När vi körde förbi brandstationen idag fick vi plötsligt en tjutande ambulans bakom oss, som hade väldigt bråttom.

Vet ni vad man ska göra när man hamnar i vägen för en ambulans?

”mommo” med sin ambulans. Om Leon söker efter mommo här hemma så är det den här legogubben det är frågan om.

Nä, det är inte så lätt att veta, så därför tänkte jag berätta det för er.
Man ska inte trilla i vägen helt enkelt! Man ska absolut inte bromsa eller på annat sätt utsätta sig själv, ambulanspersonalen eller andra trafikanter för någon som helst fara.

• Befinner man sig på ett sådant ställe så att det är omöjligt för ett fordon att köra om (backar, kurvor, mötande trafik) ett annat fordon så ska man bara hålla hastighetsbegränsningen och fortsätta sin färd.
• Är sikten god och det inte kommer någon mötande trafik kan man sakta in en aning (inte bromsa!!) och hålla sig till höger.
• Man kan ändå alltid hålla så långt till höger som det är möjligt. En som kör ambulans sitter högre upp än vad du gör i en personbil och har därför bättre sikt.
• BROMSA INTE!!!!!

Källa: min ambulansförar-mamma

Jag har byggt en grind! Sämre saker kan man väl göra när man rastar barnen. Och stoltheten HAR inga gränser, fastän grinden är lite vind och inte har perfekta vinklar… Men här i huset är perfektion inget måste.





På de 90 minuter jag befann mig i stan utan avkommor hann jag uträtta rätt så mycket, som ni ser på bilden. Jag ska utveckla.

• Personligt träningsprogram. Fastän Milea närmar sig 6 månader så har jag ännu smärtsamma rygg- och höftbesvär som följd av graviditeten. Egentligen graviditeteRNA, eftersom det aldrig hann bli riktigt bra efter första. Nu fick jag iaf utredd lite VAD som orsakar smärtorna, och övningar för att stärka musklerna.
• Batterierna. De som har legat vid infon vid HVC i över en vecka utan att jag haft möjlighet att hämta dem. Jag får material till insulinpumpen via hemsjukvården, och har man inte möjlighet att hämta när de har utdelning så får man ringa och säga vad man behöver och hämta när man kan. Bra för oförutseende småbarnsliv.
• Pissburkarna. Vi behöver få tagit ett urinprov av den lilla gossen, och det kan vara lättare sagt än gjort tror jag. Men definitivt lättare nu när vi iaf har burkar!
• Tapeterna! De är från boråstapet ochjag  älskar mönstret!! Vill någon komma och knapra tapeter och sedan tapetsera? Förresten, är någon bloggare intresserad av en inredningskväll med tapeter/kakel/mål etc? Funderar på att ordna.
• Framförallt fick jag kaffe när jag kom tillbaka till mammas där barnen varit.

Det kanske var en fördel att Leon trottade i sig totalt runt 15 muikkor så satt han tyst och stilla sedan och tittade på youtubefilmer när Mommo klippte hår. 4-5 cm kortare blev det, så nu har vi stundom en mini-Daniel och stundom en mini-Filip här.



Det blev inte så mycket utomhusvistelse idag, men vi hann iallafall titta på lite vårtecken här hemma innan vi susade vidare till min Fammos på mat sedan på kvällen. Vi fick en klassiker, romsmörgåsar till förrätt. Lika klassiska mos, kött, sås och massa tillbehör till huvudrätt, men nytt påhitt till efterrätt- marängtårta med lemoncurd. Inte konstigt att mitt blodsocker skenade lite.

Det är så väldigt skön luft utomhus just nu (mindre skön inomhus), och det är en stor fördel när man har en tvååring som ska rastas helst varje dag. Jag kan bra sitta på trappan till lekstugan en stund så länge Lenni leker i den, om jag inte bygger en grind eller gör något snickaraktigt vill säga. Skiner solen är det ännu skönare ska ni veta.

Några minuter efter att jag satt och njöt av utsikten på lekstugans veranda, dök Leon ner med handsken i ett fat gammal motorolja. Man blir så glad.

Här har jag ansträngt mig hela dagen, ätit en färglös lunch tillsammans med min son, dammsugat, plockat och fejat (jag minns inte när vi senast dammsög), underhållit barn och hundra saker däremellan.

När jag äntligen sätter mig ner i soffan av trötthet, så kommer jag på att jag glömde dricka det livsviktiga morgonkaffet!!! Bara att åtgärda på snabbast möjliga sätt.



Från juni 2010 till februari året därpå var den där helvetestiden när jag var utbränd, på riktigt. Allting slutade funka i min kropp, speciellt under panikattackerna. Nu är jag återställd, men äter fortfarande medicin för att hålla humöret uppe och orken i skick. Stresströskeln är med all rätt mycket lägre nu än förr… Fast egentligen är den kanske inte lägre än förr, bara mer synlig… Och min kropp funkar bra. Relativt bra.

Ingela nämnde om det, och jag håller med. Minnet. Jag vet inte om ordet glömsk eller förvirrad passar bättre in på mig, men det har ställt till det för mig i jobbet. Jag ser inte alltid smågörat som att soporna borde bäras ut eller golvet sopas. Jag har tydligen slutat notera sånt som i mina ögon inte är det viktigaste. Men det är en försvarsmekanism för att undvika att kroppen går på övervarv, den kopplar bort allt ”oviktigt” för att kunna fokusera på det väsentliga (exempelvis är kundbetjäning huvudsysslan i mitt jobb, medan ”sopa golvet” och ”föra ut soporna” är sekundära uppgifter.

Har ni någon erfarenhet av kroppens försvar?Morgonen efter vårt bröllop, sliten och redan då väldigt utmattad.