Jag är en av dem som har växt upp med ett tv-spel och två bröder i samma ålder som mig själv. Ja, ni förstår kanske att det har blivit en och annan timme med en kontroll i handen. Och jag erkänner, jag ÄR en spel-nörd som finner nöje i den virtuella världen. Det finns många som är mycket mer nördiga kan jag direkt säga, men om jag får chansen (det vill säga tiden) och lusten faller på, så kan jag gott och väl slänga på wii:n och spela lite mario eller något mer aktivt.

På telefonen är det mer i perioder jag spelar något spel. Det kan kanske ha att göra med att det är så lättillgängligt med iphonen, och inte kräver så mycket energi för att spela, därför undviker jag spel på telefonen.

Nu har jag en längre tid spelat simcity build it och det är faktiskt lite beroendeframkallande. 



I det stora hela går det ut på att bygga upp en stad, förse den med vatten, el, avlopp, sophämtning, poliser, brandstationer, sjukhus, skolor, transporter, parker osv. Ju bättre invånarna mår desto mer skatt betalar de. Dessutom har man både fabriker som producerar råmaterial och sedan affärer som förädlar råmaterialet till exempelvis spadar, hammare, spikar, plankor  och annat som i sin tur behövs för att bygga möbler, odla växter och sånt, som sedan ska användas till att till exempel baka bröd och pressa juice. Det handlar mycket om taktik och att göra rätt val för att upprätthålla sin stad och samtidigt exportera och importera varor.

Jag inser nu hur avancerat spel jag håller på med, men det hör definitivt till kategorin hjärngympa!

Spelar ni spel? Vad? 🙂

Så har vi igen tisslat och tasslat lite och nu ikväll smugit längs mörka husväggar för att överraska. Den här gången är det min mamma som blir 50 jämna år!  Överraskad blir väl ingen i släkten över skönsången längre, numera hör det mera till festligheterna. Men alltid är det lika roligt! Imorgon blir det fest hela dagen lång, så nu laddar jag upp med ingefäravatten för att mota förkylningen i grind.

Very much fredagsfeelis! Frågan är bara om jag längre är välkommen på mammas 50-årsfest imorgon nu när vi har ätit aioli

Busy kvinna här hej! Nu sover mina två små snorotottar och jag tänkte för en gångs skull passa på att försöka skriva lite igen. Jag vet inte riktigt vad som har hänt? Varför det står helt stilla här i min bloggrotta. Fast nu ljuger jag, jag vet ju precis vad som har hänt.

Vi har varit förkylda hela veckan, den ena värre än den andra.

Jag har byggt ett staket. Hur det ska se ut vet jag inte riktigt ännu, men det här är faktiskt tillräckligt bra utseendemässigt. Hur det funkar mot rymmande småbarn är en annan sak. Stolparna ska bli aningen kortare nog, jå.

I det stora hela har vi varit utomhus ganska många timmar på dagarna (det MÅSTE man när det är sånt här väder!!), och på kvällarna har vi snutit barnen och laddat upp inför nästa dag. Bloggen har haft prioritet noll.

Man kan ju faktiskt inte annat än gilla läget på utsidan nu!

Om ni undrar vad jag har gjort hittills den här veckan kan jag meddela att jag tvångssnutit små barnnäsor ganska ofta. Det var rent ut sagt för jävligt i går att behöva vara inne och leka sjukstuga medan solen sken så vackert. Idag igen var det regnet som satte P för utevistelse (Många mammor går ut med sina barn trots regn. Jag gör det icke).



Åhå! En selfie tänker ni! Ja, ni ser jag har ju kapat frisyren lite.

Från och med nu måste jag försöka inse att lågt hår, inklusive axellångt, eller helt enkelt alla frisyrer som betyder en stor mängd hår, inte passar för mig. Jag kanske passar med dem, men mitt hår är så brutalt tjockt att det börjar klia på huden om jag har pannlugg och öronen får för varmt om de måste gömmas. Allt hår ska bara bort ur ansiktet!

He om he. Nu somnar jag snart.

Gärna mer än en timme tack!

Vi håller på och gör backup på alla våra miljoner bilder, så det beräknas väl ta några månader totalt, men man kan ha backupen att sova en stund. Därav frågan.

Visserligen är det kvinnodagen idag, men jag hör till den kategorin som tycker att den dagen är till för att uppmärksamma kvinnor i lite sämre sits än mig. Jag med min fina familj, bosatt i ett fint hus i en fin och trygg stad, med fast anställning som väntar efter avlönad hemmamamma-tid, nä, det är inte för mig kvinnodagen finns. Jag tycker att Mikaela nailade (haha!! ja ni fattar om ni klickar er vidare) det ganska bra med sina ord om kvinnodagen, så jag rekommenderar att ni läser hennes inlägg.

Här i huset uppmärksammas inte kvinnodagen särskilt mycket. Faktiskt så blev det väldigt ombytta roller just idag när Daniel fick lämna inomhus med barnen så länge mor i huset gick ut och snickade ihop ett staket. Jag är rent av imponerad av mig själv och säger som Lotta på bråkmakargatan, ”Jag kan så mycket”. Men sedan känner jag mig alltsom oftast lite som en super hero när ingenting är omöjligt.