Därför är det två snitt

En läsare undrade varför det har blivit kejsarsnitt båda gångerna jag har varit gravid. Eftersom jag en lång tid har bloggat privat, är ni kanske fler som undrar över den första graviditeten och varför det blev kejsarsnitt då.

Det är nämligen så att jag är diabetiker sedan nästan 19 år tillbaka, och diabetiker har en tendens att få barn som är lite på större sidan. Jag själv har svårt att tro att det enbart skulle bero på hurudant blodsocker man har under graviditeten, men tills motsatsen är bevisad måste det väl vara så.
Hur som helst. Leon var beräknad till 11.2 men eftersom han visade sig vara lite större så blev ett kejsarsnitt inplanerat i vecka 37+1. Nå, så långt hann vi ju inte, för redan i 36+3 blev det akut snitt pga havandeskapsförgiftning.

Varför det inte ens var på tal om igångsättning har att göra med att när man är på tillväxtultra så räknas babyns storlek ut med hjälp av måtten på huvudomkretsen, bukomkretsen och lårbenet. Men det som spelar in för hurudan förlossning det blir, är bukomkretsen på babyn (som brukar kunna vara stor på diabetikers barn). Är babyn för rund om magen så är risken för att någon nerv i axeln ska slitas av under en nedrevägsförlossning mycket större, eller som i mitt fall för stor för att ens chansa.

Därför har jag inte ens fått prova på att föda vaginalt.

Förlossningsberättelse: version light

Minns ni det där inlägget som hette Ett ovanligt spännande ultraljud som jag skrev bara två dagar före Milea föddes?! Det jag inte skrev var att det kunde bli frågan om kejsarsnittet redan den veckans fredag. Så det var faktiskt extremt spännande efteråt.

Redan dagen efter ringde en barnmorska och berättade att fostervattenprovet visade att babyn var stressad, men också att lungorna var mogna –så vi vill att ni kommer in redan ikväll och så blir det snitt imorgon– sa hon. Man blir rätt ställd när man får ett sånt telefonsamtal, vi som väntade främmande en halvtimme senare, och hade bakat både köttfärspaj och äppelkaka. Det var bara att ringa återbud. Sedan ringde jag åt mamma i Grekland för att berätta läget, och åt Ninna för att fixa sovplats åt Leon till natten… Ja och så ringde min mommo ”bara för att prata” när hon hört vad som var på gång. Precis vad man har tid med när man ska packa iväg sig till BB.

Otroligt nog sov jag väldigt bra den natten på BB, men det var nog mycket tack vare öronpropparna som stängde ut både oljudet från ventilationen och skriket från babyn i sängen bredvid.
På morgonen preppades jag för operationen med kanyl, kateter och snygg blå operationsskjorta. Eftersom torsdagar inte är den egentliga dagen för planerade kejsarsnitt fick vi ingen exakt tid för operation utan fick bara vänta på en jourtid. Som tur behövde vi knappt vänta alls, och snart bar det av genom sjukhusets korridorer.

Det är extremt spännande med operationssalar tycker jag, så det blev aldrig att jag hann bekymra mig eller bli överdrivet nervös. Först när spinalbedövningen skulle sättas blev jag lite nervös över att den inte skulle funka den här gången heller, så ni kan tro att den där värmen som spred sig i benen var en skön känsla. Den där värmen betydde alltså att bedövningen fungerade och att jag skulle få vara vid medvetande när mitt barn kom till världen. Det är en sån märklig känsla, det underligaste jag någonsin varit med om, när man vet att bakom skynket skär läkare upp ens mage ända ner till livmodern, och man känner ingen smärta alls.

