Andra dagen hemma och jag inser att Milea måste lära sig att sova i vagnen också istället för att bara famnen duger. Hon är närhetstörstande som bara den, och jag skulle gärna låta henne bo i min famn. Men är man ensam vuxen hemma med två barn är det inte alltid möjligt, har jag insett. Och bara hon blir lite äldre ska hon få börja sova utomhus på dagarna.

About att kommentera varandras bloggar mera under hösten. Hur går det tycker ni? Har ni själva lämnat fler kommentarer än ni brukar?

Ja ni lär inte få några instant updates här vardagar dagtid från och med nu. Daniel är tillbaka i jobb igen efter tre veckor pappaledigt, och jag ska försöka överleva här hemma med en trotsig 2-åring och en närhetstörstande baby. Ni hör ju själva hur roligt jag kommer att ha det.

Den här första dagen överlevde vi ju galant, men då kan det ju ha något att göra med att vi inte varit hemma så mycket. Min mommo och moffa bjöd hela ursprungsfamiljen på risgrynsgröt, och då blir det gärna att man sitter en längre stund.

När vi kom oss hem igen somnade Leon på soffan nästan direkt, och jag satte mig vid köksbordet med den nya, stora fotoboken. 72 sidor full med minnen från januari till juni i år, som ännu är utan bildtexter, och det var precis de jag började skriva under tiden jag ammade.

Nå nu är det dags att slänga fram bröstet igen.

Äntligen är det den där tiden på kvällen när barnen sover och föräldrarna kan göra nytta, med andra ord slappa i soffan med diverse skärmar. Ja äsch, det var ju det där med att minska på skärmtiden… Men det gällde kanske mest barnens vakentid.
Vi har en lite bråkigare dag bakom oss, och gissa vem av de här sötnosarna här ovan som bränt trådarna i flera omgångar?! Den andra har fått en olycksfallförsäkring som gäller i 100 år (och då skojar jag inte).

På tal om försäkringar har vi nu nått den mogna åldern och ska söka om livförsäkringar. Daniel är världens friskaste, så för honom är det väl inga problem att få den där försäkringen… Annat är det med den här tanten som fick kryssa i ”ja” i flera rutor på hälsoblanketten, och sedan försöka förklara vad som är fel. Jag måste säga att med tanke på att bara hälften av de diabetiker som söker livförsäkring får den godkänd, så har jag inte särskilt stora förhoppningar. Men vi får väl helt enkelt hålla tummarna och se.

Vad jag inte alls ser fram emot är vasaresan imorgon. Det lär ta lääääänge att köra riksåttan Nkby-Vasa nämligen. 🙁

Om man spontant lär sitt barn ”fist bump”, är det ett tecken på att man sett på ohälsosamt mycket How I met your mother den senaste tiden?

Idag köpte jag något jag inte alls visste att vi behövde så här mycket… Och då är det inte den neonrosa flaskborsten jag tänker på!
Jag köpte en mjölkuppsamlingskopp, eller amningskopp som det också heter. För kniido som jag är så tycker jag att det är lite synd på gourmetmjölk att ha amningsinlägg som man bara slänger sedan.
Nu samlas iallafall mjölken upp från det bröst som Milea inte äter ur för tillfället, och jag blev förvånad över vilken mängd det blev!

Man blir liksom lite trött i huvudet av den här röran… Och då ser det faktiskt inte så hemskt ut på bild som i verkligheten.

Jag gråter redan lite inombords när jag tänker på att det inte blir fler sovmorgnar för mig nu på en stund. Daniel är visserligen hemma ännu på onsdag, men vi har förmiddagsprogram alla de dagarna. Idag ska jag på ögonbottenfotografering till jeppis, imorgon har vi rådgivning, och på onsdag ska vi till VCS med Milea… Full rulle alltså.

Nu gäller det bara att synka barnens dagssömn (Jaa! Leon sover på dagarna nu igen när han börjat vakna tidigare.) så den stackars mamman får tupplura lite också. Kanske. Zzz..

Inte nog med att vi har blodsockermätarstickor till och med under gräsmattan, nu har vi överfulla amningsinlägg liggandes på hög överallt också.