Fy vad jag avskyr den här avdelningen i mataffärerna! Det är den där starka kemikalielukten som jag inte kan tåla, man blir sån när man inte använt tvättmedel med dofter på väldigt länge. Jag sträcker mig inte längre än enjos ”revolution” med apelsindoft, men mer än så får tvätten inte dofta.
Och det ska absolut inte lukta kemikalier när man öppnar diskmaskinsluckan.

Nej nej, varken tvätten, disken eller jag själv ska lukta annat än naturligt.

Leon har fått den snyggaste gardinen till sitt rum -det där som inte riktigt finns ännu. Vi skulle behöva bygga en vägg som delar av ett stort rum innan han kan flytta in… Bara vi skulle komma oss för det.

Egentligen är jag förvånad över att stressen inte har sköljt över mig förrän nu, stressen att vara tvåbarnsmamma alltså… För hur man än vänder och vrider så slipper man inte undan att det är tyngre med två barn än med ett. Speciellt om ett av dem är supertrotsigt mellan varven.

Sedan jag var riktigt utbränd 2010-11 är jag väldigt känslig för stress. Jag har inte kunnat arbeta mer än ca 65% och blir fort trött om jag har för mycket program. Men så är det bra att man får en inbyggd spärr så man vet när det är dags att reagera -och att man faktiskt gör en förändring då också. Jag har blivit väldigt ärlig med mig själv och accepterar direkt att det är något som är för mycket, på så vis är stressen också enklare att hantera.

Jag har flera gånger den senaste tiden känt av stressymptom och de där första symptomen på panikångest, men jag tycker inte alls att det är konstigt, utan snarare är det mycket väntat. Det första jag har gjort nu är att diskutera med mig själv och känna efter vad det är som känns tungt. När jag har kartlagt lite så berättar jag åt Daniel hur det känns och vad jag tror att det beror på. Det är ju han som är min närmaste, my person, den jag delar vardagen med, så han behöver veta hur det känns för mig.

Man kunde kanske tro att det är amningen som är tyngst, men det känns inte så. Vi är ändå okej med att ge ersättning om det behövs, och Milea kräver inte heller bröstet hela tiden (ofta ammar vi en stund och så sover hon fem timmar efter det innan historien upprepas)…
Däremot har jag en känsla av att jag är den enda som duger åt henne. Varje gång hon är missnöjd känns det som att det är min uppgift att få henne att må bättre, och det måste hänga ihop med att det är jag som har tissarna i det här hushållet. När Leon var liten delade vi på ansvaret på ett helt annat sätt när vi flaskmatade honom med ersättning. Då kunde den som orkade bättre värma maten och mata, trösta och byta blöja. Nu blir det så automatiskt att Milea är mitt ansvar och Leon är Daniels.

Det är den främsta stressfaktorn tror jag. Sedan är förstås den allmänna tröttheten och blodsockret en annan, liksom att det stressar mig att vara hungrig hela tiden. Men för tillfället kan jag inte göra så mycket mer än försöka fylla barnens och mina egna behov så gott det går, vila när jag kan och vara förberedd (tex ha klart vad vi ska äta till lunch, så hinner inte Leon bli för hungrig och grinig).
Så borde jag få lös lite egentid när jag kunde läsa bloggar i lugn och ro också.

Nå NU ska jag somna om när jag har utrett det här problemet.

Tänk att det blev så fint väder på eftermiddagen fastän regnet droppade ner ganska rikligt i natt och på morgonen! Vilken tur, så kunde vi gå ut och lufta oss lite på gården, mata kaninen och sånt. Kaninen är en sån där typ som tar i sin porslins-matkopp och svänger den upp och ner -hela tiden! Det är att vara otacksam det.Innan vi matade kaninen gick vi nerför vattentornsbacken med syskonvagnen för att förära min gambämommo ett besök. Om ”Mommi” är 1:a generationen så är Milea 5:e, och det är nästan 100 år mellan dem (99 år och 7 månader för att vara exakt), hur häftigt är inte det!?
Ni ver hur äldre människor ofta har mycket prylar framme på låga skåp och hyllor… Nå det var precis därför som jag tyckte att min mamma skulle komma med också. Och med tanke på vår klåfingriga Leon kändes det som att det behövdes

Ni vet det där med att måndag är den ruttna dagen i veckan. Den där dagen som ingen av de andra dagarna vill kännas vid. Det var min måndag det.

På eftermiddagen hade vi träff med ett gäng mammor och deras barn, men innan vi kom oss iväg dit hade mina nerver brunnit flertal gånger. Leon trotsade med att slänga saker i blöjroskisen, äta kattmat och plocka ur köksön. Milea skrek sig hes av magknip och jag förbannade D-vitaminerna vi hade tänkt börja ge från och med igår (men efter idag bestämde jag att vi skjuter upp det).

Hysterigråtandet och leons trotsande räckte ända till nu ikväll, så för att kunna samla krafter igen, pumpade jag ut mjölk så får Daniel sköta den biten nu, och så går jag själv och lägger mig.

Är man en ammande tvåbarnsmamma så får man faktiskt ge över matningsansvaret till pappan en kväll om man kan.

Den senaste timmen:
Två kakkablöjor, två tömda bröst, en trött mamma, en pigg Milea som stirrar på djungeldjuren ovanför vaggan.

…bara så att ni inte tror att alla nätter består av en amning och direkt påföljande 5-timmarssömn.

Tack vare finlandssvenska bloggare-gruppen på facebook har jag hittat ett par nya bloggfavoriter till min feedly.

Det är Emma, Elin och en Sandra. De är alla skrivna precis på det där sättet som jag är förtjust i. Det är äkta, humoristiskt, och med en gnutta självironi.

Nina är också en sån, men nu vet jag inte var hon har lämnat.

Andra dagen hemma och jag inser att Milea måste lära sig att sova i vagnen också istället för att bara famnen duger. Hon är närhetstörstande som bara den, och jag skulle gärna låta henne bo i min famn. Men är man ensam vuxen hemma med två barn är det inte alltid möjligt, har jag insett. Och bara hon blir lite äldre ska hon få börja sova utomhus på dagarna.

About att kommentera varandras bloggar mera under hösten. Hur går det tycker ni? Har ni själva lämnat fler kommentarer än ni brukar?

Ja ni lär inte få några instant updates här vardagar dagtid från och med nu. Daniel är tillbaka i jobb igen efter tre veckor pappaledigt, och jag ska försöka överleva här hemma med en trotsig 2-åring och en närhetstörstande baby. Ni hör ju själva hur roligt jag kommer att ha det.

Den här första dagen överlevde vi ju galant, men då kan det ju ha något att göra med att vi inte varit hemma så mycket. Min mommo och moffa bjöd hela ursprungsfamiljen på risgrynsgröt, och då blir det gärna att man sitter en längre stund.

När vi kom oss hem igen somnade Leon på soffan nästan direkt, och jag satte mig vid köksbordet med den nya, stora fotoboken. 72 sidor full med minnen från januari till juni i år, som ännu är utan bildtexter, och det var precis de jag började skriva under tiden jag ammade.

Nå nu är det dags att slänga fram bröstet igen.