För exakt så många dagar sedan, kändes den här dagen väldigt avlägsen. Men nu, nu har vi äntligen fått ta bort påminnelserna från våra telefoner, de där som påmint oss tre gånger om dagen. ”Mileas medicin” har det stått på displayen, och ”amenni” har Leon ropat.
Om en månad ska vi ännu på en holterundersökning så man ser att hon inte haft något SVT-anfall efter medicineringens avslut. Och ännu när hon är 1 år för att vara på den säkra sidan.
Men hur skönt är inte det här då!!? Som semester!
Det är väldigt mycket fokus på trädgård och höns här nu, jag vet, men det är så här min blogg funkar. Den ändras med årstiderna, och det märks speciellt på våren när trädgårdssäsongen är som mest intensiv.
MEN. Jag HAR faktiskt valt brillor och till och med fått dem på näsan! Det blev inget av den jag först valde mellan, men ändå ett par liknande som var aningen ”lättare”.
Det känns som att jag fick lite mer skinn på näsan, attityd i blicken och kanske lite mer kreativt utseende.
Inte förrän nu har jag kunnat glädjas över att Daniel är pappaledig i tre veckor!! Hurraa! Några av er kanske minns hur det var förra året i maj när han skulle vara pappaledig (jag var gravid, trött, och skulle så i landet), och samma dag ledigheten skulle börja, fick han iaf inte ta ut den. Då skulle det ta till slutet av juli innan han kunde vara hemma i 2 veckor. Det var en väldigt tung sommar på det psykiska planet, och det tärde på oss allihopa. Nu ser vi alltså väldigt mycket fram emot de här 3 veckorna tillsammans, och hoppas kunna spendera så mycket tid som det bara går, på utsidan av huset.
I fem år har de här båglösa grejerna hängt mig på näsan. Fem år innebär en massa revor i glasen, och dessutom är de så missfärgade att det ser ut som om jag suttit i ett nikotin-rökfyllt rum i flera år. De GÅR inte att få rena längre, så jag går ständigt runt i en slags dimma.
Nu är det dags för förnyelse. Syncenter här i stan är fenomenala på kundservice och väldigt duktiga på att hitta rätt bågar, så liksom alla tidigare gånger jag har köpt glasögon, så gick jag dit. Efter mååånga prövade bågar finns det tre alternativ kvar.
Säg din åsikt! Vilka?
Jag sitter här i soffan med det här i handen, och funderar.
Hållbar livsstil tänkte jag, och på hur svårt det är att loppishandla samtidigt som jag gärna skulle undvika random plastgrejer. Leon intresserar sig väldigt mycket för djur och jag tror att han skulle uppskatta sånadär små bondgårdsdjur att leka med… Sådana finns säkert begagnade hur mycket som helst, men ska man ha mindre gifter i måste man ändå köpa nytt. Ja ni fattar, det känns lite som pest eller kolera.
Tvättmaskinen är laddad och borde ha färdigt tvättat när vi stiger upp imorgon. Med andra ord har helgens befrielse från hushållsgörat nått sin slutdestination, och måndagmorgon i antågande.
Men håll med om att vädret de senaste dagarna har varit ganska fantastiskt!!
Min man har också varit fantastiskt och lagat färdigt hönshagen på den högre höjden, dit jag ogärna klättrar. Dessutom har olyckan med dörren i huvudet gett mig huvudvärk ( från nacken), och läkarn tyckte att jag kunde ta det lugnare i helgen.
Nu är jag så trött så jag nästan sover redan, men iaf hönsgården ska ni få se så småningom.
Trevlig start på veckan nu bara!
Historien återberättas
1992 (som ni kan utläsa från det fina klockradio-orange datumstämplet), jag och min kompis på dagklubbens utklädningsdag.
2015, bara 23 år senare, katten med de röda tossornas egna kattunge.
Dräkterna är sydda samtidigt, men den Leon har är en storlek mindre än den jag har på bild, och ursprungligen min brors. Jag vet faktiskt inte i vilket skede min dräkt försvann (eller mer sannolikt blev uppanvänd), men det är inte bara en eller två av släktens barn som har växt upp i dem.
Idag kunde det ha gått väldigt illa, men som tur var det mitt huvud, och inte Leons, som tog emot den stora tunga dörren som blåste omkull.
Och sakeli så sjukt det tog!!
Nu sitter jag här med bula i huvudet, sjuk nacke och så är jag trött som bara den. imorgon ska jag visa mitt stackars huvud för en doktor tänkte jag.
Vår bästa värphöna heter Freja. En stor ljusgrå tant med lite mjukare fjädrar än de andra. Hon är dessutom en riktig famnhöna som kommer emot när man kommer in i hönshuset, och sedan bara svansar kring ens fötter.
Den perfekta selfie-partnern alltså.
Hade handlat och körde hem. När jag svängde upp från kvarnvägen mot källbacken möttes jag av en soptunna mitt på vägen. Självklart stannade jag bilen och skuttade tillbaka den till företagets område. Det jag konstaterade var att tunnan var tom, och antagligen skulle blåsa bort igen i nattens utlovade stormvindar. Det enda jag hade att binda med var en trasig iPhone-sladd.