Jag har beklagat mig över att precis alla ministrumpbyxor jag köper som nya sitter såå dåligt! De är så breda vid fötterna att Kalle anka skulle kunna ha dem på sug utan problem… Och så tar jag fram ett par 27 år gamla, noppiga strumpbyxor -och de passar perfekt!
Flickebarnets mamma själv har haft dem, och vi har tydligen samma form på ben och fötter. Pinnformen.
…På tal om kläder. Det var visst storlek 62 som man har som mest. Bara ett helt vanligt konstaterande. Men HUR ska vi hinna använda allt det där?
Alltså oj! Jag trodde väl aldrig att det kunde vara så utmattande med ett poliklinikbesök på en söndag, men tydligen!
Ultraljudsundersökningen visade att Milea har ett fullt normalt hjärta utan minsta spår av vare sig hål eller förtjocknade väggar! Hurra hurra! Hon sov sig genom hela Olle-besöket (barnkardiologen heter Olle) och efteråt kunde han hålla med mig om att hon kanske tillhör världens snällaste bebisar ändå (före undersökningen fick jag en skämtsam tillsägelse att jag inte har träffat alla världens bebisar och därför inte kan påstå att min baby är det).
Trots att hjärtat till synes är normalt, har det ändå den här extra elektriska genvägen mellan kammare och förmak, och det är det som gör att hon kan ha SVT. Det är liksom de elektriska impulserna som börjar loopa och ger en puls dubbelt så snabbt som normalt. Det är inget som ska åtgärdas nu, om det ens ska åtgärdas… För många nyfödda som får SVT växer det bort det första året… Eller egentligen växer det inte bort, för genvägen kommer alltid att finnas där, men cellerna förändras med att hjärtat växer, och det kan göra att impulserna inte slipper att loopa -om man har tur.
Det som händer nu är att vi fortsätter ge betablockerare tre gånger om dagen och höjer dosen med vikten. Vi ska på besök till hjärtläkaren vid VCS vid jul ungefär och sedan när hon närmar sig 6 månader. Om det inte har varit några problem då så kan medicinen minskas och så småningom avslutas. Men inget är säkert, och vi följer bara med i strömmen. Go with the flow.
Det som gjorde besöket utmattande var den dåliga och varma luften i undersökningsrummet, tillsammans med att Olle var allt annat än saklig. I en timme förklarade han (om och om igen) det här som jag nu har skrivit och också hjärtläkaren blev lite otålig av kardiologens pladder.
Fiskarna fanns i väntrummet vid barnpolikliniken på VCS, och direkt fick jag ett behov av akvarium. Vi hade akvarium i vardagsrummet hela min barndom, och som jag minns det var det mycket trevligt!
Slutord: hjärtat är isf fridkförklarat.
När Joanna skriver så fint om att hennes dotter äntligen blivit ”friskförklarad” från sitt medfödda hjärtfel, så blir jag väldigt känslig. Kanske det blir så när det gäller ens barn.
Nu inkommande söndag är det vår tur att träffa barnkardiologen från Helsingfors (därför är det en söndag vi ska dit). Det är spännande förstås. Det gjordes ett hjärtultraljud när Milea var ett par dagar gammal, och där syntes det både förtjocknade väggar, hål och pda. Då fick vi veta att det såg bättre ut än vid hjärtultrat när hon var nyfödd. I bästa fall har allt redan ordnat upp sig med de felen.
Det hjärtfelet som både vi och läkarna koncentrerar sig mest på är svt, supraventrikulär takykardi, när pulsen är dubbelt så snabb. Fastän det här blir vårt första kardiologbesök sedan vi skrevs ut från barnintensiven, så längtar jag redan efter den dagen vi också kan få ”friskförklara” vår dotter.
Inte kunde man ju tro att den här damen har något hjärtfel.
Alltså jag kan inte påstå annat än att det är en brutalt stark flicka vi har att göras med! Idag är Milea exakt 2 månader, och jag frågar bara hur det redan kan vara två månader sedan förlossningen? HUR är det möjligt att tiden börjar gå så snabbt när man har en nyfödd i huset?
Fastän det går snabbt så njuter jag mer av utvecklingen än vad jag kunde göra med Leon. Jag tror inte att jag noterade när Leon började le mer och mer, titta sig runt och plötsligt upptäckte världen lite mer. Det är precis vad Milea sportar med nu, att titta sig runt och le åt ansikten.
Mitt mammahjärta svämmar över av kärlek efter den här morgonen! Titta nu bara vilka leenden Milea plötsligt avfyrade! Hon har ju bara skrattat vid ett tillfälle tidigare (det var ETT leende en NATT), och efter gårdagskvällens brutala skrikfest så väger en hel natts sömn och de här leendena upp väldigt bra. Det är en riktig mys-människa vi fått.
Inte ens fastän vi är i Vasa idag på sjukhusbesök drar det ner lyckostatusen. Nästa vecka ska Milea nämligen till barnkardiologen, så nu ska hon ha holter inför det.
Så skiner ju solen, det är mängder av snö och jag är lite avis på mommo som får leka utomhus med Leon.
De här två är verkligen inte bästa vänner…
…Men så ibland kan de överraska och titta ut genom fönstret tillsammans.
ps. Någon sekund senare började Leon dra Winston i örat
Milea blir 7 veckor idag, och det är först nu jag märker att jag kan börja njuta av att amma henne. Det känns inte längre som att jag inte vet någonting om amning, när jag ska pumpa, när jag ska ge tillägg, hur jag ska sitta, hur jag ska orka vara vaken osv.
Nu flowar det bara på i sin egna takt här. Mjölken finns (så behöver ni inte fråga upp det liksom alla äldre jag möter), jag pumpar om hon drar ett 8-timmars sovpass och det börjar spänna på, vi ger tillägg på kvällarna när mjölken inte räcker till behovet. Det enda jag ännu inte har på klart är varför hon har så svårt att få greppet ännu när hon ska äta. Hon söker i evigheter trots att hon redan har bröstet i munnen, blir arg, klöser och skriker.
Men sedan när hon ”fastnar” och äter med god aptit är det en fröjd att titta på hennes tuttande.
Winstons mamma nämnde utevistelse med barnen som en börda för samvetet. Jag håller helt med! Det är inte bara en, två eller sju gånger jag har haft en smula dåligt samvete över att vi är såna latkorvar som mestadels sitter inne och låter tv:n stå på hela dagen. Men så stiger vi oftast upp ganska sent och drar gärna ut på frukosten och påklädandet… och efter lunchen vill Leon ofta sova eller vila en stund på soffan. Så egentligen är det inte alls konstigt att vi aldrig kommer oss utanför huset på vardagarna när vi har såna rutiner.
Men okej. Ni som prioriterar att vara utomhus flera gånger om dagen med era barn, ni är fantastiska! Men ni som prioriterar på ett helt annat sätt är inte en gnutta mindre fantastiska för det, och ingen borde ha dåligt samvete för de val man gör. Piste.
Ska vi säga så?
Brukar inte makaronilåda vara en sån där rätt som barn tycker om? Det är ju makaroner!! Men nej, Lenni är en kräsen typ och vägrade varje sked där det inte ingick minst en kikärt eller grynost.
Dagens lunch blev alltså kikärtor, grynost, mjölk och Postman pat. När ska matvägraren ge upp riktigt?