Milea tyckte att det var dags att börja se världen rätt väg nu, och svängde sig äntligen från rygg till mage helt av sig själv. Man glömmer väldigt lätt hur det var med sin förstfödde, men tack vare mitt bloggande vet jag att han var en vecka yngre än vad Milea är nu, alltså var han ganska exakt 4,5 månad. Från och med nu går väl allt i raketfart.
Nu hittade jag äntligen tandborsten som Leon fick från tandvården i måndags, och som sedan det har varit spårlöst försvunnen -i parkeringshuset!
Igår hittade en liten flicka sina fötter sådär på riktigt. Fötterna och händerna var så ivriga att få umgås med varandra att de till och med väckte upp resten av Millis kropp i natt med sitt lekande. På riktigt. Hon sov och händerna och fötterna lekte med varandra.
Vi får se om det inte blir en blåögd liten flicka det här. Daniel har blå ögon (liksom båda hans föräldrar) medan jag och Leon har bruna. Hela min släkt är i stort sett brunögda med brunt hår. Vääääldigt dominanta gener alltså, så vi har bara räknat med att vår fröken också blir brunögd, men kanske kanske är det så att Milea fått sin pappas ögonfärg. Inte mig emot.
Mina bröder gav en gunga/trapets/ringar åt Leon till julklapp. Vi hängde upp den i hans rum på vinden där det finns en passlig stock synlig i taket. Men eftersom vi nästan aldrig är på vinden annat än när vi sover, så förblev gungan ogungad.
Men sen när polkuped-Eva uppmanade att hänga ringar centralt för att locka till motion, så hängde vi Leons gunga helt enkelt i vardagsrummet istället. Och vilken hit! Synd bara att man inte får vara tyngre än 50 kg för att använda trapetsen 🙁 jag funderar stenhårt på att beställa ringarna från polkuped för egen del.
Ja, det som då hände den där onsdagskvällen den 16 januari 2013 var att jag dagen före hade varit på ultraljudskontroll till VCS och pga babyns storlek hade blivit tilldelad ett planerat kejsarsnitt nästa veckas onsdag… egentligen är det inte väsentligt, men roligt att nämna… Då hade jag också för första gången under graviditeten protein och dessutom högt blodtryck. Om det är någon som har haft havandeskapsförgiftning så vet ni att det här är tydliga tecken, och att man enligt reglerna ska ha fem symptom för att få diagnosen ´preeklampsi´.
Första och sista CTG på mödrapolikliniken
Jag hade fått stränga order om att mäta blodtrycket hemma, plus att jag skulle lämna urinprov varje dag vid mödrarådgivningen, allt för att hålla reda på preeklampsiförloppet. Så, under hela ”sveriges mästerkock” satt jag och mätte blodtrycket, slappnade av, mätte på nytt och slappnade av ännu en gång innan jag mätte en sjuhundratrettioelfte gång. Men nej, mitt blodtryck var skyhögt varje gång, och undre trycket var aldrig under 100 (det som gärna får vara runt 70). Efter ett samtal till förlossningen i Vasa fick vi hoppa in i bilen och köra dit, för säkerhets skull, och där fick jag lämna kvar över natten för övervakning med blodtryckssänkande medicin i kroppen.
Nästa dag är en sån där dag som jag inte egentligen minns så mycket av, men när jag läser i mitt bloggarkiv så var det tydligen frågan om många CTG, blodtrycksmätningar, urininsamling och sånt. På kvällen fick jag se några vackra stjärnfall i taket i mitt rum, och då tyckte läkarna att det började bli lite väl roligt med alla de här symptomen på havandeskapsförgiftning och lät mig veta att jag skulle få vara utan mat resten av kvällen och natten (istället fick jag knapra på lite lugnande tabletter för att kunna sova ordentligt). Läkarna skulle i sin tur sova på saken och bestämma huruvida det skulle bli kejsarsnitt redan nästa morgon, eller inte.
Det blev det. Akut kejsarsnitt på en av de brådskande tiderna som gör att det blir bråttom bråttom med allt. Inklämd mellan två andra operationer med andra ord. Daniel hann aldrig fram till sjukhuset, så vi träffades inte alls då före jag blev skjutsad till operationssalen. Tråkigt nog fungerade inte spinalbedövningen, och min värsta mardöm blev sann -jag skulle sövas! Det är något jag har fruktat i hela mitt liv, och på riktigt haft många, många mardrömmar om det, så gissa om paniken var nära. Det sista jag sa var ”jag är rädd”, innan jag somnade.
Tycker ni det är tråkigt att läsa? Man blir så ivrig när man kommer in i berättelsen, så det som skulle bli en kort historia, blir snarare en hel historiebok. Men jag tänker att ni som inte har hängt med i urminnes (så länge bloggen var låst) kanske är intresserade.
När jag vaknade igen efter att ha sovit och varit halvt vaken om vartannat i uppvaket, blev jag hämtad av Daniel och en barnmorska. Då hade Daniel skött om Leon i sin ensamhet på BB i flera timmar redan, och hunnit ha fotoshoot.
Man mår egentligen inte särskilt bra efter att ha varit nersövd, så hela Leons första dag utanför magen, minns jag i princip ingenting av. På kvällen togs han upp till keskola eftersom han hade haft lågt blodsocker och dessutom tungt att andas, där fick han ligga i 4 dagar för att övervakas. När grejen med blodsockret var uppklarat hade han istället högt bilirubin och fick sola lite grann.
