Tissarna demonstrerar

Sanna Bråding skriver så bra om det här med att amma offentligt och hur människor i allmänhet och män i synnerhet blir obekväma med situationen.
Jag förstår faktiskt inte heller vad det är som är så fel med att ammande mödrar behöver gömmas undan? Först klagas det på att man inte ammar och sedan är det så hemskt när man ammar bland folk. Det är ju bara tissar! Sådana som du antingen har själv eller som du dreglar över.

Jag är personligen en sån som slänger fram bröstet lite varstans om det behövs, men då har jag förstås den storleken att Mileas huvud mer eller mindre täcker allt… Om det nu har någon betydelse alls.
Sedan finns det ju förstås de som själva är obekväma med att amma offentligt, men då blir det ju inte bättre med samhällets inställning heller.

Hur är det här i trakten med offentlig amning? Har ni fått höra något negativt? Eller hur gör ni om ni måste amma när ni är på shoppingtur i typ jeppis? Eller Vasa? Jag har inte hunnit testa ännu om det är ok att amma mellan hyllorna vid prisma.

Men tissar liksom, det är ju bara tissar.

Dagens outfit

IMG_3770.JPG
Det lär ha varit dessa färger som gällde på bebisar i början av 70-talet, och nu har alla finländska mammor möjlighet att klä sina nyfödda riktigt retro. Jag är glad att det är dessa färger i mammalådan NU och inte de där äckliga pastellerna som när jag var liten.

Nå, vi börjar försiktigt så vi hinner vänja oss med den här retrostilen… Vi ska snart byta till kalaskläder och promenera till jönsas.

Mileas hjärta

Det här är ett väldigt råddigt blogginlägg om vad som hände med Milea vid födseln. Egentligen är det bara dokumentation och nästan inga känslor alls inblandade. Bara så att jag själv kan läsa och minnas.

IMG_3485.JPGIMG_3486.JPG
Jag vet inte om det beror på att jag är världens största optimist och mästare på positivt tänkande som jag aldrig oroar mig längre. Visst oroar jag mig, men verkligen inte i onödan eller så att det stör mitt liv på något sätt. Under graviditeten ägnade jag kanske en sekund nu som då åt tanken på att babyn faktiskt kan födas med en skada av något slag, men lika snabbt som tanken kom så fortsatte vardagen. Så för mig fanns det inget annat än att bebisen skulle vara helt frisk och få vara med mig på BB.

Så blev det inte alls.

När Milea föddes så trodde vi till en början att allt var som det skulle, hon skrek och såg välmående ut. Men i epikrisen står det: flickan föds blek och hypoton, svaga andningsförsök. Någon berättade ju faktiskt åt mig i operationssalen att hon behövde lite hjälp med andningen, men att det är vanligt när barn föds så här mycket för tidigt. Hon är född i vecka 35+2, det är enligt naturen fem veckor för tidigt.

När jag ligger på uppvaket och Daniel kommer ner från barnintensiven berättar han att hon strax efter födseln plötsligt hade haft en puls på 260. Det är ganska mycket snabbare än vad en några minuter gammal baby ska ha.

Det som hände var att hon föddes med ett hjärtfel som gör att sinusknuten (som skickar ut elektriska signaler om hur hjärtat ska slå) skickar ut signalen i förmaken, men när den ska skickas vidare till kammaren blir det fel så signalen kommer tillbaka och gör så att hjärtat slår dubbelt så snabbt. Ungefär. Det är svårt att förklara om man inte råkar vara hjärtläkare. Det heter SVT, supraventrikulär takykardi, och inte ens fast man googlar så fattar man vad det riktigt är.
Barnläkaren Anna Patchev (världens mysigaste läkare) försökte med alla de enkla knep som finns för att få sinusrytm (det är det normala) igen; skvätta vatten i ansiktet och blåsa i ansiktet till exempel, men inget fungerade. Först efter den tredje dosen medicin mot arytmi blev allt som det skulle vara igen.

