Alltså oj! Jag trodde väl aldrig att det kunde vara så utmattande med ett poliklinikbesök på en söndag, men tydligen!

Ultraljudsundersökningen visade att Milea har ett fullt normalt hjärta utan minsta spår av vare sig hål eller förtjocknade väggar! Hurra hurra! Hon sov sig genom hela Olle-besöket (barnkardiologen heter Olle) och efteråt kunde han hålla med mig om att hon kanske tillhör världens snällaste bebisar ändå (före undersökningen fick jag en skämtsam tillsägelse att jag inte har träffat alla världens bebisar och därför inte kan påstå att min baby är det).

Trots att hjärtat till synes är normalt, har det ändå den här extra elektriska genvägen mellan kammare och förmak, och det är det som gör att hon kan ha SVT. Det är liksom de elektriska impulserna som börjar loopa och ger en puls dubbelt så snabbt som normalt. Det är inget som ska åtgärdas nu, om det ens ska åtgärdas… För många nyfödda som får SVT växer det bort det första året… Eller egentligen växer det inte bort, för genvägen kommer alltid att finnas där, men cellerna förändras med att hjärtat växer, och det kan göra att impulserna inte slipper att loopa -om man har tur.
Det som händer nu är att vi fortsätter ge betablockerare tre gånger om dagen och höjer dosen med vikten. Vi ska på besök till hjärtläkaren vid VCS vid jul ungefär och sedan när hon närmar sig 6 månader. Om det inte har varit några problem då så kan medicinen minskas och så småningom avslutas. Men inget är säkert, och vi följer bara med i strömmen. Go with the flow.

Det som gjorde besöket utmattande var den dåliga och varma luften i undersökningsrummet, tillsammans med att Olle var allt annat än saklig. I en timme förklarade han (om och om igen) det här som jag nu har skrivit och också hjärtläkaren blev lite otålig av kardiologens pladder.

Fiskarna fanns i väntrummet vid barnpolikliniken på VCS, och direkt fick jag ett behov av akvarium. Vi hade akvarium i vardagsrummet hela min barndom, och som jag minns det var det mycket trevligt!

Slutord: hjärtat är isf fridkförklarat.