Att höra det där första skriket när babyn hjälps ut ur magen är en oslagbar känsla, och det känns ledsamt att vi missade det ögonblicket när Leon föddes. Jag fällde en tår av lycka när jag fick se henne, alldeles täckt av det där vita fettet, innan Daniel och barnmorskan gick med henne till nästa rum. Sedan hördes det inte så mycket mera skrik, men Daniel visade tumme upp, så jag antog att allt var i sin ordning.
Det är ganska vanligt att diabetikers barn har lågt blodsocker och lite tungt att andas vid födseln, så det var liksom ingen stor överraskning för oss när barnläkaren valde att ta upp Milea till barnintensiven. Vi hade nästan räknat med det när hon dessutom var så mycket för tidigt född. Hur allvarlig situationen var hade jag nog ingen aning om.
… Fortsättningen om vad som egentligen hände med Milea kommer i ett nytt inlägg

Mig sydde läkarna igen på vad som kändes som en evighet, och lyfte mig sedan över till sängen igen. DET var en nästan obehaglig känsla att bli lyft när halva kroppen är alldeles bortdomnad. Istället för att rullas till det vanliga uppvaket fick jag ligga i en trång operationssal (som fungerade som tillfälligt uppvak) med gamla tanter och farbröder som också blivit opererade. Det var nog de tristaste timmarna i mannaminne, att bara ligga och vänta på att få tillbaka rörelseförmågan i benen, så jag underhöll mig själv med att titta på monitorn som visade min puls, blodtryck och allt det där.
När jag så småningom slapp ut ur uppvaket åkte vi ett varv via barnintensiven för att beundra den lilla fröken innan vi landade på BB igen och fick fira med födelsedagsbricka.

Ett kejsarsnitt är egentligen en ganska stor operation, så det är rätt så fantastiskt ändå att det är möjligt att man är vaken när man skärs upp och läkare grejar runt i magen.
Likadant är det rätt häftigt hur fort kroppen återhämtar sig. Eller kan återhämta sig. Den här gången hade jag helst satt mig upp på sängkanten redan på kvällen efter snittet, men det fick jag ju förstås inte. Så det första jag gjorde när jag vaknade morgonen efteråt var att ringa på klockan för att få tillåtelse att sitta. Efter det var det full fart på den här kroppen, och barnmorskorna lär ha pratat runt kaffebordet om att de borde ha dokumenterat för att kunna visa för andra sectiomammor att en snabb återhämtning är möjlig. Jämför man med förra snittet var jag en av dem som helst skulle ha legat kvar i sängen med urinkateter i flera dagar.

Sammanfattningsvis skulle själva förlossningen inte ha kunnat gå mycket bättre än vad den gjorde, och ingenting kändes som en negativ upplevelse den här gången.

Ett ovanligt spännande ultraljud

IMG_2868.JPGIMG_2867.JPG
Är det någonting som VCS har så är det en redigt grann utsikt från de högre våningarna. Numera är Mödrapoli på åttonde våningen, och rummet där man får sitta när bebisens hjärtkurva ska tas, är fantastisk! Det är skog, hav, Vasklot och vindkraftverket i Sundom.

Ursäkta den groteska bilden av magen, det blir så när man har kameran vinklat lite fel. Men ni ser ju bristningarna, loppbettet och verkligheten. Varsågoda!

Babyn mår bra och är minsann av den livligare sorten. Jag vet inte hur länge läkaren höll på enbart med att få mätt flödet i navelsträngen, men till sist gick det vägen. Och det såg bra ut.

Men, det mest spännande var kanske ändå när det skulle tas ett fostervattenprov. Det är inget de vanligen gör, att slå in en 20cm lång nål i magen på en gravid, men problemet är att vår bebis växer snabbt nu och så har jag dessutom för mycket fostervatten (polyhydramnios). När mamman har diabetes blir det lätt så att babyns bukomfång drar iväg ordentligt mot slutet, likaså får man lätt för mycket fostervatten… Det händer inte alla, men jag har haft oturen med mig. Samma diagnoser hade jag med Leon också.

