Milea är en riktig famnbebis, det kanske jag har nämnt tidigare, så det är inte många gånger per dygn jag lyckas ha händerna fria. Är det kanske så att barn som ammas har lättare att bli ”famnberoende”? Eller är det bara som det råkar sig?!
JossanP tipsade om polarn och pyrets ”pyjamaspåse” på som blogg. Jag läste, blev övertygad och beställde hem en åt Milea.
Det visade sig vara precis vad vi behövde till vår sprattelbebis. Några nätter orkade vi med vanlig pyjamashalare som ledde till att man hela tiden fick trä in armar och ben igen när hon sparkat sig ur. Nu har vi istället bara ärmarna hon kryper ur. Hundra poäng alltså!
När Milea var på barnintensiven fick vi vara med på projektet VVM som går ut på att föräldrarna ska delta mera i vården av sitt barn.
Det vi fick göra var att fylla i varsin ”blankett” där vi skulle analysera hur vårt barn fungerar, vad hon tycker om och inte tycker om. Tanken är att vårdpersonalen lättare ska kunna veta hur de till exempel ska trösta barnet när föräldrarna inte är där. Vi fick höra att vi känner vårt barn mycket väl, och mer lär man sig hela tiden.
Nu kan vi fylla på den där listan med att hon hatar att behöva somna ”ensam”, utan föredrar en varm och bekant famn.
… Med vad för nåt? 200 amningsinlägg.
Nu har vi haft mjölkbad här tillräckligt länge. Men vad gör man när alla tre affärerna här i stan bara säljer de värdelösa amningsinläggen som bara läcker?! Hamstrar från stormarket förstås.
Janina skrev om amning, och jag kan inte låta bli att lägga mig i diskussionen som den nyblivna tvåbarnsmamman jag är. Amning kan jag inte så mycket om ännu, men Leon är uppfödd på ersättning, så där kan jag peta in en åsikt.
Jag ammade aldrig Leon, ja jag försökte inte ens, utan det var något som jag bestämde mig för i slutet av graviditeten. Mitt beslut berodde helt och hållet på att jag under hela graviditeten pressade mig med blodsockret (jag fick hela tiden äta något sött för att få blodsockret att stiga) till den grad att när Leon var född hade jag ingen som helst lust att amma. Grejen är att det inte är så ”bara” att slänga fram tissarna när man har diabetes… För en del kan blodsockret rasa väldigt fort när man ammar, och jag hade verkligen ingen lust att fortsätta äta glukostabletter och dricka juice när babyn var född.
Den här graviditeten var jag inte lika tarkka med blodsockret (eftersom jag ju uppenbarligen inte mådde bra av det), och kände att jag gott kunde prova amning den här gången.
Till en början pumpade jag väldigt mycket för att få igång mjölkproduktionen när Milea låg på barnintensiven och sondmatades för att hennes blodsocker inte skulle sjunka. När hon orkade fick hon amma, och annars fick hon donerad bröstmjölk via slang. Jag har som sagt inget emot ersättning, men jag måste erkänna att det kändes konstigt när hon vid ett tillfälle fick NaN när donatormjölken var slut och jag inte hade tillräckligt att pumpa.
Nu ammar jag, och mjölken tycks räcka till. Men! Om jag någon kväll inte orkar amma hur länge som helst och hon aldrig blir nöjd, så tilläggsmatar vi med flaska och ersättning. Inget konstigt alls.
Och ersättning. Det är förstås upp till var och en vilken sort man väljer, och man väljer förstås det som passar babyn. Vi har valt valios Tuuti, som är inhemsk tillverkad och som inte har några tillsatsämnen. Tro mig, den är noga granskad och utvald av oss, för oss.
Sist och slutligen en uppmaning. Om ni mammor i Vasatrakten ammar och har överflödigt med mjölk, får ni väldigt gärna sälja den till Centralsjukhuset. De har väldigt dåligt med bröstmjölk just nu (eller iaf för en vecka sedan), och det finns alltid små prematurbebisar som behöver mat. Jag kände stor tacksamhet till de som lämnat mjölk när jag själv inte hade möjlighet att amma Milea. Tack!
Tänk att vår lillfröken redan är 2 veckor gammal!
