Man blir liksom lite trött i huvudet av den här röran… Och då ser det faktiskt inte så hemskt ut på bild som i verkligheten.
Att göra, alla dagar
1
Författararkiv: sandra
Sömnbrist here I come!
Jag gråter redan lite inombords när jag tänker på att det inte blir fler sovmorgnar för mig nu på en stund. Daniel är visserligen hemma ännu på onsdag, men vi har förmiddagsprogram alla de dagarna. Idag ska jag på ögonbottenfotografering till jeppis, imorgon har vi rådgivning, och på onsdag ska vi till VCS med Milea… Full rulle alltså.
Nu gäller det bara att synka barnens dagssömn (Jaa! Leon sover på dagarna nu igen när han börjat vakna tidigare.) så den stackars mamman får tupplura lite också. Kanske. Zzz..
De fick sällskap
Inte nog med att vi har blodsockermätarstickor till och med under gräsmattan, nu har vi överfulla amningsinlägg liggandes på hög överallt också.
Därför är det två snitt
En läsare undrade varför det har blivit kejsarsnitt båda gångerna jag har varit gravid. Eftersom jag en lång tid har bloggat privat, är ni kanske fler som undrar över den första graviditeten och varför det blev kejsarsnitt då.
Det är nämligen så att jag är diabetiker sedan nästan 19 år tillbaka, och diabetiker har en tendens att få barn som är lite på större sidan. Jag själv har svårt att tro att det enbart skulle bero på hurudant blodsocker man har under graviditeten, men tills motsatsen är bevisad måste det väl vara så.
Hur som helst. Leon var beräknad till 11.2 men eftersom han visade sig vara lite större så blev ett kejsarsnitt inplanerat i vecka 37+1. Nå, så långt hann vi ju inte, för redan i 36+3 blev det akut snitt pga havandeskapsförgiftning.
Varför det inte ens var på tal om igångsättning har att göra med att när man är på tillväxtultra så räknas babyns storlek ut med hjälp av måtten på huvudomkretsen, bukomkretsen och lårbenet. Men det som spelar in för hurudan förlossning det blir, är bukomkretsen på babyn (som brukar kunna vara stor på diabetikers barn). Är babyn för rund om magen så är risken för att någon nerv i axeln ska slitas av under en nedrevägsförlossning mycket större, eller som i mitt fall för stor för att ens chansa.
Därför har jag inte ens fått prova på att föda vaginalt.
Söndagspromenaden
Vi hade tänkt slå på stort och gå till parken idag, men så fegade vi ur och gick bara till granntomten. Men vem behöver väl en lekpark med gungor och rutschbanor när det finns ett husbygge med träbitar och spikar OCH två morbröder att störa?
Vi toppade vår utomhusvistelse med en promenad runt kvarteret… Det finns en del traktorer att titta på här runt oss, och har man tur finns det hästar också. Just idag hade hästarna kanske slapparsöndag i stallet, för hagen var tom.
Sedan fortsatte vi med inomhusgörat, alltså slängde jag fram tissarna medan pojkarna nu gjorde vad de gjorde.
Famnbabyn
Milea är en riktig famnbebis, det kanske jag har nämnt tidigare, så det är inte många gånger per dygn jag lyckas ha händerna fria. Är det kanske så att barn som ammas har lättare att bli ”famnberoende”? Eller är det bara som det råkar sig?!
Tidsjakten, behovet av fler timmar
Plastbanta. Konsumtionsstopp. Ekomedveten. LCHF. Allt handlar om att lämna bort något, och håll med om att det är trendigt att tänka på det sättet och främja sig själv, naturen, världen and so on. Men att konsumera sin tid på ett medvetet och hälsosamt sätt är minsann ingen lätt utmaning alls.
Tack vare det begränsade utbudet av tv-kanaler på sjukhuset i vasa, råkade vi en kväll på barnintensiven titta på programmet tidsjakten som visades i svt. Jag tror att orsaken till att vi ville se det var att det i just det avsnittet handlade om en bloggare som lade alldeles för mycket tid på sin blogg.
Ikväll tittade jag på det första avsnittet, och intressant nog handlade det mycket om teknik. Jag är själv nästan slav under iphonen och sitter mer eller mindre hela tiden med den i handen. Det här fastän jag själv skulle vilja vara mindre teknikberoende. Det är som med sött, det skulle jag också vilja lämna bort, men det är så svårt innan man bestämmer sig på riktigt… sedan är det bara lätt. För mig är det söta lättare att lämna bort än tekniken, och det är nästan lite skrämmande.
