Lettering workshop

Det om något är flow när man lyckas pricka in en arbiskurs precis den helgdagen när snön vräker ner och man påminns att det bara är slutet av mars ännu. För tillfället känner jag inte alls någon glädje med att blogga, så att få gå på lettering workshop med den fantastiska Sofie passade på något vis alldeles perfekt.

Jag känner Sofie från tiden i Vasa när hon var en av de som ledde kören där både jag och Daniel sjöng. Sofie är en sån där människa som skulle passa bra i min garderob med mysiga människor (jag har ingen sån sådär på riktigt, men om jag hade en så är det fler personer som jag redan hunnit ”samla” där) som man kan plocka fram och prata med eller bara bli på gott humör av.

019e4131a4c3d223e0cd70f357366ffd053d4f0e39Processed with Rookie

Från början var mitt syfte med workshopen att komma hemifrån och göra något kreativt, bara JAG, men ju närmare ”idag” det blev desto mer insåg jag också att det är en mycket bra kreativ kick inför sommaren när jag ska börja jobba igen. Mitt problem med såna här kreativa sysselsättningar är att jag vill för mycket, så samtidigt jag satt och ritade idag passade jag på att öva mig på att ta det lite lugnt och försvinna in i mig själv. Det är väl det som är mindfulness skulle jag tro, oavsett vad man gör för att komma till ro.

Att rita bokstäver känns faktiskt aningen hälsosammare än att stirra på telefonen. Faktiskt.

Jag hade stoltstämpeln

tidstjuven kunde man igår läsa om ”töntstämpeln” från högstadietiden, den man kunde få om man inte drack alkohol med alla andra. Jag kan inte låta bli att delge er min syn på alkohol i allmänhet. Det är enkelt, och beskrivs kort så här:

DSCN4217 copyu

Här har ni Sandra 17 år. Första året i Topeliusgymnasiet och inte det minsta förtjust i alkohol. Jag hittade ingen bild från högstadiet, men samma o-intresse fanns då.

2011

Här har ni Sandra 24 år, fortfarande lika lite intresserad av alkoholdrycker.

Javisst, jag har aldrig varit det minsta intresserad, och tycker det mesta bara är styggt/äckligt/blä. Jag minns inte när jag första gången smakade på någon alkoholdryck, eventuellt har jag doppat tungan i mammas vinglas ett par gånger, men alltid spottat ut det snabbt och sköljt munnen med vatten. Det godaste vinet jag smakat var den där sippen man fick när man blev konfirmerad, och då är väl det inte den starkaste sorten heller.
Jag kan ärligt säga att det mesta jag någonsin druckit vid samma tillfälle är 2 drinkar på en julfest (Daniels förra arbetsgivare hade alltid julfest vid strampen för sina anställda med fruar) för några år sedan och delade ut drinkbiljetter. 2 ynka drinkar, och drinkar kan jag tycka att är riktigt goda, men det räcker med två. Sedan blir det för sött.

Jag har alltid sagt nej, trots att jag växt upp med att vuxna SKA dricka alkohol vid festliga tillfällen. Jag har också alltid sagt nej till tobak och snus (jag har inte ens övervägt att prova), och inte en enda gång har jag känt att jag haft töntstämpeln, jag har snarare haft STOLTSTÄMPELN. Det är klart att man ska vara stolt om man kan säga nej. När jag gick i högstadiet minns jag att det oftast var stora hordar av jämnåriga, fulla, ungdomar på torget på helgerna. Jag själv hade pojkvän med traktor, så jag nöjde mig med att sitta i hytten och äcklas av de som mådde illa och betedde sig som svin. Det är DE som är TÖNTAR, de som faktiskt måste dricka sig stupfulla för att kunna ha roligt.

Nu tycker jag inte att vuxna som ”tar en redig fylla” är särskilt vuxna av sig, och då speciellt de som själva har barn och ändå känner att de måste få försvinna från vardagen med hjälp av alkohol. Att vuxna då och då dricker något alkoholhaltigt har jag inga problem med (ja fast Daniel, din whiskey luktar ju inte särskilt gott…), och jag skulle själv kunna tänka mig en långdrink någon gång.
Värst är ändå ungdomarnas syn på alkohol och att man MÅSTE dricka. Men tyvärr är det väl så, att så länge vuxna låter det vara ”okej” att de själva dricker för mycket, så kommer inte ungdomsfyllor att sluta upphöra. Jag hoppas att jag ska lyckas få mina barn att förstå att det inte är nödvändigt med alkohol,tobak och snus så länge man bara är barn. Inte för att undvika ”töntstämpeln” iallafall.

