1 stycken orange katt klabbade påmin fot. Upphittat i pälsen: 1 stycken fästing som fortfarande kröp omkring. En miljon tovor som satt precis där de satt.

  Ha! Lunch!!! Visserligen kl 14, men lunch!!

 Som tvåbarnsmamma får man en märklig förmåga att överleva länge utan mat. Här blev det frukost kl 11 och lunchen brukar försvinna i vardagsflowet. Men jag lever, och det är högst antagligen en bra övning inför jobbstarten. I blomsteraffär finns inte mycket tid för lunchpaus.

En ålar omkring med ryggsäck på ryggen, och en tittar på Mumin på finska, och vägrar ta tutten ur munnen. Det är SÅ skönt att veta att det är 4 månader till nästa holter-undersökning ,ja om nu det inte finns något anmärkningsvärt på den pågående undersökningen, och att det med lite tur kan vara den sista på länge.

Så tycker jag att ni ska läsa Maricas inlägg om hur man uppför sig mot sjuka och deras anhöriga, oavsett om personen i fråga har fabrys, utmattningsdepression, eller diabetes.

Vi tittade på hela kändissverige bakar  ikväll och både jag och Daniel blev sugna på kanelbullar (vilken tur att pirkkas kanelbullar nästan smakar som hembakade). Är man inte van med söta bakverk så är man rätt så sockerstinn efter två bullar (som man nästan paniktrottar in i munnen). Bara så ni vejt.

Efter bullarna och det andra avsnittet av chasing shadows (en miniserie jag icke rekommenderar) kom ångesten över att jag i min förvirring lovat en årvas-resa imorgon. Det fastän jag vet att jag behöver få ha en av helgdagarna i egen takt här hemma om jag ska orka inkommande vecka. Igårkväll åt vi souvlaki vid mamma och mussis, och idag spenderade vi hela eftermiddagen med skruvdragaren på samma ställe. Mamma fick ett Utekök av oss barn till 50-årsdagen i mars, och nu börjar det faktiskt se ut som ett Utekök också (vi väntar ivrigt på invigningen!).

Så nu känns det som om hela helgen har/kommer att spenderas på fääland fot, och nästa vecka fortsätter likadant med en Vasa-resa på måndag, en gräsänke-dag på onsdag och ett besök till Diabetesmottagningen på torsdag. Ja, så ni förstår att chansen för stt jag kommer med till årvas är ganska liten om jag ska orka hela nästa vecka.

Var kan en sliten, trött, överstressad, och framför allt lättirriterad mamma begära ut semester?

Konstigt nog har jag egentligen inget behov av att skriva om alla kalasdagar jag för det mesta har. Det är kanske därför jag inte alls har haft något bloggbehov så länge Daniel varit hemma. Men nu den här veckan som gått har jag minst 10 gånger tänkt tanken. Jag är med andra ord ingen sån som bara vill skriva om de där stunderna på rosa moln och bebisleenden. 

 Den här bilden postade Maria på instagram, och jag kände genast igen mig (och inte på ett bokstavligt sätt då). 

Energitjuvar ni vet. Det är värsta sortens tjuvar som inte går att sätta bakom lås och bom för det de gör. Stjäl energi. Nu har jag en riktig skicklig energitjuv runt mig (jag kunde inte skriva ”i mitt liv”, eftersom jag slängt ut hen därifrån för några år sedan), och har haft det i typ 17 år eller något sånt. 

Imorgon riskerar jag att stöta på personen och det här har jag omedvetet stressat upp mig för. I flera nätter nu har jag haft mardrömmar där jag oftast försökt få hen att förstå hur idiotiskt beteende hen har och har haft. Och den här mobbingskänslan som lämnar kvar på morgonen när man vaknar, är inte vacker alltså. Psyket är så evil ibland, och jag skulle egentligen gärna gå till någon och prata ut (men är rädd att jag skulle få höra att jag borde prata med hen, när det egentligen är det sista jag vill).

Just mardrömmar tycks vara ett sätt att kommunicera med mig själv och mitt inre, för det är ofta jag går tillbaka till exempelvis barndomen och upplever saker därifrån. Men framför allt tas mycket obearbetat upp på nätterna för mig. De blir bara väldigt dålig stämning i mitt inre dagarna efteråt.

När jag berättar det här vill jag egentligen bara styrka det som Grynet en gång sa. Ta ingen skit. Det innefattar också personer i ens direkta närhet, och att inte de heller ska få mobba. Att det är mobbing det handlar om är kanske inget man inser när det pågår utan först efteråt. Själv fick jag den största aha!-upplevelsen när jag gick till en psykskötare efter det att jag bleivit utbränd, men sedan skulle det ta ännu 2 år innan jag fattade att bryta. Då var det bara synd att det skulle drabba en viktigt relation på samma gång.

Jag inser att jag matar energitjuven med att berätta så här offentligt. Men då kan jag också passa på att berätta att jag inte kunde bry mig mindre, och att vi gärna kan fortsätta vara luft för varandra.

Gott folk! Läsare, nyfikna typer, vänner, släkt och mamma.

Jag vet att ni kommer att gråta er till sömns varje kväll över mitt beslut, men det ser nog ut som om ni måste söka er till mitt instagramkonto (@sandraneuman) för att få en inblick i annat än trädgård och hönshuset. Typ sånt vi sysslar med de dagarna vi inte dubbelgräver eller bygger kompost. Hur länge vardagsflow tänker semestra kan jag inte svara på, men just nu lockar det inte alls med några andra teman än höns och trädgård. Senast när trädgårdssäsongen är slut återkommer jag igen, tills dess utlovar jag ingen daglig uppdatering iaf 😉

Så. Hopihopi iväg till instagram för vardagsflowet, och sagarden.neuman.fi för höns- och trädgårdsuppdateringar.

Vem är med mig? 🙂 

Det är väldigt mycket fokus på trädgård och höns här nu, jag vet, men det är så här min blogg funkar. Den ändras med årstiderna, och det märks speciellt på våren när trädgårdssäsongen är som mest intensiv.

MEN. Jag HAR faktiskt valt brillor och till och med fått dem på näsan! Det blev inget av den jag först valde mellan, men ändå ett par liknande som var aningen ”lättare”. 

Det känns som att jag fick lite mer skinn på näsan, attityd i blicken och kanske lite mer kreativt utseende.

Inte förrän nu har jag kunnat glädjas över att Daniel är pappaledig i tre veckor!! Hurraa! Några av er kanske minns hur det var förra året i maj när han skulle vara pappaledig (jag var gravid, trött, och skulle så i landet), och samma dag ledigheten skulle börja, fick han iaf inte ta ut den. Då skulle det ta till slutet av juli innan han kunde vara hemma i 2 veckor. Det var en väldigt tung sommar på det psykiska planet, och det tärde på oss allihopa. Nu ser vi alltså väldigt mycket fram emot de här 3 veckorna tillsammans, och hoppas kunna spendera så mycket tid som det bara går, på utsidan av huset.

I fem år har de här båglösa grejerna hängt mig på näsan. Fem år innebär en massa revor i glasen, och dessutom är de så missfärgade att det ser ut som om jag suttit i ett nikotin-rökfyllt rum i flera år. De GÅR inte att få rena längre, så jag går ständigt runt i en slags dimma.

Nu är det dags för förnyelse. Syncenter här i stan är fenomenala på kundservice och väldigt duktiga på att hitta rätt bågar, så liksom alla tidigare gånger jag har köpt glasögon, så gick jag dit. Efter mååånga prövade bågar finns det tre alternativ kvar.

Säg din åsikt! Vilka?