Det här är den korta versionen som jag återger bara ”såhär” ur minnet, egentligen var det mycket mer detaljer som gjorde att jag i flera månader efteråt mådde dåligt över både förlossningen och tiden efteråt på bb. All den där skiten som fanns kvar ungefär ett år, alltså tills jag blev gravid igen, men som försvann efter otaliga psykologbesök och flera samtal med barnmorskor.
Tänk att det är två år sedan. Pojken är två år äldre än på bilderna. Två år vildare och två år trotsigare. Vi var så oerfarna och färska föräldrar som aldrig hade bytt en blöja ens… och här är vi nu, tvåbarnsföräldrarna som kan och vet allt om sina barn, som inte är rädda för att misslyckas och som vet att allt blir bra bara man ger kärlek. Nå, det visste vi väl nog från början, men att också tro på det i praktiken kan kanske ibland vara lite svårare.
Nu blev jag mycket mer sentimental än vad jag hade tänkt. GRATTIS till min lilla lejonunge!
Varning. Detta är ett sånt där tråkigt inlägg om mina barns sovvanor. Ni vet, så att jag kan minnas sedan.
Wow alltså, jag fick för en gångs skull lite datortid så här mitt på dagen! Det är inte lätthänt ska ni veta, men nu ser ni ju hur sött de här små barnen sover på den nya vardagsrumsmattan.
På tal om sömn och småbarn…
Kvällsrutiner
Leons kvällsrutiner påbörjas ca 19.30 (kvällsgröt, blöjbyte,tandborstning, pyjamas och jakten på tutten och Alf), och i bästa fall kommer Daniel ner från vinden redan strax efter 20… i bästa fall alltså. Oftast tar det minst till halv.
Milea i sin tur är i nuläget uppe lika länge som vi är, det vill säga till 23 åtminstone. Det beror antagligen främst på att hon ska få sin medicin så sent, så vi går sällan och lägger oss före det. Oftast somnar lill-mill ganska fort när man lägger ner henne i vaggan och släcker lamporna.
Nattsömn
Milea sover fortfarande hela nätter utan särskilt mycket gnällande. I natt vaknade jag av att hon sökte efter tutten, men den slänger man ju liksom in i förbifarten bara. Och det är verkligen en ovanlighet att hon ens är vaken nattetid.
Leon tror jag också att sover rätt så bra, det är nämligen Daniel som tar hand om honom när han vaknar, så jag har till och med slutat vakna av att ”fel” barn gråter. Nå, om inte annat så tar Daniel honom i vår säng, och då somnar han direkt och vaknar förhoppningsvis inte ens då Daniel stiger upp på morgonen.
Morgon
Ja, om vi har tur så vaknar inte Leon när Daniel stiger upp klockan 7, men OM han vaknar så blir det ett enda skrikande efter pappa. Men man lär sig tekniken, så numera får jag nerlugnat honom ganska snabbt så vi kan sova vidare en stund. Många morgnar sover vi ända till halv 10 ungefär, så då är alla pigga, glada och redo för frukost.
Milea vaknar typ aldrig före halv 11 om jag inte väcker henne.
Dagssömn
Milea sover lite som hon vill ännu, det finns över huvud taget ingen sorts rutin.
Leon orkar vanligtvis ända till 16-17 innan han behöver få sova en stund. Före kvällsmaten måste det vara, för annars blir det för nära natten och bara ett enda gnäll.
Idag är ett enda stort undantag. Leon var vaken sedan 07, men jag lyckades ligga och dra mig 1½ timme (TACK IPHONE!!), så därför blev det en tupplur redan före lunch idag.
I det stora hela är jag rätt så nöjd med mina barns sovrutiner, och önskar att de fortsätter på samma vis ända tills de flyttar hemifrån… ja helst får ju Leon gärna börja sova i egen säng i något skede iaf.
Ja så kom då den dagen när Milea vägrade bröstet helt och hållet. Men det var väntat och bara en frågan om när. Det krävs att alla inblandade vill amma om det ska fungera, men nu ville helt enkelt inte en viktig part längre vara med i dealen.
På sätt och vis får jag väl ”skylla mig själv”, men samtidigt hade jag inte över huvudtaget orkat med om jag bara hade ammat hela tiden. Min energidepå är så liten, så de gånger någon annan velat ge mat åt Babyn har jag ju lat lite inombords. En annan orsak till att jag tyckte amningen var aningen besvärlig är storleken på hinkarna. Mjölken fanns, men har man bara små minikannor att hälla ur så tär det på antingen ryggen (för att man måste böja sig ner med maten till babyn) eller på axlarna (för att man måste lyfta upp babyn till maten). Storleken HAR alltså betydelse.
Nu får mina mjölkkörtlar gå i ide för all framtid. Tack för de fyra gångna månaderna. Strongt jobbat! Vila i frid!
Här får ni ett gårrbra tips från föräldrar till föräldrar… Dr. Browns natural flow-flaskor! Inte nog med att de effektivt hindrar babyn att svälja luft, den finns i glas också!! Vi köpte våra från lekmer.fi, så åtminstone där hittas de.
Det är en väldigt charmig liten dam man möts av i vaggan på morgonen… Ja, det är inte varje morgon förstås, men många. Alltså aaaaw, jag smälter om och om igen av hennes leende.