Hur kan man inte förstå varför ”frozen” är så populär? Den innehåller ju världens bästa sång att göra parodi på!
Hur hög är inte igenkänningsfaktorn?
Hur kan man inte förstå varför ”frozen” är så populär? Den innehåller ju världens bästa sång att göra parodi på!
Hur hög är inte igenkänningsfaktorn?
Ja, det som då hände den där onsdagskvällen den 16 januari 2013 var att jag dagen före hade varit på ultraljudskontroll till VCS och pga babyns storlek hade blivit tilldelad ett planerat kejsarsnitt nästa veckas onsdag… egentligen är det inte väsentligt, men roligt att nämna… Då hade jag också för första gången under graviditeten protein och dessutom högt blodtryck. Om det är någon som har haft havandeskapsförgiftning så vet ni att det här är tydliga tecken, och att man enligt reglerna ska ha fem symptom för att få diagnosen ´preeklampsi´.
Jag hade fått stränga order om att mäta blodtrycket hemma, plus att jag skulle lämna urinprov varje dag vid mödrarådgivningen, allt för att hålla reda på preeklampsiförloppet. Så, under hela ”sveriges mästerkock” satt jag och mätte blodtrycket, slappnade av, mätte på nytt och slappnade av ännu en gång innan jag mätte en sjuhundratrettioelfte gång. Men nej, mitt blodtryck var skyhögt varje gång, och undre trycket var aldrig under 100 (det som gärna får vara runt 70). Efter ett samtal till förlossningen i Vasa fick vi hoppa in i bilen och köra dit, för säkerhets skull, och där fick jag lämna kvar över natten för övervakning med blodtryckssänkande medicin i kroppen.
Nästa dag är en sån där dag som jag inte egentligen minns så mycket av, men när jag läser i mitt bloggarkiv så var det tydligen frågan om många CTG, blodtrycksmätningar, urininsamling och sånt. På kvällen fick jag se några vackra stjärnfall i taket i mitt rum, och då tyckte läkarna att det började bli lite väl roligt med alla de här symptomen på havandeskapsförgiftning och lät mig veta att jag skulle få vara utan mat resten av kvällen och natten (istället fick jag knapra på lite lugnande tabletter för att kunna sova ordentligt). Läkarna skulle i sin tur sova på saken och bestämma huruvida det skulle bli kejsarsnitt redan nästa morgon, eller inte.
Det blev det. Akut kejsarsnitt på en av de brådskande tiderna som gör att det blir bråttom bråttom med allt. Inklämd mellan två andra operationer med andra ord. Daniel hann aldrig fram till sjukhuset, så vi träffades inte alls då före jag blev skjutsad till operationssalen. Tråkigt nog fungerade inte spinalbedövningen, och min värsta mardöm blev sann -jag skulle sövas! Det är något jag har fruktat i hela mitt liv, och på riktigt haft många, många mardrömmar om det, så gissa om paniken var nära. Det sista jag sa var ”jag är rädd”, innan jag somnade.
Tycker ni det är tråkigt att läsa? Man blir så ivrig när man kommer in i berättelsen, så det som skulle bli en kort historia, blir snarare en hel historiebok. Men jag tänker att ni som inte har hängt med i urminnes (så länge bloggen var låst) kanske är intresserade.
När jag vaknade igen efter att ha sovit och varit halvt vaken om vartannat i uppvaket, blev jag hämtad av Daniel och en barnmorska. Då hade Daniel skött om Leon i sin ensamhet på BB i flera timmar redan, och hunnit ha fotoshoot.
Man mår egentligen inte särskilt bra efter att ha varit nersövd, så hela Leons första dag utanför magen, minns jag i princip ingenting av. På kvällen togs han upp till keskola eftersom han hade haft lågt blodsocker och dessutom tungt att andas, där fick han ligga i 4 dagar för att övervakas. När grejen med blodsockret var uppklarat hade han istället högt bilirubin och fick sola lite grann.
Det här är den korta versionen som jag återger bara ”såhär” ur minnet, egentligen var det mycket mer detaljer som gjorde att jag i flera månader efteråt mådde dåligt över både förlossningen och tiden efteråt på bb. All den där skiten som fanns kvar ungefär ett år, alltså tills jag blev gravid igen, men som försvann efter otaliga psykologbesök och flera samtal med barnmorskor.
Tänk att det är två år sedan. Pojken är två år äldre än på bilderna. Två år vildare och två år trotsigare. Vi var så oerfarna och färska föräldrar som aldrig hade bytt en blöja ens… och här är vi nu, tvåbarnsföräldrarna som kan och vet allt om sina barn, som inte är rädda för att misslyckas och som vet att allt blir bra bara man ger kärlek. Nå, det visste vi väl nog från början, men att också tro på det i praktiken kan kanske ibland vara lite svårare.
