Hur det känns? FRIHEET!!!
Nu checkar vi ut!
10
Etikettarkiv: Milea
Wrappa babyn
Idag kör vi riksåttan med en liiiten, liiten förhoppning om att det kan vara sista gången på en stund. Vi har babyskyddet och egna små kläder med, ifall vi får hem vår dotter idag. Allt hänger egentligen bara på hur hjärtkurvan från dygnsmätningen ser ut, och om den ens är färdiganalyserad ännu idag. Så känns det inte som hela världen rasar fastän vi inte får ta hem henne idag, vi behöver antagligen bara vänta tills imorgon då istället.
Ser ni tyget i babyskyddet på bilderna?! Det är en babywrap som min mamma har sytt. En formsydd filt med huva och hål för bältet, att ”wrappa” runt babyn när man åker bil. Ni vet så behöver man inte ha alltför mycket kläder på bebben. Vi hade inget sånt åt Leon, men jag tror att det blir en höjdare.
En försäkring hade hjälpt
Jag vet inte hur ni andra gravida mammor har gjort med försäkringar till det kommande barnet, men med tanke på att diabetikermammors barn ofta hamnar på barnavdelningen (vanligast pga lågt blodsocker vid födseln) har vi tyckt att en försäkring är bra att ha.
Första graviditeten gick det problemfritt att få en försäkringsreservering åt Leon. När han väl var född och fick ligga på barnintensiven i tre dygn (lågt blodsocker, högt bilirubin) var vi glada åt försäkringen som gav oss en slant tillbaka.
Vi tyckte att det var en självklarhet att ta en försäkringsreservering nu också (ja när vi väl kom ihåg det), inte bara för att jag har diabetes, utan också för att man aldrig vet vad som kan hända. Men. Nu gick det inte som på Strömsö, och hem kom ett brev där det stod att vi tyvärr inte kan få en försäkringsreservering eftersom jag drabbades av havandeskapsförgiftning vid första graviditeten!
Nåja. För den som haft preeclampsi (det är samma sak, bara mycket kortare att skriva) under första graviditeten är risken mycket mindre att man drabbas fler gånger. Dessutom är det numera så (åtminstone i Vasa) att om man haft preeclampsi så är det en läkare som gör ultraljudet i vecka 12 för att se om man har tendens för att drabbas igen. Så var det för mig, att jag tillhörde den lilla grupp som kunde få havandeskapsförgiftning flera graviditeter. Det fina med utvecklingen här är att man då får äta aspirin (blodförtunnande) fram till v 36, och därmed minskar risken att preeclampsin bryter ut.
Det trista i historien är att vi hade haft väldigt stor nytta av den där försäkringen nu när dottern är inne på sitt 11:e dygn på barnintensiven… Och det pga något som inte berodde på preeclampsi. Så nu kan vi väl bara vara glada åt att flickan mår bra, och att det är högst sju dygn på barnintensiven som faktureras.
Jag tycker bara att försäkringsbolaget bra kunde ha den medicinska utvecklingen i åtanke när de gör upp sina regler för vem som får och inte får ta försäkring.
Vi var båda eskimåer
Javisst får jag vara ganska säker på att det här är min dotter. Vi var båda två lite grönländska som nyfödda, och ni ser säkert vilken bild som är från förra årtusendet (omg så gammalt det låter!!) och vilken som är från modern tid.
När den här tyngsta tiden är förbi ska jag berätta för er vad som hände. Varför hon föddes redan i vecka 35 och varför vi fått stanna kvar på barnintensiven i över en vecka. Och så ska jag börja kommentera bloggar igen. Jag saknar att försvinna ner i bloggträsket och slänga kommentarer kring mig som en vattenspridare.
Men som sagt ska vi ha avklarat den här sjukhustiden först.
Det är en plåga
Nu är vår lilla fröken redan en vecka gammal, och fortfarande på barnintensiven. Tröttheten är väldigt dominerande för min del, så fastän jag gärna skulle blogga lite mera för att ventilera tankarna, så orkar jag helt enkelt inte.
Där kom hon!
Nu så här mitt i natten vill jag passa på att berätta för er att det blev en mycket speciell dag igår. För vilken dag är mer speciell än när ens barn föds?! 🙂
Det är sant. Igår blev vi tvåbarnsföräldrar och har numera en storebror och en lillasyster i vår familj. Dottern ligger emellertid på barnintensiven här på sjukhuset eftersom hon är född fem veckor för tidigt och drabbades av lite väl snabb puls vid förlossningen. Så vi lär nog stanna ett tag här på sjukhuset för att se hur hon fortsätter att må. Nu mår hon jättebra och har återhämtat sig fantastiskt från kejsarsnittet. Liksom jag.
Fastän det i skrivande stund är mindre än ett dygn sedan operationen känns det mycket bra i kroppen. Jag hade turen på min sida och bedövningen fungerade den här gången. Att bli ihopsydd var hemskt tråkigt (liksom att ligga på uppvaket), men det väger upp så attans att jag och Daniel fick uppleva de första minuterna av vår dotters liv!