6 månader

Tänk att det är prick 6 månader sedan vi fick vår vackra milea till familjen. Det känns som igår.

Nu SITTER hon i sin matstol och äter 2-3 måltider om dagen. HUR gick det till? 

Milea är en otroligt glad bebis som möter alla med ett leende, men föredrar förstås sin bror.  Hon följer med i allt som händer här hemma, om en katt går förbi henne, om det är något intressant på tv-skärmen eller något låter. Fortsättningsvis sover hon hela nätterna, men i och med att det blir fortare ljust på morgonen, så vaknar de båda mycket tidigare än förr. Om Leon är morgonmänniska och börjar prata direkt från morgonen (nu kommer mamma referera till mig som alltid pratat för mycket på morgonen), så är Milea ändå hundra gånger gladare! Direkt från morgonen kvittras det gladeligen i spjälsängen.

Man ska inte jämföra sina barn, varken till sättet eller till utseendet, och det tänker jag inte heller göra… Men jag fascineras över att milea är 2 kg lättare än vad Leon var i samma ålder. Ibland känns hon så liten och skör, och jag frågesätter om vi ger tillräckligt med mat. Men samtidigt ver jag att hon mår bra och att det är onödigt att panika över en sån sak.

Vår familj blev komplett med Milea. Hon ger oss alla så mycket glädje i vardagen <3

frisyrselfie

Om ni undrar vad jag har gjort hittills den här veckan kan jag meddela att jag tvångssnutit små barnnäsor ganska ofta. Det var rent ut sagt för jävligt i går att behöva vara inne och leka sjukstuga medan solen sken så vackert. Idag igen var det regnet som satte P för utevistelse (Många mammor går ut med sina barn trots regn. Jag gör det icke).



Åhå! En selfie tänker ni! Ja, ni ser jag har ju kapat frisyren lite.

Från och med nu måste jag försöka inse att lågt hår, inklusive axellångt, eller helt enkelt alla frisyrer som betyder en stor mängd hår, inte passar för mig. Jag kanske passar med dem, men mitt hår är så brutalt tjockt att det börjar klia på huden om jag har pannlugg och öronen får för varmt om de måste gömmas. Allt hår ska bara bort ur ansiktet!

He om he. Nu somnar jag snart.

Min kvinnodag

Visserligen är det kvinnodagen idag, men jag hör till den kategorin som tycker att den dagen är till för att uppmärksamma kvinnor i lite sämre sits än mig. Jag med min fina familj, bosatt i ett fint hus i en fin och trygg stad, med fast anställning som väntar efter avlönad hemmamamma-tid, nä, det är inte för mig kvinnodagen finns. Jag tycker att Mikaela nailade (haha!! ja ni fattar om ni klickar er vidare) det ganska bra med sina ord om kvinnodagen, så jag rekommenderar att ni läser hennes inlägg.

Här i huset uppmärksammas inte kvinnodagen särskilt mycket. Faktiskt så blev det väldigt ombytta roller just idag när Daniel fick lämna inomhus med barnen så länge mor i huset gick ut och snickade ihop ett staket. Jag är rent av imponerad av mig själv och säger som Lotta på bråkmakargatan, ”Jag kan så mycket”. Men sedan känner jag mig alltsom oftast lite som en super hero när ingenting är omöjligt.

Processed with Rookie 0135ee5a9f7611ae264fa68db38c404cd98aa825d6

Mars 5th

Jag reser nästan inte alls. Senaste resan längre än till Vasa gjorde vi 2008, och då inte längre än till uleåborg och bara över natten. Utomlands var en körresa (kör som i att sjunga) på våren 2009 kanske till Örebro i Sverige. Ska vi ta det ännu ett steg längre så var senaste gången jag reste på riktigt, i december för 10 år sedan. Då besökte ung-företagarna från gymnasiet Wales och det var en häftig resa!

Men de resorna är småsaker om man ser till ett större perspektiv. Livsresor. Dem har jag ett par av i bakfickan, som året med utmattning för att börja någonstans… Men de två häftigaste resorna är ändå de som lett till utökad familj.

Det är en kliché, men ni föräldrar förstår vad jag menar (ochni andra förstår när/om ni får barn). För mig har det varit två tunga resor med stenhård koll på blodsockret och många Vasaresor med tillväxtultraljud. Resultatet av resorna är mina två fantastiskt fina barn, bättre än någon souvernir som helst!

mars 4th



Det måste ju bero på mitt yrke och mitt intresse för trädgård, som jag är så förtjust i frön av alla de slag. Ni vet nu på våren när man köper sina fröpåsar och planerar sina sådder. Hur man varje dag navar och sorterar och väntar. Den eviga väntan på att jorden ska reda sig så man kan så.

I burken på bilden är det faktiskt inga grönsaksfrön till landet, utan helt vanliga chiafrön. Har ni testat ha dem i handen? De är alldeles runda och släta, så iallafall jag har svårt att sätta tillbakas dem igen.

Diabetes mellitus typ 1

Det är 19 år sedan nu (jag var tvungen att kolla för jag minns aldrig) som jag spenderade mitt sportlov på barnavdelningen i Jakobstad, spelade Mulle Meck på avdelningens dator, nintendo på mitt rum, lånade böcker vid sjukhusets bibliotek och injicerade apelsiner med insulin. Då förstår ni kanske vad det handlar om. Diabetes.

Jag är alltså typ 1 diabetiker, och har varit det så länge att jag inte minns hur det kändes att inte behöva väga varje brödbit, räkna kolhydrater och spruta sig flera gånger om dagen. Det har inte varit en dans på rosor för min del, och jag har kämpat mig genom en trotsig pubertet, nonchalant tonårstid, stressig övergång till vuxenvärlden och på det ännu två graviditeter. Jag kämpar ännu.

