Jag sitter här i soffan med det här i handen, och funderar.
Hållbar livsstil tänkte jag, och på hur svårt det är att loppishandla samtidigt som jag gärna skulle undvika random plastgrejer. Leon intresserar sig väldigt mycket för djur och jag tror att han skulle uppskatta sånadär små bondgårdsdjur att leka med… Sådana finns säkert begagnade hur mycket som helst, men ska man ha mindre gifter i måste man ändå köpa nytt. Ja ni fattar, det känns lite som pest eller kolera.
Tvättmaskinen är laddad och borde ha färdigt tvättat när vi stiger upp imorgon. Med andra ord har helgens befrielse från hushållsgörat nått sin slutdestination, och måndagmorgon i antågande.
Men håll med om att vädret de senaste dagarna har varit ganska fantastiskt!!
Min man har också varit fantastiskt och lagat färdigt hönshagen på den högre höjden, dit jag ogärna klättrar. Dessutom har olyckan med dörren i huvudet gett mig huvudvärk ( från nacken), och läkarn tyckte att jag kunde ta det lugnare i helgen.
Nu är jag så trött så jag nästan sover redan, men iaf hönsgården ska ni få se så småningom.
Trevlig start på veckan nu bara!
Historien återberättas
1992 (som ni kan utläsa från det fina klockradio-orange datumstämplet), jag och min kompis på dagklubbens utklädningsdag.
2015, bara 23 år senare, katten med de röda tossornas egna kattunge.
Dräkterna är sydda samtidigt, men den Leon har är en storlek mindre än den jag har på bild, och ursprungligen min brors. Jag vet faktiskt inte i vilket skede min dräkt försvann (eller mer sannolikt blev uppanvänd), men det är inte bara en eller två av släktens barn som har växt upp i dem.
Idag kunde det ha gått väldigt illa, men som tur var det mitt huvud, och inte Leons, som tog emot den stora tunga dörren som blåste omkull.
Och sakeli så sjukt det tog!!
Nu sitter jag här med bula i huvudet, sjuk nacke och så är jag trött som bara den. imorgon ska jag visa mitt stackars huvud för en doktor tänkte jag.
Hade handlat och körde hem. När jag svängde upp från kvarnvägen mot källbacken möttes jag av en soptunna mitt på vägen. Självklart stannade jag bilen och skuttade tillbaka den till företagets område. Det jag konstaterade var att tunnan var tom, och antagligen skulle blåsa bort igen i nattens utlovade stormvindar. Det enda jag hade att binda med var en trasig iPhone-sladd.
Låt mig presentera familjen Neumans baklucka på parkeringen vid S-market.
Så här storhandlade jag inför påskhelgen redan i tisdags, men nog har vi likväl sprungit till butiken ett par gånger de senaste dagarna. För att köpa hushållspapper till exempel. Ett måste i en småbarnsfamilj!
”Folk handlar som om världen skulle gå under bara för att butiken är stängd en dag”, hur många gånger har vi inte hört det? Förr har jag inte riktigt brytt mig om den frasen, men nu som fyrapersonersfamilj så förstår jag den! Det är idioti att stå med tomt kylskåp inför fyra helgdagar när två små magar ska mättas och dessutom två större. Äta ska man ju ändå göra, så man kan lika bra fylla kylskåpet för en vecka framåt så behöver man inte springa iväg för minsta lilla smörpaket på långfredagskvällen. Vi råkar ha en K-market som har öppet 365 dagar/år, här i stan.
Speaking of shopping. Jag tillhör de där som inte bara kan slänga in varorna i påsen, så varje gång jag handlar (ofta handlar jag mycket på en gång) så blir jag glad om det inte är fler än en person bakom mig i kön. Det som händer när jag ska plocka mina varor är att organiseringsflowet slår till och kylskåpsvaror ska i en påse, frukt och grönt i en påse (eller korg) och torrvaror och annat i en. Helst ska jag klara mig på så få påsar som möjligt också.