Nu blev jag mycket mer sentimental än vad jag hade tänkt. GRATTIS till min lilla lejonunge!
Idag satte jag tulpaner i vatten. Det gjorde jag också på dagen för två år sedan och sa ”Do ska si att vi hamnar ti BB no bara för att ja la tulpanren i vatten”… Jag hade haft dem torrt i kylskåpet flera dagar nämligen.
Sagt och gjort. Då var jag i v 35+6 och det var en vecka kvar till planerat kejsarsnitt. Det är ännu två dagar till Leons födelsedag, och då ska jag berätta hur det gick.
Ps. På tv visades ”Sveriges mästerkock” och efter det ”Mia på grötö”. Till kvällsmat åt vi moussaka.
Här ligger jag och läser bloggar klockan 02 på natten. Men vad kan man när det är den enda tiden på dygnet som möjligheten till det finns.
Imorgon ca 08.30 kommer jag att ångra det här.
När jag läste Anna-Lenas inlägg om en svensk stylists lägenhet som nu ska säljas blev jag alldeles varm om hjärtat. Grönväxterna är tillbaka i inredningsvärlden! Jag som alltid har överöst mina fönster med grönväxter i olika modell och struktur, har faktiskt just ikväll plockat bort lite för att få lite mera luft och lugn. Men ja, helt utan grönväxter kommer jag nog aldrig att kunna leva.
Men visste ni att när man studerar till florist så ska man också lära sig att inreda med grönväxter -gröninredning heter det. Det går ut på att man placerar rätt växter på rätt plats helt enkelt (och inte bara har dem på fönsterbrädena, så som jag har och säkert alla andra också). Med rätt växt menar man t.ex. att orkideer ska stå ljust men inte i direkt solljus, och överlever alltså inte särskilt länge i mitten av rummet. Bara som ett exempel.
När vi läste kurserna om gröninredning hade vi väldigt många praktiska övningar där vi IRL fick mäta upp utrymmen, analysera hurudana material, färger, funktion och förutsättningar som finns, och utgående från det välja passande växter.
Den här planeringen var vårt yrkesprov inom gröninredning, att planera en trappuppgång i en av skolans byggnader. Jag minns att jag fick lite bakläxa för att jag hade missat någon liten detalj.
Men som ni ser så är det inte så ”bara” att utbilda sig inom gröninredning. Ändå är jag glad att det blir en innegrej med naturligt grönt.
Snabbkaffe, det som mammor kan behöva för att kvickna ur sin dimmiga vardag. Snabbkaffe borde ju vara obligatoriskt i småbarnsmammornas skafferi. Egentligen.
Vet ni, det är tydligen inte tillräckligt att få en bra nattsömn. I natt sov jag i princip i ett mellan 00 och 10.30 (tack och lov för barn som förstår sig på sovmorgon!), men ändå började jag känna mig lite nerkörd på sen eftermiddag. Eller så är det bara tyngden av allt som ännu ska göras före lördagens 2-årskalas (och då har jag ändå gjort det väldigt enkelt för mig!!).
Keep on walking nu bara! Sedan ska jag börja blogga om inredning!!
Vem av er känner igen den där situationen när man liksom kommer igång först då man borde gå och sova? Ikväll var det precis sånt flow som gjorde att det drog ut väldigt på kvällsbestyren. Och med tanke på att vi har kalas i helgen och hela huset såg ut som en annan soptipp så hade jag inte tid att inte ta vara på flowet när det väl infann sig.
Den där väggbiten som syns mellan klädhängarstolpen och syskonvagnen är vindfånget, och det ska bort!!
Jag är en riktig organiseringsnörd (en slarvig sådan), och helst skulle jag organisera här hemma hela tiden. Bara jag hade tid och ork. Ikväll fick en hög, smal byrå flytta in i badrummet och ge plats åt barnens strumpor, strumpbyxor och andra småprylar. Men det blir lite dominoeffekt, för grejerna som fanns i byrån måste också ha någonstans att vara (minns ni att jag pratat om att jag strävar efter var sak på sin plats?), och stickasockorna som fanns i lådan dit jag skulle lägga prylarna måste också flyttas… Ja ni förstår, och så är det alltid här.
Redan igår förfrös jag nästan arslet när jag sorterade barnböckerna. Det är ju ingen vits alls att ha sådana böcker i bokhyllan, som man inte vill läsa högt. Jag hatar exempelvis de som inte har fullständiga meningar, så de plockade jag bort. Resten (som inte blev så lite heller) satte jag i ett tråg så att de ska vara enklare att plocka upp.