Redan på kvällen fick vi veta att vår nyfödda lilla baby skulle få stanna kvar för intensivövervakning i någon vecka. Varken jag eller Daniel tog den nyheten särskilt hårt, personalen på barnintensiven är bra och det är ändå bättre att hon skulle få vara övervakad så länge som det behövdes än att de skickade hem oss. Men två veckor, det kändes i den stunden som en evighet.

Det första dygnet fick Milea ligga i kuvös med CPAP, hjärtövervakning, saturationsmätare, dropp och hela rasket, och mjölken rakt ner i magen. Det andra dygnet fick hon flytta ut ur kuvösen och börja sova i plastbalja som de andra barnen.

Den veckan som gick var en så lång vecka, och så här i efterhand känns det snarare som två-tre veckor eller till och med flera månader.
Mest stressigt var det innan jag blev utskriven från BB, att få deras mattider att synka med Mileas mat- och medicintider, läkarronder och undersökningar. Men efter det tig vi det desto lugnare. Då fick Milea dessutom flytta till rummet mittemot intensivövervakningen (3:an), där det fanns en säng, stolar och tv till förfogande, och vi kunde vara mer ostörda och avslappnade. Hur ostörd man nu kan vara när blodtrycket skulle tas en timme före medicin och en timme efter (och medicin fick hon tre gånger om dagen), och blodsockret före mat tre gånger per dag.
I det rummet sov jag två nätter, men det var så påfrestande att det inte blev fler sedan, istället körde vi fram och tillbaka på dagarna. Jag pumpade på kvällarna och nätterna och tog med mjölken till barnintensiven. Jag är glad att vi valde att köra fram och tillbaka, för då kunde vi ladda upp ordentligt på nätterna, och så hann vi ge Leon lite av vår värdefulla tid också.

När hon var riktigt nyfödd togs det ett hjärtultraljud för att se om det fanns några synliga fel. Hon hade förtjockade väggar och något hål, men inget farligt… Några dagar senare gjordes undersökningen igen, och redan då hade väggarna tunnats ur och hålen blivit mindre. Hjärtläkaren Johanna Uunila berättade i samband med ultraljudet om hur hjärtat ser ut, hur det ”funkar” och exakt vad det var gjorde att Mileas hjärta slog dubbelt så många slag. Som förälder var det skönt att man tog sig tid att förklara för oss och att det sedan frågades upp hur många gånger som helst om det var något vi undrade över.

När Milea var en vecka gammal fick hon ha en holter på sig i ett dygn. Vad en holter är beskrivs väl enklast som ett långtids-EKG. Man får fastklistrat ett antal elektroder på bröstet, vars sladdar går till en liten bärbar apparat (den är i storlek med ett knäckebröd, fast lite kortare till och med) som samlar upp info om hur hjärtat arbetar. Holtern är lite känsligare än vanlig hjärtövervakning (som hon haft hela tiden på barnintensiven), så man ser tydligare hurudana avvikelser som uppstår. Men som tur är fanns det inget anmärkningsvärt för Mileas del, så efter 12 dygn på intensiven för nyfödda (keskola) fick vi äntligen åka hem och för första gången vara en hel familj på fyra personer.

Redan tidigt fick vi veta att vi behövde lära oss att ge Milea sin medicin, och att vi dessutom måste kunna lyssna på hennes hjärta med stetoskop för att kunna fastställa ett SVT-anfall om det skulle uppstå. Ni kan tro att det här verkade som stora uppgifter, men efter att vi hade gett medicinen ett par gånger, och slutligen kommit oss för att lyssna på hjärtat med stetoskop (med sjukskötarnas assistans) kändes det inte längre som någon större utmaning.
Medicinen är i flytande form och den drar vi upp i en plastspruta och ger via en tuttflask-napp i munnen. Det är förvånansvärt enkelt och hon suger i sig medicinen till och med i halvsovande tillstånd. Det är heller inga problem att hon ska ha medicinen tre gånger per dag, eller ja, lite jobbiga tider är det förstås. Klockan 07 är för tidigt, klockan 15 är lagom, medan klockan 23 är för sent…

IMG_3569
Där hänger stetoskopet på väggen i badrummet, men det är bara ifall vi misstänker ett SVT-anfall som vi behöver använda det.

