Ja så blev det ett rum då! Pojken blev överlycklig och rusade ungefär från vägg till vägg för att hinna ta in det nya. Nu måste vi bara känna in vilka färger väggarna ska bli, så behöver stackarn inte ha småblommiga tapeter hela sin uppväxt. Vi funderar på svart tavelfärg på bortre väggen, den med stora fönstret på. Jag måste kanske titta på Pinterest för inspis….
Brukar inte makaronilåda vara en sån där rätt som barn tycker om? Det är ju makaroner!! Men nej, Lenni är en kräsen typ och vägrade varje sked där det inte ingick minst en kikärt eller grynost.
Dagens lunch blev alltså kikärtor, grynost, mjölk och Postman pat. När ska matvägraren ge upp riktigt?
Idag tyckte jag att det fick räcka med soffhäng i bara mjukisbyxor och nerklottad amningsbh för en stund. Så på eftermiddagen packade vi ner Milea i vagnen för första gången och gick på promenad hela familjen.
Våra fem äppelträd ger inte särskilt mycket skörd ännu, så dagens promenix gick till Ninnas för att plocka hem några vinteräpplen.
Skönt skönare skönast att få komma ut ur hemmet, röra på fläsket lite och andas frisk luft. Det var länge sedan jag kunde gå utan att känna mig som en betonggris, nu knäpper det bara i svanskotan som enda krämpa.
Milea gillade också frisk luft, och sov i ungefär 4 timmar (kuriosa: Leon har alltid sovit bäst utomhus).
Tänk att vår lillfröken redan är 2 veckor gammal!
Och tänk vilken otur vi hade som fick en baby och 2-årstrots på samma gång. Ni ska veta att det flyger klossar, legogubbar och metallbilar lite hur som helst här numera.
Får se om jag får äta upp mina ord, men jag skulle vilja påstå att vår dotter är en väldigt lugn, harmonisk och snäll fröken. Vår lilla söta Milea. Jag tyckte att tiden var inne att börja nämna henne vid namn nu, mest för att underlätta skrivandet för mig själv. Hon kunde ha varit en Minea också, men tillsammans med vårt efternamn blev det så mycket nnn:ande, så då blev det en Milea istället.
Hur som haver lever vi vardagen här hemma. Daniel är ledig i två veckor ännu, och det underlättar ju med tanke på att man, om man blivit snittad (på BB pratade de om sectiomammor), inte får lyfta mer än 5 kg/sin baby. Jag vet inte hur det är tänkt att man ska klara sig efteråt riktigt?! Leon är snäll med sin lillasyster, men förändringen med en till familjemedlem här hemma tar sig uttryck i lite väl våldsamma former ibland.
He om he. Det blev en snabbrapport nu bara, jag önskar att jag kommer igång med instant bloggande så småningom.
Vi hade inga planer alls för den här villaavslutningen, så vi bestämde oss hastigt och lustigt för att göra en spontan utflykt till villan idag. ”villan” är oss en stor gammal skola vid en insjö i Vörå. Min moffa gick i skola där som liten, så fick han ärva och renoverade upp byskolan till sommarstuga där hela släkten ryms att trivas.
Vi gjorde inte så mycket, utan njöt mest bara av att vara där. Plockade amerikanska blåbär, promenerade på grusvägen, ”körde” Elsas traktor (Elsa var moffas syster, och hennes gamla traktor har alltid fascinerat oss barn.) och pallade äpplen av Agnes. Nu är det så att varken Elsa eller Agnes lever så det är ju inte särskilt riskfyllt att sitta lite på den enes traktor och smaska på den andres (inte så goda) äpplen.
När vi kom hem från villan slog vi till och åt räksmörgåsar, bara för att ha det lite festligare nu ikväll när alla andra har det. Så hade jag redan på hemvägen, när jag satt i mitten av baksätet och trängdes mellan Leons bilstol och min lilla mommo, bestämt mig för att ikväll ska jag bara ligga i soffan och läsa bloggar. Så då gjorde jag det till lugn och behaglig musik, ända tills jag somnade. Det är sånt som händer liksom, när man lyssnar på ljuv musik.
Men vad åt ni för festligt ikväll?