Det står btw många inredningsbetonade inlägg i kö att bli skrivna, bland annat den målade spisen i köket ska ni få se, och skafferiets insida. Jag förstår att ni väntar?!
Nästa söndag är det vår liiilla lilla Leons 2:a födelsedag, och förstås ska det ställas till med kalas. Vanligtvis vore det väl kanske inte så stor grej med att baka lite bullar, tårta, kladdkaka, köpa lite domino- och våffelkex. MEN! Vi har medvetet inte ännu introducerat några sötsaker med tillsatt socker åt Leon. Nu är det ju Leons födelsedag, och Leons kalas så då tycker jag att det skulle kännas hemskt orättvist och dumt om vi dukade upp med en massa sött som födelsedagsbarnet själv inte skulle behöva äta. Förstår ni mina tankegångar?
Så istället för tårta och annat sötsliskigt tänker vi köra stenhårt på ostbricka (det börjar för övrigt vara ett standardinslag på kalasen runtom i vår släkt), salta pinnar, LCHF-pepparkakor, och havtornsmoussetårta (den hade vi förra året också, och det var en sann höjdare!). Det känns mer rättvist tycker jag.
Så här såg det ut för ett år sedan.
Aj så mina bakre fogar värker efter kvällens målarprojekt. Jag hoppas innerligt att de här foglossningssmärtorna ger med sig så småningom så att jag kan leva ett normalt liv utan stödbälte.
Här är en sneakpeak på färgvalet. Oturligt nog visade sig den ena burken vara allt annat än svart, nämligen vit, så för att kunna fortsätta måste jag först byta till rätt färg!
Egentligen hade jag tänkt skriva om något som representerar mig ganska bra, men jag känner att jag skulle somna ifrån. Ni får nöja er med teasern nu.
Varning. Detta är ett sånt där tråkigt inlägg om mina barns sovvanor. Ni vet, så att jag kan minnas sedan.
Wow alltså, jag fick för en gångs skull lite datortid så här mitt på dagen! Det är inte lätthänt ska ni veta, men nu ser ni ju hur sött de här små barnen sover på den nya vardagsrumsmattan.
På tal om sömn och småbarn…
Kvällsrutiner
Leons kvällsrutiner påbörjas ca 19.30 (kvällsgröt, blöjbyte,tandborstning, pyjamas och jakten på tutten och Alf), och i bästa fall kommer Daniel ner från vinden redan strax efter 20… i bästa fall alltså. Oftast tar det minst till halv.
Milea i sin tur är i nuläget uppe lika länge som vi är, det vill säga till 23 åtminstone. Det beror antagligen främst på att hon ska få sin medicin så sent, så vi går sällan och lägger oss före det. Oftast somnar lill-mill ganska fort när man lägger ner henne i vaggan och släcker lamporna.
Nattsömn
Milea sover fortfarande hela nätter utan särskilt mycket gnällande. I natt vaknade jag av att hon sökte efter tutten, men den slänger man ju liksom in i förbifarten bara. Och det är verkligen en ovanlighet att hon ens är vaken nattetid.
Leon tror jag också att sover rätt så bra, det är nämligen Daniel som tar hand om honom när han vaknar, så jag har till och med slutat vakna av att ”fel” barn gråter. Nå, om inte annat så tar Daniel honom i vår säng, och då somnar han direkt och vaknar förhoppningsvis inte ens då Daniel stiger upp på morgonen.
Morgon
Ja, om vi har tur så vaknar inte Leon när Daniel stiger upp klockan 7, men OM han vaknar så blir det ett enda skrikande efter pappa. Men man lär sig tekniken, så numera får jag nerlugnat honom ganska snabbt så vi kan sova vidare en stund. Många morgnar sover vi ända till halv 10 ungefär, så då är alla pigga, glada och redo för frukost.
Milea vaknar typ aldrig före halv 11 om jag inte väcker henne.
Dagssömn
Milea sover lite som hon vill ännu, det finns över huvud taget ingen sorts rutin.
Leon orkar vanligtvis ända till 16-17 innan han behöver få sova en stund. Före kvällsmaten måste det vara, för annars blir det för nära natten och bara ett enda gnäll.
Idag är ett enda stort undantag. Leon var vaken sedan 07, men jag lyckades ligga och dra mig 1½ timme (TACK IPHONE!!), så därför blev det en tupplur redan före lunch idag.
I det stora hela är jag rätt så nöjd med mina barns sovrutiner, och önskar att de fortsätter på samma vis ända tills de flyttar hemifrån… ja helst får ju Leon gärna börja sova i egen säng i något skede iaf.