ett hål i mitten för att kunna botanisera i hur det såg ut i kärnan av komposten, och det enda jag hittade var, mull! Hurra hurra, jag KAN kompostera!! Hönsen var mycket glada över kompostmaskarna.
Det här tror jag att ska föreställa en av trädgårdshandskarna jag fick till min första morsdag för två år sedan. Jag ser ingen annan förklaring än att den av misstag hamnat i komposten och att tygdelarna helt enkelt förmultnat medan lädret inte gjort det. Alltså det här är så roligt!! 
Bara vi får flyttat vårt trädgårdsskjul så ska jag färdigställa den nya komposten där skjulet stått och sedan ta den i bruk!
Det är väldigt mycket fokus på trädgård och höns här nu, jag vet, men det är så här min blogg funkar. Den ändras med årstiderna, och det märks speciellt på våren när trädgårdssäsongen är som mest intensiv.
MEN. Jag HAR faktiskt valt brillor och till och med fått dem på näsan! Det blev inget av den jag först valde mellan, men ändå ett par liknande som var aningen ”lättare”.
Det känns som att jag fick lite mer skinn på näsan, attityd i blicken och kanske lite mer kreativt utseende.
Inte förrän nu har jag kunnat glädjas över att Daniel är pappaledig i tre veckor!! Hurraa! Några av er kanske minns hur det var förra året i maj när han skulle vara pappaledig (jag var gravid, trött, och skulle så i landet), och samma dag ledigheten skulle börja, fick han iaf inte ta ut den. Då skulle det ta till slutet av juli innan han kunde vara hemma i 2 veckor. Det var en väldigt tung sommar på det psykiska planet, och det tärde på oss allihopa. Nu ser vi alltså väldigt mycket fram emot de här 3 veckorna tillsammans, och hoppas kunna spendera så mycket tid som det bara går, på utsidan av huset.
Så här tidigt på våren brukar jag ännu bara gå omkring och drömma om säsongen , klämma på fröpåsarna och peta lite i jorden. Inte krypa omkring och rensa löv ur rabatterna, räfsa och piffa. Men ser ni, om en vecka behöver gården iallafall vara representabel ;)
På samma gång kröp jag idag runt i gruset och samlade upp björnbärsbuskens minsta kvistar. Inte av estetiska skäl, utan helt och hållet pga säkerhetsrisken. De är hiskeligt vassa de där små taggarna, så om Leon går barfota och råkar stiga på en sån… Aj!! 
Se där! Nu har staketet fått ett mer anständigt utseende (så anständigt det nu kan bli med lite cirkusrandigt). Vilken tur man har en bror med handcirkel i bakluckan. Jag skulle eventuellt kunna tänka mig lite mer schabbiga grindar nu också istället för de vita som skymtar till höger i bild.
Nu är ni alla välkomna att kika in över staketet igen.
