Det är 19 år sedan nu (jag var tvungen att kolla för jag minns aldrig) som jag spenderade mitt sportlov på barnavdelningen i Jakobstad, spelade Mulle Meck på avdelningens dator, nintendo på mitt rum, lånade böcker vid sjukhusets bibliotek och injicerade apelsiner med insulin. Då förstår ni kanske vad det handlar om. Diabetes.

Jag är alltså typ 1 diabetiker, och har varit det så länge att jag inte minns hur det kändes att inte behöva väga varje brödbit, räkna kolhydrater och spruta sig flera gånger om dagen. Det har inte varit en dans på rosor för min del, och jag har kämpat mig genom en trotsig pubertet, nonchalant tonårstid, stressig övergång till vuxenvärlden och på det ännu två graviditeter. Jag kämpar ännu.

Man tycker att jag kanske borde ha mitt på det torra nu när jag ändå har familj, fast anställning, hus och ett tryggt liv. Så är det inte. Med en rejäl utmattning i bagaget så blev stresströskeln mycket låg, och med två småbarn är det lätthänt att man stressar upp sig dagligen. Stressen leder för min del till att jag har uruselt minne och fastän jag VET att jag måste ta insulin när jag äter något så finns det liksom inte i mitt huvud det där så att jag faktiskt skulle göra det. Jag skäms hos diabetesskötaren för att jag så ofta glömmer, och inte heller har någon förklaring till varför.

Det är ett ständigt krig om kosten mellan mig och annat folk som har med diabetes att göra (andra diabetiker och diabetesskötare och -läkare). Bara för att jag inte alltid äter snabba kolhydrater och mer fett så känns det som att jag får ett stämpel där det står ”dödsdömd” i pannan. Speciellt det att jag äter fet mat och mycket proteiner får sjukvården att se rött, mest eftersom jag har högt kolesterol från förr. Högt kolesterol ja, det har vi allihopa i vårt släkte men ingen har problem med hjärtat… Det inkluderar mommi 100 år.

Ibland känns det inte ens som att det är accepterat att man äter nästan exakt som kostcirkeln förespråkar bara för att man är vän av LCHF-föda. De vet det så därför är jag automatiskt i ”se upp med den här patienten”-facket. I nuläget äter jag lågkolhydratkost/långsamma kolhydrater, inte LCHF (bara för att de fyra bokstäverna brukar innebära att ”man är galen och häller i sig litervis med grädde samtidigt som man stoppar flera baconpaket och ägg i kinderna”) och försöker lära mig hur man tar insulin för det. Det jag inte äter är vitt bröd, pasta och ris, men bara för att det är sådana saker som varken är gott eller mättar min mage. Ofta byter jag ut pasta/ris/potatis till grönsaker istället, och tillsätter en klick majonnäs. Det där med majonnäs är lite konstigt egentligen… Det alltid har varit ett ”dåligt” tillbehör, lite ”ajaj det får du spara till helgen”, men nu när jag nämnde att det receptet jag använder mestandels består av 2 ägg och rapsolja så fick de sig en tankeställare på diabetesmottagningen (rapsolja och margariner är sjukvårdens favoritrekommendation).

Hur äter ni? Vad räknar ni till hälsosamt? och vad är INTE hälsosamt?