På torsdag kommer provsvaren från barnvattenpunktionen (som det så fint heter), och då får vi veta när det blir kejsarsnitt. Ja, vi vet att det blir kejsarsnitt, som också var en önskan från vår sida (fastän jag nästan har tjatat om normal förlossning hela tiden), eftersom en igångsättning medför lite för stor risk för att det ändå slutar med akut snitt.

Hur det känns att få en nål i magen?! Njä, för en som skjuter in en kanyl i magen var tredje dag så känns det inte särskilt konstigt. 😉

Spänningen stiger

IMG_2856.JPG
Jaadå, såklart är jag sjukt nervös också den här måndagskvällen. Av samma orsak som förra veckan –morgondagens ultraljud. Vi har 35 fulla veckor nu, och ju fler de veckorna blir desto mer spännande blir det naturligtvis. Nu vet vi ju redan att vi inte ens behöver oroa oss för övertid efter de obligatoriska 40 veckorna, eller ens sikta på just det beräknade datumet. Vi struntar faktiskt egentligen helt i när bf är.

Imorgon får vi se hur mycket bebisen har växt på en vecka, hur hen mår, om fostervattnet fortfarande är på gränsen till för mycket… Och kanske kanske får vi veta lite mer om förlossningssättet, alltså hur och när.

Förstår ni min spänning!!? 😀

Dagens bästa hör ihop med bilden. Äntligen lyckades jag kamma hem en begagnad babybjörn-sitter för ett billigare pris än nypriset (folk tycks tro att saker och ting inte förlorar i värde bara det är ett bra märke). Att säljaren var en bekant som inte bor alltför många gator bort gjorde heller inte så mycket. Vardagsflow helt enkelt!

När rörelserna avtar och paniken tilltar

Jag är säker på att alla (blivande) mammor har minst en gång per graviditet som man oroar sig. Ikväll var det min tur.

Redan tidigare idag noterade jag färre rörelser i magen än vad det brukar vara (jag har haft väldigt livliga barn), men jag kände ändå rörelser så jag tog det med ro. Ikväll var det inga rörelser alls tyckte jag, freakade lite och övervägde att ringa till Vasa och säga att jag vill komma in och kolla läget, men så började bebben släppa loss. Det heter väl att man ska ringa direkt man känner oro, men när oron släppte kändes det bara onödigt, och rörelser hade vi ju ändå då!
I samband med att hen kom igång fick jag istället huggande smärtor nedanför naveln, och som en hemsk mensvärk. Blir det värre så ringer jag och ser vad de tror vid förlossningen, men eftersom allt är lugnt nu och babyn leker hela havet stormar så avvaktar vi ännu.

Jag tror inte att förlossningen är på gång över huvudtaget… Det jag är bekymrad över är isåfall att det gamla snittet i livmodern inte ska klara trycket av min jättebaby, stor mängd fostervatten och de starka rörelserna.

Men som sagt så tror jag att alla, eller åtminstone många gravida krisar lite någon gång iallafall. Inte sant? :)

Söndriga sandra

Wow, nu har tydligen termostaten i min kropp också gått sönder! Det här behövde jag inte vara med om under förra graviditeten (fast då var det förstås mitt i vintern också). Jag får bokstavligen torka svetten i nacken både kvällar och nätter, och det är bara så fruktansvärt varmt!!

Grekland, vem behöver nå det när man kan vara höggravid och svettas i soffan?

Packa mammas kappsäck

IMG_2767.JPGIMG_2770.JPG
3-4 veckor är ingen tid alls i det här sammanhanget, så jag bestämde att jag nog gör bäst i att packa BB-väskan nu i dagarna. Men som ni ser har jag inte kommit längre än till att bebisen inte behöver vara naken när vi ska hem.
Minitutten tar vi med för säkerhetsskull så att vi inte råkar ut för samma som med Leon på barnavdelningen. Tuttarna för nyfödda var kanske slut, så han fick en sån från 6 månader istället, och det såg så knäppt ut när halva ansiktet var täckt av en tutt. Om babyn hamnar på barnavdelningen nu (där de gärna vänjer bebisar med tutt) så har vi iaf en liten till förfogande.