H. Stolt nykterist

Saker ni ska undvika 1

Fall för allt i världen inte i trappan när ni bär ett barn!

Leon var barnet i dagens historia och klarade sig, tack vare mina beskyddande mamma-reflexer. Det vill säga de där som såg till att greppet var stenhårt trots fallet. Med andra ord var det bara jag som pep till av händelsen när ena benet veks under och skrubbades av några trappsteg.

Resultatet är ett blått och ömt smalben, och muskelvärk i diverse benmuskler.

Men som sagt, ni behöööver inte prova.

En sten-förklaring

Den här texten vill jag dela med er bara för att ni ska förstå varför jag plötsligt visar upp en sten åt er här på bloggen. Tydligen var det i september 2013, men så blev det aldrig så att jag använde pendeln särskilt mycket eftersom jag inte många månader efteråt blev gravid och väldigt trött, och trots att min sten sägs ge energi så krävs det också en del energi för att lära känna sin sten.

Annika ville ha ett inlägg om hur man hittar curry- och hartmanlinjerna, men jag vet inte om det är något som jag riktigt kan förklara så här på rak arm. Jag har lånat en bok av moffa, som handlar om det här och som förklarar varför man ska undvika de här magnetiska fälten, så sedan när jag har läst den igen så kan jag kanske skriva lite om saken. Allt det jag en gång har läst in mig på har försvunnit iom graviditeten och första tiden som tvåbarnsmamma.

Men bara för nyfikenhetens skull… är det någon av er som är så där övernaturliga?

20130919-203956.jpg

13 september 2013

”Jag köpte mig en egen pendel idag. En sån som man använder när man till exempel vill hitta vattenådror, energipelare eller energilinjer. Vi är så där hela släkten, att vi kan hitta sånadär magnetiska fält med trädklykor och pendlar, men det är kanske moffa och jag som är mest ivriga.

När jag provade hålla i moffas pendel märkte jag att det faktiskt funkade för mig också med den (hittills har vinklade järntrådar varit min grej). Pendeln pendlade inte eller snurrade runt, men den drogs mot sidorna och kändes tung där mitten av ex en pelare fanns. Det krävs att man jobbar en stund för att få det att fungera bra, följaktligen behöver man en egen, så jag har länge tänkt att jag ska skaffa en så fort jag kommer mig till Jeppis.

Idag passade jag på att kila in till mystic magasinet på Köpmansgatan i Jeppis för att införskaffa den där pendeln. Nästan direkt sa Tina (som hon lär heta) att hon tror att det är den här stenen jag ska ha, och pekade på en vit pendel. Jag själv var lite osäker, och ”provade” lite andra stenar också eftersom jag tyckte den var lite tung och ”vass”. Nå, sist och slutligen blev det ju ändå den hon föreslog till en början, den kändes rätt, och när jag läste om den förstod jag varför.

Rökkvartsen hjälper dig att se igenom och lösa upp negativa energifält som genererats av destruktiva tankemönster och emotioner såsom ilska, hat, hämnd och dömande värderingar. Den kan användas till djup avslappning, meditation och för att gå bortanför sitt jags begränsningar.

På andra ställen nämndes också ”att inte fastna mentalt”, att den ger energi åt den som är trött och deprimerad, och ge fredliga drömmar. Den sägs också skydda mot negativ energi från andra. Frasen ”bortom mörker finns det alltid ljus.” beskriver stenen, och det tycker jag att förklarar vilken hoppfull sten det här är.

Nu är jag inte deprimerad, men jag antar att jag skulle ha den här stenen för att balansera upp allt som tynger (och har tyngt) mig de senaste åren, och jag behöver energi och skydd mot negativa människor.
När jag sa det åt kvinnan som sålde stenarna, att den är perfekt, sa hon att det är så ibland, att en viss människa ska ha en viss sten.

Nu gäller det bara för mig och min rökkvarts att lära känna varandra. Ni måste ju tro att jag är tokig, men ni får tro det då, för så här övernaturlig är jag.”

”Varför har jag inte haft så förr?”

IMG_4721.JPG

Bättre sent än aldrig får ni nu beundra min fantastiskt fina, nya frisyr! Det är redan en vecka sedan den blev till, och jag blev så nöjd! Redan innan det var helt färdigt hyllade jag frissan Miiti över hur bra det blev och hur mycket det kändes som jag!