Nu ska vi ge medicin dagligen tills hon är cirka ett halvår. Under det här halvåret ska vi också tillbaka till Vasa flertalet gånger både för att få holter och på läkarbesök. Det blir säkert en intensiv tid de här första månaderna, men om allt bara går så bra som det har gått hittills så borde det inte vara några problem alls. Ja, för sist och slutligen har hon inte hittills haft några fler rytmstörningar än den där när hon var alldeles nyfödd.

Hetaste tipsen

Nu ska ni få världens tips så här mitt i natten (ja jag sov tre timmar på soffan ikväll). En blogg, och en webshop.

När vi planerade vårt bröllop (2010) kom jag av en slump in på Linas blogg. Jag fastnade, och ännu är det en blogg jag läser med stor entusiasm. Lina är projektledare med bröllop som besatthet (hennes egen beskrivning) och väntar nu sitt första barn om några veckor.
Förutom bröllopsbiten så skulle jag vilja påstå att Lina brinner för ett ekologiskt kemikalietänk där allt från babyns madrass till jag-vet-inte-vad är fritt från kemikalier. Hur bra är inte det!!? Och jag önskar innerligt att jag också skulle ha kunnat tänka så smart redan från början av Leons existens och valt giftfria alternativ. Men bättre sent än aldrig liksom!

Som bonustips slänger jag in den här bloggen, kemikaliepappan, som knappast behöver någon närmare beskrivning.

Genom Lina upptäckte jag en sån fantastisk webshop som verkligen går in för en giftfri vardag för både barn och vuxna. rekolek.se som också levererar sina varor till Finland.
Nu vet jag precis varifrån julklappar och presenter ska beställas från och med nu, och jag önskar att alla kunde följa samma väg. Åtminstone när det gäller mina barn.

Psst! Det finns parkeringshus i trä att köpa på rekolek.se!!

Jätteren

IMG_3723.JPGIMG_3724.JPG
Som Milea tyckte om att få ligga i vattnet i badkaret ikväll! Det var första gången vi badade här hemma, eller som vi badade överhuvudtaget… Men Tarja på barnintensiven hade rätt, Milea njuuter av vattnet. Och titta såna lockar hon fick när håret var fuktigt!! Precis som jag har haft det i alla år.

Fem timmar

Det är alltid lika spännande att gå och lägga sig på kvällen, för man vet aldrig när man får stiga upp och amma nästa gång. Jag brukar ändå gissa lite, och det har stämt ganska bra med fem timmar efter senaste amning.
Nu har jag precis ammat färdigt, och före det ammade jag senast runt 22. Så nu stämde det riktigt bra med de fem sömntimmarna emellan… Jag gissar att det är matdags nästa gång runt 07-08.

Hur skönt är det inte med den här rytmen?!

Nu MÅSTE jag ha något i magen innan jag svälter ihjäl. Amningen tömmer en.

Spökpyjamas

IMG_3570.JPG
Jag tycker inte alls om vita, bleka eller pastelliga barnkläder -det är så tråkigt! Men ni vet hur många vita bodyn det kommer i mammalådan, och i vårt fall gånger två.
Tur i oturen så går det inte att ha vanliga pyjamashalare på Milea eftersom hon rör på sig så väldigt på natten, sparkar ur fötterna och trasslar in sig. Vi måste helt enkelt använda body och strumpbyxor nattetid, och då är det ju oftast då mörkt att man inte ser hur tråkiga vita bodyn är.

Två flugor på smällen och natti-natti!