Vad jag själv behöver ha med är ännu lite osäkert. En olivtvål, tandborste och tandkräm, deokristallen, telefonladdaren och systemkamera… Då klarar man väl sig långt!?

Lyssna noga.

Daniel funderade hur jag orkar städa och plocka så mycket emellanåt. Svaret är enkelt. När jag mår bra så orkar jag, om jag är trött så är jag snäll med min kropp och vilar.

…och i det här fallet vore det helt enkelt ganska prima om Leon slapp in i sitt nya rum innan baby kommer.

Det 9:onde ultraljudet

IMG_2735.JPGIMG_2736.JPG
Nu är jag med på noterna igen… det var jag inte igår när nervositeten inför dagens ultraljud gjorde mig allt annat än koncentrerad. Men nu har vi det undan för den här veckan och kan slappna av till nästa tisdag när det är dags igen.

Allt såg fint ut trots att babyn är på större sidan (strax över +2 på SD), och hen får stanna kvar i magen några veckor ännu. När läkaren som gjorde ultraljudet varit tyst en lång stund blev jag nervös och var säker på att hon vilken sekund som helst skulle meddela att babyn måste plockas ut nu direkt. Men så var det ju inte, och faktum är att läkaren i dagsläget trodde att förlossningen skulle kunna dras ut ända till vecka 38, alltså fyra veckor till. Det tror inte jag, så vi siktar ännu på 3 veckor.
Jag behöver iallafall inte göra fler besök till inremedicinska i Vasa!! Hurra! Blodsockret har hållits stabilt genom hela graviditeten nu, visserligen aningen för högt, men stabilt. Och det är skönt att slippa de besöken nu iaf!

Efter en hel del väntande på centralsjukhuset är man vrålhungrig. Vi hade så svårt att bestämma oss för lunchställe, så efter en snabb shoppingtur i Stenhaga, satsade vi på det säkra kortet i Smedsby; Smiths burgers. Det är så otroligt goda burgare att det inte finns ord att ta till. Bara som ett tips.

Bebismånaden

IMG_2621.JPG
Alltså wow, nu är det äntligen september!! Månaden som vi siktar på att få en baby i huset! Det är otroligt hur snabbt den här graviditeten har gått och att jag faktiskt snart kommer att slippa bära på den här stora tunga magen. Jag har inte ens hunnit tro att jag för alltid kommer ha den kvar, utan allt har gått väldigt smidigt den här gången.

Ungefär tills nu har det varit en rätt smidig graviditet ändå. För nu kan jag inte riktigt sova på nätterna mera när det bara är obekvämt och jag måste svänga på mig femtusen gånger per natt. Så drömmer jag att jag är på BB också och föder barn, eller så är det någon annan som föder och inte jag. De där enformiga BB-drömmarna vore ingenting om jag inte från förr vore en sån typ som kommer ihåg i detalj vad jag drömmer om nätterna.

Jag vet inte hur många nya läsare som egentligen hittat hit och därför inte vet storyn om mina graviditeter och sånt. Det är nämligen så att jag har diabetes typ 1 (sedan 17 år tillbaka), så fastän vi är beräknade till 14 oktober, så är sannolikheten stor att det blir igångsättning eller kejsarsnitt nu i september, speciellt med tanke på att jag tycks bära stora barn (diabetikers barn har en tendens att bli stora).
Leon kom i vecka 36+3 med akut kejsarsnitt (pga havandeskapsförgiftning, 5 dagar före planerat snitt) och vägde redan då 4,3 kg.

Jag lämnar det så här kortfattat, så får ni fråga om det är något ni undrar över om diabetiker, graviditeter och förlossning. Det är/kan vara en komplicerad historia redan från första veckan och ända till förlossningen.