Nu har jag ändå redan på en vecka mycket mindre tid med telefonen i handen, och det är tack vare att Milea kom till världen. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid för två barn, hushållet, matlagning, sömn och teknik. Jag väljer hundra gånger hellre att bara sitta på golvet och leka med lego tillsammans med Leon, än att sitta på golvet, låtsas vara intresserad av Leons lek och egentligen ha tankarna i någon annans blogg. Jag skulle hemskt gärna läsa alla bloggar som intresserar, men åtminstone nu räcker inte tiden till sånt, och då väljer jag som sagt hellre att helhjärtat umgås med mina barn än att vara frånvarande.
Jag känner ett stort behov av att teknikbanta och inte alltid behöva känna behovet av telefonen i handen. Jag hade tänkt skriva att jag inte alltid behöver veta var jag har min iphone, men så kom jag på att Leon redan hjälper till så bra med den biten när han gömmer den i olika skåp och lådor. Surffria kvällar tror jag att skulle kunna vara något att införa nu som då, bara för att vila hjärnan från information och istället kanske läsa den där vi föräldrar-tidningen som fortfarande ligger oläst sedan en månad tillbaka. Att titta på någon film tillsammans, Daniel och jag, vore också ett alternativ. Ett första steg är att bara göra EN sak i taget, för som det är nu tittar jag både på tv och bläddrar igenom facebook och instagram på samma gång.
Är det någon annan som vågar erkänna att det vore på sin plats att teknikbanta lite? Och titta på programmet tidsjakten, det är mycket sevärt och en sann tankeställare.
Förlossningsberättelse: version light
Minns ni det där inlägget som hette ”Ett ovanligt spännande ultraljud” som jag skrev bara två dagar före Milea föddes?! Det jag inte skrev var att det kunde bli frågan om kejsarsnittet redan den veckans fredag. Så det var faktiskt extremt spännande efteråt.
Redan dagen efter ringde en barnmorska och berättade att fostervattenprovet visade att babyn var stressad, men också att lungorna var mogna –så vi vill att ni kommer in redan ikväll och så blir det snitt imorgon– sa hon. Man blir rätt ställd när man får ett sånt telefonsamtal, vi som väntade främmande en halvtimme senare, och hade bakat både köttfärspaj och äppelkaka. Det var bara att ringa återbud. Sedan ringde jag åt mamma i Grekland för att berätta läget, och åt Ninna för att fixa sovplats åt Leon till natten… Ja och så ringde min mommo ”bara för att prata” när hon hört vad som var på gång. Precis vad man har tid med när man ska packa iväg sig till BB.
Otroligt nog sov jag väldigt bra den natten på BB, men det var nog mycket tack vare öronpropparna som stängde ut både oljudet från ventilationen och skriket från babyn i sängen bredvid.
På morgonen preppades jag för operationen med kanyl, kateter och snygg blå operationsskjorta. Eftersom torsdagar inte är den egentliga dagen för planerade kejsarsnitt fick vi ingen exakt tid för operation utan fick bara vänta på en jourtid. Som tur behövde vi knappt vänta alls, och snart bar det av genom sjukhusets korridorer.
Det är extremt spännande med operationssalar tycker jag, så det blev aldrig att jag hann bekymra mig eller bli överdrivet nervös. Först när spinalbedövningen skulle sättas blev jag lite nervös över att den inte skulle funka den här gången heller, så ni kan tro att den där värmen som spred sig i benen var en skön känsla. Den där värmen betydde alltså att bedövningen fungerade och att jag skulle få vara vid medvetande när mitt barn kom till världen. Det är en sån märklig känsla, det underligaste jag någonsin varit med om, när man vet att bakom skynket skär läkare upp ens mage ända ner till livmodern, och man känner ingen smärta alls.
Att höra det där första skriket när babyn hjälps ut ur magen är en oslagbar känsla, och det känns ledsamt att vi missade det ögonblicket när Leon föddes. Jag fällde en tår av lycka när jag fick se henne, alldeles täckt av det där vita fettet, innan Daniel och barnmorskan gick med henne till nästa rum. Sedan hördes det inte så mycket mera skrik, men Daniel visade tumme upp, så jag antog att allt var i sin ordning.