Man tycker att jag kanske borde ha mitt på det torra nu när jag ändå har familj, fast anställning, hus och ett tryggt liv. Så är det inte. Med en rejäl utmattning i bagaget så blev stresströskeln mycket låg, och med två småbarn är det lätthänt att man stressar upp sig dagligen. Stressen leder för min del till att jag har uruselt minne och fastän jag VET att jag måste ta insulin när jag äter något så finns det liksom inte i mitt huvud det där så att jag faktiskt skulle göra det. Jag skäms hos diabetesskötaren för att jag så ofta glömmer, och inte heller har någon förklaring till varför.

Det är ett ständigt krig om kosten mellan mig och annat folk som har med diabetes att göra (andra diabetiker och diabetesskötare och -läkare). Bara för att jag inte alltid äter snabba kolhydrater och mer fett så känns det som att jag får ett stämpel där det står ”dödsdömd” i pannan. Speciellt det att jag äter fet mat och mycket proteiner får sjukvården att se rött, mest eftersom jag har högt kolesterol från förr. Högt kolesterol ja, det har vi allihopa i vårt släkte men ingen har problem med hjärtat… Det inkluderar mommi 100 år.

Ibland känns det inte ens som att det är accepterat att man äter nästan exakt som kostcirkeln förespråkar bara för att man är vän av LCHF-föda. De vet det så därför är jag automatiskt i ”se upp med den här patienten”-facket. I nuläget äter jag lågkolhydratkost/långsamma kolhydrater, inte LCHF (bara för att de fyra bokstäverna brukar innebära att ”man är galen och häller i sig litervis med grädde samtidigt som man stoppar flera baconpaket och ägg i kinderna”) och försöker lära mig hur man tar insulin för det. Det jag inte äter är vitt bröd, pasta och ris, men bara för att det är sådana saker som varken är gott eller mättar min mage. Ofta byter jag ut pasta/ris/potatis till grönsaker istället, och tillsätter en klick majonnäs. Det där med majonnäs är lite konstigt egentligen… Det alltid har varit ett ”dåligt” tillbehör, lite ”ajaj det får du spara till helgen”, men nu när jag nämnde att det receptet jag använder mestandels består av 2 ägg och rapsolja så fick de sig en tankeställare på diabetesmottagningen (rapsolja och margariner är sjukvårdens favoritrekommendation).

Hur äter ni? Vad räknar ni till hälsosamt? och vad är INTE hälsosamt?

vår-overload

För en vecka sedan plockade jag in en bukett pinnar i köket. Pinnarna är åvslappet från trimningen av måbärshäcken, och ska förhoppningsvis få rötter och kunna planteras ut. 

Men först ska de få ge njutning inomhus! Nu redan har bladknopparna spruckit och är fina ljusgröna små skönheter.

Det är nästan lite väl nära vår-överdos skulle man kunna säga.

Kör du bil måste du veta detta

När vi körde förbi brandstationen idag fick vi plötsligt en tjutande ambulans bakom oss, som hade väldigt bråttom.

Vet ni vad man ska göra när man hamnar i vägen för en ambulans?

01dbe38be755f3d136301d8e41edd8163b9038cea0

”mommo” med sin ambulans. Om Leon söker efter mommo här hemma så är det den här legogubben det är frågan om.

 

Nä, det är inte så lätt att veta, så därför tänkte jag berätta det för er.
Man ska inte trilla i vägen helt enkelt! Man ska absolut inte bromsa eller på annat sätt utsätta sig själv, ambulanspersonalen eller andra trafikanter för någon som helst fara.

  • Befinner man sig på ett sådant ställe så att det är omöjligt för ett fordon att köra om (backar, kurvor, mötande trafik) ett annat fordon så ska man bara hålla hastighetsbegränsningen och fortsätta sin färd.
  • Är sikten god och det inte kommer någon mötande trafik kan man sakta in en aning (inte bromsa!!) och hålla sig till höger.
  • Man kan ändå alltid hålla så långt till höger som det är möjligt. En som kör ambulans sitter högre upp än vad du gör i en personbil och har därför bättre sikt.
  • BROMSA INTE!!!!!

Källa: min ambulansförar-mamma

Little M

Nästa vecka, på onsdag blir den här lilla damen 6 månader gammal. Hur i hela vida världen gick det till? En fråga som man som förälder ställer varje månad det första året och sedan åtminstone en gång/år.

01b4dd52b194a0a7c50876a294d20740125645ba59

Just idag är det en stor dag för Milea, det ser ni ju på bilden. Att få SITTA och äta istället för att halvligga i newborn setet måste ju vara en fantastisk upplevelse!! Till natten ska hon få byta ut vaggan mot spjälsängen också. Att vi gör det idag beror främst på att jag tänkte få en hjärtattack imorse när jag vaknade och såg att Milea svängt sig och hade halva kroppen utanför vaggan.

En stor dam är det vi börjar ha. Med rutiner!! Hon äter havregrynsgröt på morgonen, sover en halvtimme, dricker lite mjölkersättning, sover några timmar utomhus, äter pureér (potatis, batat, palsternacka, blomkål, broccoli har vi hunnit med) till kvällsmat, sover en halvtimme, dricker mjölkersättning, och somnar till natten. Däremellan umgås vi allt vad vi hinner med varandra, skrattar, ligger på golvet, pratar och leker. Rätt skönt faktiskt.