De här bilderna är alla från samma period i mitt liv. Den där tunga mörka tiden när allt hopp om en ljus framtid inte fanns, och varje dag var en kamp om ett liv.
Usch. När jag förklarar det på det sättet så låter det så hemskt, som om jag var döende… Visserligen är det nästan som att man äts upp inifrån av alla tankar, ångest och trötthet, det tror jag att alla utbrända håller med om.
Jag skulle ha kunnat välja många olika skeden som förändrat mitt liv, men mina föräldrars skilsmässa minns jag inte riktigt, inte heller året jag fick diabetes. När jag träffade Daniel, vi förlovade oss, gifte oss och fick barn -allt är så viktiga händelser som förändrar livet mer eller mindre dramatiskt. Trots detta hav av positiva upplevelser känner jag att de många månaderna med utmattningsdepression kanske ändå påverkade mig mest.
Egentligen passar det bra att prata om utbrändheten just nu när min bror härom dagen frågade om jag är frisk nu? Jag tror inte det blev något vettigt svar på den frågan. Både JA jag är frisk och kan leva ett normalt liv igen, och NEJ man blir nog aldrig helt frisk när man faller riktigt djupt i depressionen. Man får med sig så mycket av den där hemska tiden som utbränd. Nu vet jag när jag måste sluta/varva ner/säga stopp. Exempelvis var jag till en början med i gruppen som planerade julfesten, men ”sade upp mig” redan på kvällen när jag märkte att jag var mer stressad än på väldigt länge. Hur gärna jag än ville vara med så satte förståndet ner foten och sa NEJ.
Alltså panikångest, vet någon av er hur det känns? Det är en väldigt overklig, och högst otrevlig, situation när kroppen inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Jag vågar säga att panikångest är den värsta känslan jag ever känt i mitt 27-åriga liv. Så hemskt är det.
Nu har kanske inte alla utbrända panikångest, men jag skulle gissa att det är ganska vanligt. Men så behöver man heller inte vara urbränd för att ha panikångest.
Det är fyra år sedan nu, och jag märker själv hur mycket mer eftertänksam jag har blivit. Jag gör aldrig något som skulle skada mig på något sätt, och då pratar jag inte om fysiska skador, utan reagerar direkt på om det känns olustigt. Oftast handlar det om att jag har mycket jag borde göra, alltså måsten. Jag har blivit väldigt duktig på att prioritera vad jag ska sätta min begränsade energi på, och jag är inte rädd för att ställa in mina planer om jag inte orkar.
Vad som hjälpte mig mycket under den här tiden var familjen som visade sitt stöd bara genom en så enkelt gest som att hålla mig sällskap. För att vara ensam hela tiden gjorde bara ångesten och depressionen värre.
Jag gick på samtalsterapi och till läkare med jämna mellanrum. På sensommaren började jag också äta antidepressiv medicin och innan den börjar hjälpa får man (om man har riktigt otur) först kämpa sig genom diverse biverkningar.
Trots all denna hjälp inom sjukvården var det ändå bloggandet som jag fick mest tröst i. Det fanns ingen som skrev om psykisk ohälsa då, hur mycket jag än letade, så för att kunna dela min erfarenhet bloggade jag öppet och flitigt om hur jag mådde.
Faktum är att jag skulle kunna prata hur länge som helst om det här, så jag väljer att avsluta här för att spara på energin till senare idag.