Det är ganska vanligt att diabetikers barn har lågt blodsocker och lite tungt att andas vid födseln, så det var liksom ingen stor överraskning för oss när barnläkaren valde att ta upp Milea till barnintensiven. Vi hade nästan räknat med det när hon dessutom var så mycket för tidigt född. Hur allvarlig situationen var hade jag nog ingen aning om.
… Fortsättningen om vad som egentligen hände med Milea kommer i ett nytt inlägg
Mig sydde läkarna igen på vad som kändes som en evighet, och lyfte mig sedan över till sängen igen. DET var en nästan obehaglig känsla att bli lyft när halva kroppen är alldeles bortdomnad. Istället för att rullas till det vanliga uppvaket fick jag ligga i en trång operationssal (som fungerade som tillfälligt uppvak) med gamla tanter och farbröder som också blivit opererade. Det var nog de tristaste timmarna i mannaminne, att bara ligga och vänta på att få tillbaka rörelseförmågan i benen, så jag underhöll mig själv med att titta på monitorn som visade min puls, blodtryck och allt det där.
När jag så småningom slapp ut ur uppvaket åkte vi ett varv via barnintensiven för att beundra den lilla fröken innan vi landade på BB igen och fick fira med födelsedagsbricka.
Ett kejsarsnitt är egentligen en ganska stor operation, så det är rätt så fantastiskt ändå att det är möjligt att man är vaken när man skärs upp och läkare grejar runt i magen.
Likadant är det rätt häftigt hur fort kroppen återhämtar sig. Eller kan återhämta sig. Den här gången hade jag helst satt mig upp på sängkanten redan på kvällen efter snittet, men det fick jag ju förstås inte. Så det första jag gjorde när jag vaknade morgonen efteråt var att ringa på klockan för att få tillåtelse att sitta. Efter det var det full fart på den här kroppen, och barnmorskorna lär ha pratat runt kaffebordet om att de borde ha dokumenterat för att kunna visa för andra sectiomammor att en snabb återhämtning är möjlig. Jämför man med förra snittet var jag en av dem som helst skulle ha legat kvar i sängen med urinkateter i flera dagar.
Sammanfattningsvis skulle själva förlossningen inte ha kunnat gå mycket bättre än vad den gjorde, och ingenting kändes som en negativ upplevelse den här gången.
Ett sämre bildminne
Jag fick de här bilderna skickade åt mig, och kunde snabbt tack vare gelenaglarna datera dem till juni 2010 när vi gifte oss. Tyvärr förknippar jag inte alls den här tiden av mitt liv med solsken, rosa moln och regnbågar… Det var mer eländes elände.
2010 var nämligen det år när vi flyttade från Vasa till Nykarleby. Daniel pendlade till jobbet i Vasa och likaså jag de dagar jag hade skola. Jag skrev slutarbete om brudbuketter, praktiserade vid sunds trädgård, planerade bröllop, arbetade vid sunds trädgård, blev färdig trädgårdsmästare, vi gifte oss och köpte hus. Och BOOM, så satt jag där alldeles utbränd med panikångest upp till halsen. Vilket helvete jag gick igenom, och det finns verkligen ingen snällare ord för hur jag mådde.
Senast jag hade panikångest var jag gravid med Leon och studerade till florist. Det måste ha varit hösten 2012… Så det betyder att jag har haft två välmående år nu. Visserligen äter jag fortfarande antidepressiv medicin, men jag lever så i nuet att jag inte är det minsta rädd för att ramla ner igen.
Och det där långa håret klippte jag bort ganska snart efter bröllopet.
Amningssvindel
Vi börjar få till amningen riktigt bra nu, och har till och med avancerat till både amning liggande och i ”laid back position” (googla om du vill veta hur man gör). Den sistnämnda fick jag ta till när jag fick svindel till följd av spänningar i både rygg, axlar och nacke. Jag har levt med svindel från nacken ända sedan högstadiet, men sedan jag skippade datorsittande och bara surfar via telefonen så har jag sluppit alla nack- och axelproblem. Det är ju typiskt att det ska vara amningen som ställer till det ingen, när det annars fungerar så bra.
Nå, med lite stretchning och avslappning är vi fit for fight igen.
OBS! Pappan på bilden har inget med amning att göra.