Syns det att det är någon som gillar randigt? Någon är i det här fallet jag själv och min mamma, därav alla barnkläder med ränder på. Likadant som att jag förknippar min barndom med hemsydda collegedräkter med resår i ärmsluten, kommer mina barn bara minnas ränderna och säga: Mamma varför hade vi alltid randiga kläder? Vad ska jag då svara? Vad minns ni att ni hade på er för kläder när ni var små?
Här ligger vi och är vakna, äckligt tidigt. Jag vill ändå, så här i arla morgonstund hålls ett litet tal.
Jag vill tacka Blöjproducenten NATY för sina fantastiska ekoblöjor! Utan dem hade jag fått torka ganska mycket äckligheter.
Jag vill också rikta ett stort tack till mobilen som hänger över vaggan. Tack vare den kan jag sova fastän Milea är vaken. TACK!
Alltså oj! Jag trodde väl aldrig att det kunde vara så utmattande med ett poliklinikbesök på en söndag, men tydligen!
Ultraljudsundersökningen visade att Milea har ett fullt normalt hjärta utan minsta spår av vare sig hål eller förtjocknade väggar! Hurra hurra! Hon sov sig genom hela Olle-besöket (barnkardiologen heter Olle) och efteråt kunde han hålla med mig om att hon kanske tillhör världens snällaste bebisar ändå (före undersökningen fick jag en skämtsam tillsägelse att jag inte har träffat alla världens bebisar och därför inte kan påstå att min baby är det).
Trots att hjärtat till synes är normalt, har det ändå den här extra elektriska genvägen mellan kammare och förmak, och det är det som gör att hon kan ha SVT. Det är liksom de elektriska impulserna som börjar loopa och ger en puls dubbelt så snabbt som normalt. Det är inget som ska åtgärdas nu, om det ens ska åtgärdas… För många nyfödda som får SVT växer det bort det första året… Eller egentligen växer det inte bort, för genvägen kommer alltid att finnas där, men cellerna förändras med att hjärtat växer, och det kan göra att impulserna inte slipper att loopa -om man har tur.
Det som händer nu är att vi fortsätter ge betablockerare tre gånger om dagen och höjer dosen med vikten. Vi ska på besök till hjärtläkaren vid VCS vid jul ungefär och sedan när hon närmar sig 6 månader. Om det inte har varit några problem då så kan medicinen minskas och så småningom avslutas. Men inget är säkert, och vi följer bara med i strömmen. Go with the flow.
Det som gjorde besöket utmattande var den dåliga och varma luften i undersökningsrummet, tillsammans med att Olle var allt annat än saklig. I en timme förklarade han (om och om igen) det här som jag nu har skrivit och också hjärtläkaren blev lite otålig av kardiologens pladder.
Fiskarna fanns i väntrummet vid barnpolikliniken på VCS, och direkt fick jag ett behov av akvarium. Vi hade akvarium i vardagsrummet hela min barndom, och som jag minns det var det mycket trevligt!
Slutord: hjärtat är isf fridkförklarat.
Så hade vi Mileas dop bakom oss -äntligen! Får jag säga, för trots att jag inte har stressat alls över tillställandet så är det ändå påfrestande för psyket.
Hur som helst hade vi en fin fest med bara de 40 närmaste (oskojat är vi då tighta i min släkt att vi är minst 30).
För alla som har ett dop framför sig, hur framtida det än är, minns mina ord. Ha festen i församlingshemmet! Fu slipper städa. Du behöver inte plocka fram extra stolar och släpa in trädgårdsbordet. Du behöver inte diska efteråt och så har man någon som kokar kaffet och ser till att kakorna och kaffemjölken/grädden inte tar slut på bordet. Och det bästa av allt är att det oftast är så mycket större ytor att röra sig på. Här i Nykaabi är det nytt och fräscht, och vi hade tillgång till både dagklubben och ungdomsutrymmet (vi hade dopet i det senare eftersom det kändes mindre stelt än i stora salen)… Det vill säga att de mindre barnen kunde leka och de yngre vuxna spelade biljard.
Nu blev det tydligen fokus på hur enkelt man som föräldrar slipper undan om man utnyttjar församlingens gästfrihet (det kostar typ 70-80 € för serveringshjälpen).
Den sista bilden i raden här ovanför är årets femgenerationersfoto. Tänk så bra vi har det som fortsättningsvis får ha med Mommi (3 månader ifrån 100 år!) på våra festligheter!
Idag är vi till Vasa för att träffa barnkardiologen från Helsingfors. Kul med intensivt helgprogram -not!
För första gången någonsin blev jag färdig med festfixet redan länge på förhand, så då hann vi med fredsgsmyset trots allt. Mileas dop imorgon kommer att bli en färgsprakande tillställning! Här ovanför får ni ett litet tips som funkar till vad som helst. Linda calluna på en grövre tråd (jag hade aluminiumtråd) och använd till valfritt ändamål. Ni ska få se sedan vad jag gjorde med trådarna.
Har ni sett Sofias fantastiska fjärilstavla????? Jag är totalt förälskad och kommer definitivt göra en egen (så fort jag får lite extra tid).
