Jag har, vad som känns som, ungefär hundra miljoner projekt på gång.
Det är ett släktträd som ska fixas i köket, kökssoffan borde målas, hyllor till mina trädgårdsböcker byggas. Bilderna i fotoboken saknar helt bildtexter och fotoboken för andra halvåret av fjolåret borde plockas ihop. Vindfånget ska rivas, vinden sorteras och ordnas upp. Till sommaren tänkte jag bygga ett hönshus och så har vi ju trädgården som ska skötas. Så är det förstås klart att min kreativa hjärna kommer på ännu ett projekt som såklart, liksom alla nya projekt, prioriteras som nummer ett.

Här får ni en bild före förklaringen, så ni har något att relatera till.

Det nya projektet handlar alltså om vår säng. Vår mjuka, insjunkna och billiga jenkkisäng som vi köpte till vår första gemensamma lägenhet på idrottsgatan i Vasa. Eller sängen i sig funkar bra, det är placeringen som är lite ”rakt på” så att säga. Det är nämligen vindstrappan som är det vita som skymtar till höger i bild, så man kunde i princip hoppa direkt ner i vår säng från översta trappsteget. Det funkar helt okej i vardagen, men det känns inte helt hundra när man har kalas och någon råkar ta sig en titt på vindsvåningen. Något eget sovrum kommer det inte att bli frågan om förrän barnen är utflugna, och då är det nästan en onödighet med ett privat rum. Vi är överens om att vi egentligen inte är i behov av något stort rum utan bara så att sängen ryms in, det vill säga 160×200 cm.

Vi har den perfekta lösningen gömd bakom den grönrandiga väggen vid huvudändan av sängen. Ett utrymme på ca 80×200 där halva vår säng får plats. Det är omöjligt att förklara varför det är den ultimata lösningen på vårt problem, men det är det, och ni ska få se varför när vi har grejat klart. Till en början behöver vi bara riva väggen och sätta upp gardiner för att få till en liten avskild sovplats, men i framtiden ser jag en lite mer ”inbyggd” variant med inspiration från dessa bilder.

Jag har inget emot att sova lite ombonat och mysigt, och vi har ju minst sagt förutsättningarna med vårt snedtak.