Och på tal om påsar. Tygpåsar is the shit!! Och om jag glömmer tygpåsen hemma tar jag antingen en papperspåse (som jag sedan använder för att lägga returpapper i) eller en liten låda om det är en affär som har dem nära till hands. Hur gör ni?
Jag vet faktiskt inte om det går att säga hur mångte året det är som vi äter påskmiddag med min moster med familj. Men tio år är definitivt i undre kanten. På den här tiden har mängden personer runt bordet, kanske inte fördubblats, men utökats med flera pinnar. Ikväll var vi 14 personer i alla åldrar kring bordet, medan vi ursprungligen kanske varit 7-8 plusminus någon. Ja så var jag inte så långt från fördubbling ändå.
Att huvudrätten alltid är den samma gör ingenting, inte när det serveras stifado, som på svenska är fårgryta med grekisk kryddning. Och nej, fårkött smakar inte ullvantar om det lagas på rätt sätt.
Förrätten var heller inte illa. Inre för den som älskar räkor, Rom och röror på en brödskiva.
Jag vet inte hur uppenbart det är att allt alltid kretsar kring mat hos oss vid alla högtider. Nu är det ju ändå inte så länge till vappen (som förr i tiden betydde grillpremiär) men nu kanske är pajkalas eller något sånt, jag minns faktiskt inte.
Exklusivt för i år var Leons chokladpremiär! Han har länge visat intresse för våra mörkchokladbitar och nu under påsken varit sur över de små chokladäggen som han inte fått äta. Så när vi åt hallonmousse ur chokladskålar till efterrätt så fick Lenni också äta. Mörkchoklad är ändå inte det värsta man kan ge sitt barn.
När Ninna börjar stå på händerna och ära hallonmousse från golvet, så är det dags att klä på sig och fara hem. Glad påsk!
Ja så var det dags för den där detaljen med att ändra klockan igen. Till sommaren tar man fram utemöblerna, så då flyttas klockan framåt en timme, visst? Jag blir inte klok! För mig går det inte att tänka hur det blir i praktiken utan att ta till ett exempel. Man missar alltså en timme på morgonen, men vinner en på kvällen?
Visserligen måste man stiga upp tidigare, men för att väga upp hela spektaklet blir det en soltimme mer på kvällen, så i morgon borde man kunna vara ute till 21 ungefär. Härligt!!
När vi är inne på det här med soltimmar och sånt. Ni missade väl inte earth hour ikväll? Jag hängde inte riktigt med, så det var först när jag insåg att gatubelysningen här utanför (och i hela stan!!) var släckt som jag gick och släkte alla våra lampor (Daniel nattade Leon och hade det antagligen ganska mörkt redan). Men en eloge till staden för deltagandet i earth hour!!!
Det är lite sjukt hur man är funtad egentligen. 6 månader efter Mileas födsel så börjar jag plötsligt stå och fundera på hela förlossningen igen. Jag blir trött på tanken att kanske få tvångstankar (tankar som tvingar sig på) och behöva tragla snittet för mig själv många gånger, som med Leons förlossning.
Antingen är det Saras stundande kejsarsnitt som utlöst tankarna, eller så är det VCS-besöket förra veckan när jag såg ”min” barnmorska gå förbi och jag inte hann hälsa.
Förlossningar är stora. Så stora att de tar länge att bearbeta också fastän de varit perfekta.
Efter första barnet behöver det nödvändigtvis inte alls hända något dramatiskt med kroppens funktioner. Det är nästan som att den bara pausade i 9 månader.
Vet ni vad som kan hända med kroppen efter andra barnet?
Jag tycker att GIFs är så störande att jag utnyttjar min sons vredesutbrott för att illustrera mitt nya pms-jag.
Numera händer det mycket djävulskt i mi kropp dagarna innan mens.
Att vara kvinna är… Ja inte är det lätt isf.