De här bilderna är alla från samma period i mitt liv. Den där tunga mörka tiden när allt hopp om en ljus framtid inte fanns, och varje dag var en kamp om ett liv.
Usch. När jag förklarar det på det sättet så låter det så hemskt, som om jag var döende… Visserligen är det nästan som att man äts upp inifrån av alla tankar, ångest och trötthet, det tror jag att alla utbrända håller med om.
Jag skulle ha kunnat välja många olika skeden som förändrat mitt liv, men mina föräldrars skilsmässa minns jag inte riktigt, inte heller året jag fick diabetes. När jag träffade Daniel, vi förlovade oss, gifte oss och fick barn -allt är så viktiga händelser som förändrar livet mer eller mindre dramatiskt. Trots detta hav av positiva upplevelser känner jag att de många månaderna med utmattningsdepression kanske ändå påverkade mig mest.
Egentligen passar det bra att prata om utbrändheten just nu när min bror härom dagen frågade om jag är frisk nu? Jag tror inte det blev något vettigt svar på den frågan. Både JA jag är frisk och kan leva ett normalt liv igen, och NEJ man blir nog aldrig helt frisk när man faller riktigt djupt i depressionen. Man får med sig så mycket av den där hemska tiden som utbränd. Nu vet jag när jag måste sluta/varva ner/säga stopp. Exempelvis var jag till en början med i gruppen som planerade julfesten, men ”sade upp mig” redan på kvällen när jag märkte att jag var mer stressad än på väldigt länge. Hur gärna jag än ville vara med så satte förståndet ner foten och sa NEJ.
Alltså panikångest, vet någon av er hur det känns? Det är en väldigt overklig, och högst otrevlig, situation när kroppen inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Jag vågar säga att panikångest är den värsta känslan jag ever känt i mitt 27-åriga liv. Så hemskt är det.
Nu har kanske inte alla utbrända panikångest, men jag skulle gissa att det är ganska vanligt. Men så behöver man heller inte vara urbränd för att ha panikångest.
Det är fyra år sedan nu, och jag märker själv hur mycket mer eftertänksam jag har blivit. Jag gör aldrig något som skulle skada mig på något sätt, och då pratar jag inte om fysiska skador, utan reagerar direkt på om det känns olustigt. Oftast handlar det om att jag har mycket jag borde göra, alltså måsten. Jag har blivit väldigt duktig på att prioritera vad jag ska sätta min begränsade energi på, och jag är inte rädd för att ställa in mina planer om jag inte orkar.
Vad som hjälpte mig mycket under den här tiden var familjen som visade sitt stöd bara genom en så enkelt gest som att hålla mig sällskap. För att vara ensam hela tiden gjorde bara ångesten och depressionen värre.
Jag gick på samtalsterapi och till läkare med jämna mellanrum. På sensommaren började jag också äta antidepressiv medicin och innan den börjar hjälpa får man (om man har riktigt otur) först kämpa sig genom diverse biverkningar.
Trots all denna hjälp inom sjukvården var det ändå bloggandet som jag fick mest tröst i. Det fanns ingen som skrev om psykisk ohälsa då, hur mycket jag än letade, så för att kunna dela min erfarenhet bloggade jag öppet och flitigt om hur jag mådde.
Faktum är att jag skulle kunna prata hur länge som helst om det här, så jag väljer att avsluta här för att spara på energin till senare idag.
Vilken tur att vi har barnens mommo när jag själv inre har tålamod för att du babynest och får sjuka axlar av att sticka.
När Joanna skriver så fint om att hennes dotter äntligen blivit ”friskförklarad” från sitt medfödda hjärtfel, så blir jag väldigt känslig. Kanske det blir så när det gäller ens barn.
Nu inkommande söndag är det vår tur att träffa barnkardiologen från Helsingfors (därför är det en söndag vi ska dit). Det är spännande förstås. Det gjordes ett hjärtultraljud när Milea var ett par dagar gammal, och där syntes det både förtjocknade väggar, hål och pda. Då fick vi veta att det såg bättre ut än vid hjärtultrat när hon var nyfödd. I bästa fall har allt redan ordnat upp sig med de felen.
Det hjärtfelet som både vi och läkarna koncentrerar sig mest på är svt, supraventrikulär takykardi, när pulsen är dubbelt så snabb. Fastän det här blir vårt första kardiologbesök sedan vi skrevs ut från barnintensiven, så längtar jag redan efter den dagen vi också kan få ”friskförklara” vår dotter.
Inte kunde man ju tro att den här damen har något hjärtfel.
Runt 7:30 idag, när jag redan hade snoozat några gånger, ångrade jag innerligt att jag tackat ja till en rådgivningstid halv 9 på morgonen när jag vet hur svårt vi har att komma oss iväg den tiden.
Så när vi avklarat vägningen (Milea vägde ännu bara 4,87kg) vid rådgivningen och klockan bara visade strax över 9, tog vi morgonkaffet vid mommas och moffins. Klockan gick och vi hann få både lunch eftermiddagskaffe.
Nu väntar vi bara på pappsen så vi får fara till min fammo för att äta kvällsmat. Man kunde säga att vi äter ute idag.