Efter blöjbytet i natt kom jag på att vi ju måste införskaffa en ”mina första år-bok” åt Milea också. Insikten kan ha haft något att göra med att Milea plötsligt fick för sig att avfyra sitt allra första svarsleende!

Idag gick jag således till vår stads fina bokhandel och bläddrade genom utbudet av babyböckerna. I en bok kunde man bland annat fylla i när babyn hade haft sin första fästing, men som tur var fanns det en variant som föll mig mer i smaken. Ja den var så trevlig att jag tog en åt Leon också… Den han har från förr tyckte jag inte särskilt mycket om, och då blir det så lätt att den lämnar oifylld. Det är en så viktig bok för mig att jag gärna vill satsa och göra det ordentligt.

Jag har själv en värdefull ”mina första år-bok” som min mamma varit flitig med att fylla i under min barndom (Tack mamma! <3). Aldrig att jag kommer lyckas med samma mängd detaljerade texter, men den boken är inspirationen till att iallafall orka fortsätta så att Leon och Milea också får varsin bok. ...och ni ser ju att Leon redan har intresset för sin egen historia.

Man kan inte vara tillräckligt försiktig i trafiken. Det är rentav livsfarligt att röra sig på vägar, gator och torg redan som det är, så då känns det som att man gott kan ha reflexväst på sig jämt. Det blir ju inte värre av att synas precis.

Hashtag: #reflexvästjavisst

Man kunde säga att den gångna dagen har varit ungefär lika organiserad och rolig som den här bilden. Den är förresten också från nu ikväll när vi kokade fisksoppa. Och den blev iallafall god.

Det märktes i luften redan på morgonen att det skulle bli en riktig skitdag. Leon vaknade alldeles på fel sida och har varit gnällig, sur och irriterad i princip hela tiden. Nå, förklaringen fick jag vid lunch när han nös ut sin grynost 3-4 gånger innan snoret började rinna. Eftersom ja ändå inte minns när Leon var sjuk senast (kan ha varit början av året) känns det nästan helt okej med snor och sömnlösa nätter. Nästan, för jag är osäker på hur jag ska orka med morgondagen om jag inte får sova i natt.

Som tur är har vi ju fisksoppan iallafall.

På söndagen tänkte jag att det med stor sannolikhet blir en lååång måndag när vi inte hade något program alls… Men så tänkte jag också att det ju brukar lösa sig om jag vill ha något att göra. Det kallas positivt tänkande och funkar alltid.
Såklart funkade det igår också (vad annars liksom?!), så vi hade playdate hos grannarna på förmiddagen, Johanna (som precis har startat en ny blogg med djupa tankar) på besök på eftermiddagen och Evelina på kaffe på kvällen. Poängen är att det var de som hörde av sig till mig för sällskap, jag behövde inte ens anstränga mig mer än att svara i telefon.

Min mamma är expert på positivt tänkande och utövar konsten vid alla tillfällen det går. Speciellt användbart är det att tänka positivt om man är tvungen att parkera sin bil vid Vasa centralsjukhus mitt på dagen (Mamma har varit med som sällskap flera gånger under mina två graviditeter när jag vallfärdats på kontroller minst en gång per månad). Då bestämmer vi oss i förväg för att det ska finnas en ledig parkeringsplats, och också ungefär var… Och oftast slutar det med att vår bil står där vi vill.

DET om något är vardagsflow! Så bort med alla negativa tankar och fram med de positiva.

Hela familjen var inblandad i lördags när vi försökte hitta jeans åt Daniel. Tyvärr fick vi avbryta jakten när Leon spred en skön arom i hela wautsi.

Nattvaket barn. Så kul. NOT! Ja för mig är det natt ännu mellan 06 och 07. Men man kan ju göra det bästa av situationen och till exempel passa på att prova pyjamasar för att se vilken som är lagom stor…

Jag har tydligen blivit en riktig nattsuddare. En hungrig sådan.

Det var inte särskilt bra planerat av mig att inte ta en tupplur igår på kvällen, sedan överraska moffa vid tolvslaget i natt, och efter det ännu dra ut på sömnen till närmare halv tre. Nä, dåligt val helt enkelt. Så tacksamheten var stor när mommo kunde ta med Leon på lunch idag, och jag kunde blunda en stund.

Den här situationen jag befinner mig i nu, gott folk, är ljuvlig!! Båda barnen sover på samma gång! De somnade som på bilden, men nu ligger Leon för sig själv på soffan, och Milea ligger på min mage. Lugnet som uppstår är nästan oslagbar… Och så lite mysig musik istället för Pelle kanin på Barnkanalen.

Som grädde på moset behöver ingen i huset ägna ens en tanke åt kvällsmat idag. Vi ska på trippelkalas (min moffa 80, min kusin 30 och min bror 25) med smörgåstårta, och som jag suktar efter att få sätta tänderna i den!