När jag studerade till florist fick vi lära oss att analysera kunder för att veta hurudan bukett/grönväxt de kunde tänkas vilja ha. Speciellt brudar analyserade vi för mycket för att kunna göra en brudbukett som lyfte fram bruden och brudklänningen. Ja Gud ja, ni ska veta hur avancerat det ska vara när både ålder, hudton, hårfärg, personlighet, ansiktsform, kroppsform, bröllopstyp, färg och tema ska tas i beaktan.
Egentligen. För oftast är det så att brudarna har ganska bestämda åsikter om hur deras bukett ska se ut.

Det här påminner väl ganska mycket om hur det funkar vid frissan. Man tar med sig en bild på hur man vill se ut i håret, men inte en tanke på att det kanske är en frisyr som gör att man ser äldre ut än vad man vill göra, eller något liknande.
Precis så har jag alltid gjort, så nu när jag beställde tid sa jag att jag vill ha en frisyr som passar med min hårtyp och ansiktsform. Sagt och gjort! Miiti (på margurites här i nykaabi) tog uppdraget på allvar och resultatet ser ni här på bilden ovanför.

Sa jag hur nöjd jag är?! Jag känner mig way much kvinnligare än med längre hår i hästsvans. Så nästa gång jag påstår att jag vill ha längre hår igen -stoppa mig!

En erfarenhet rikare

stark blixt (Medium) Snyggkatt (Medium) snadra (Medium) SNN18.9.2010 läshörnan (Medium)
De här bilderna är alla från samma period i mitt liv. Den där tunga mörka tiden när allt hopp om en ljus framtid inte fanns, och varje dag var en kamp om ett liv.
Usch. När jag förklarar det på det sättet så låter det så hemskt, som om jag var döende… Visserligen är det nästan som att man äts upp inifrån av alla tankar, ångest och trötthet, det tror jag att alla utbrända håller med om.

Jag skulle ha kunnat välja många olika skeden som förändrat mitt liv, men mina föräldrars skilsmässa minns jag inte riktigt, inte heller året jag fick diabetes. När jag träffade Daniel, vi förlovade oss, gifte oss och fick barn -allt är så viktiga händelser som förändrar livet mer eller mindre dramatiskt. Trots detta hav av positiva upplevelser känner jag att de många månaderna med utmattningsdepression kanske ändå påverkade mig mest.

Egentligen passar det bra att prata om utbrändheten just nu när min bror härom dagen frågade om jag är frisk nu? Jag tror inte det blev något vettigt svar på den frågan. Både JA jag är frisk och kan leva ett normalt liv igen, och NEJ man blir nog aldrig helt frisk när man faller riktigt djupt i depressionen. Man får med sig så mycket av den där hemska tiden som utbränd. Nu vet jag när jag måste sluta/varva ner/säga stopp. Exempelvis var jag till en början med i gruppen som planerade julfesten, men ”sade upp mig” redan på kvällen när jag märkte att jag var mer stressad än på väldigt länge. Hur gärna jag än ville vara med så satte förståndet ner foten och sa NEJ.

Alltså panikångest, vet någon av er hur det känns? Det är en väldigt overklig, och högst otrevlig, situation när kroppen inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Jag vågar säga att panikångest är den värsta känslan jag ever känt i mitt 27-åriga liv. Så hemskt är det.
Nu har kanske inte alla utbrända panikångest, men jag skulle gissa att det är ganska vanligt. Men så behöver man heller inte vara urbränd för att ha panikångest.

Det är fyra år sedan nu, och jag märker själv hur mycket mer eftertänksam jag har blivit. Jag gör aldrig något som skulle skada mig på något sätt, och då pratar jag inte om fysiska skador, utan reagerar direkt på om det känns olustigt. Oftast handlar det om att jag har mycket jag borde göra, alltså måsten. Jag har blivit väldigt duktig på att prioritera vad jag ska sätta min begränsade energi på, och jag är inte rädd för att ställa in mina planer om jag inte orkar.

Vad som hjälpte mig mycket under den här tiden var familjen som visade sitt stöd bara genom en så enkelt gest som att hålla mig sällskap. För att vara ensam hela tiden gjorde bara ångesten och depressionen värre.
Jag gick på samtalsterapi och till läkare med jämna mellanrum. På sensommaren började jag också äta antidepressiv medicin och innan den börjar hjälpa får man (om man har riktigt otur) först kämpa sig genom diverse biverkningar.
Trots all denna hjälp inom sjukvården var det ändå bloggandet som jag fick mest tröst i. Det fanns ingen som skrev om psykisk ohälsa då, hur mycket jag än letade, så för att kunna dela min erfarenhet bloggade jag öppet och flitigt om hur jag mådde.

Faktum är att jag skulle kunna prata hur länge som helst om det här, så jag väljer att avsluta här för att spara på energin till senare idag.