Och tänk vilken otur vi hade som fick en baby och 2-årstrots på samma gång. Ni ska veta att det flyger klossar, legogubbar och metallbilar lite hur som helst här numera.
Får se om jag får äta upp mina ord, men jag skulle vilja påstå att vår dotter är en väldigt lugn, harmonisk och snäll fröken. Vår lilla söta Milea. Jag tyckte att tiden var inne att börja nämna henne vid namn nu, mest för att underlätta skrivandet för mig själv. Hon kunde ha varit en Minea också, men tillsammans med vårt efternamn blev det så mycket nnn:ande, så då blev det en Milea istället.
Hur som haver lever vi vardagen här hemma. Daniel är ledig i två veckor ännu, och det underlättar ju med tanke på att man, om man blivit snittad (på BB pratade de om sectiomammor), inte får lyfta mer än 5 kg/sin baby. Jag vet inte hur det är tänkt att man ska klara sig efteråt riktigt?! Leon är snäll med sin lillasyster, men förändringen med en till familjemedlem här hemma tar sig uttryck i lite väl våldsamma former ibland.
He om he. Det blev en snabbrapport nu bara, jag önskar att jag kommer igång med instant bloggande så småningom.
Hur det känns? FRIHEET!!!
Idag kör vi riksåttan med en liiiten, liiten förhoppning om att det kan vara sista gången på en stund. Vi har babyskyddet och egna små kläder med, ifall vi får hem vår dotter idag. Allt hänger egentligen bara på hur hjärtkurvan från dygnsmätningen ser ut, och om den ens är färdiganalyserad ännu idag. Så känns det inte som hela världen rasar fastän vi inte får ta hem henne idag, vi behöver antagligen bara vänta tills imorgon då istället.
Ser ni tyget i babyskyddet på bilderna?! Det är en babywrap som min mamma har sytt. En formsydd filt med huva och hål för bältet, att ”wrappa” runt babyn när man åker bil. Ni vet så behöver man inte ha alltför mycket kläder på bebben. Vi hade inget sånt åt Leon, men jag tror att det blir en höjdare.
Jag vet inte hur ni andra gravida mammor har gjort med försäkringar till det kommande barnet, men med tanke på att diabetikermammors barn ofta hamnar på barnavdelningen (vanligast pga lågt blodsocker vid födseln) har vi tyckt att en försäkring är bra att ha.
Första graviditeten gick det problemfritt att få en försäkringsreservering åt Leon. När han väl var född och fick ligga på barnintensiven i tre dygn (lågt blodsocker, högt bilirubin) var vi glada åt försäkringen som gav oss en slant tillbaka.
Vi tyckte att det var en självklarhet att ta en försäkringsreservering nu också (ja när vi väl kom ihåg det), inte bara för att jag har diabetes, utan också för att man aldrig vet vad som kan hända. Men. Nu gick det inte som på Strömsö, och hem kom ett brev där det stod att vi tyvärr inte kan få en försäkringsreservering eftersom jag drabbades av havandeskapsförgiftning vid första graviditeten!
Nåja. För den som haft preeclampsi (det är samma sak, bara mycket kortare att skriva) under första graviditeten är risken mycket mindre att man drabbas fler gånger. Dessutom är det numera så (åtminstone i Vasa) att om man haft preeclampsi så är det en läkare som gör ultraljudet i vecka 12 för att se om man har tendens för att drabbas igen. Så var det för mig, att jag tillhörde den lilla grupp som kunde få havandeskapsförgiftning flera graviditeter. Det fina med utvecklingen här är att man då får äta aspirin (blodförtunnande) fram till v 36, och därmed minskar risken att preeclampsin bryter ut.
Det trista i historien är att vi hade haft väldigt stor nytta av den där försäkringen nu när dottern är inne på sitt 11:e dygn på barnintensiven… Och det pga något som inte berodde på preeclampsi. Så nu kan vi väl bara vara glada åt att flickan mår bra, och att det är högst sju dygn på barnintensiven som faktureras.
Jag tycker bara att försäkringsbolaget bra kunde ha den medicinska utvecklingen i åtanke när de gör upp sina regler för vem som får och inte får ta försäkring.