Vår bästa värphöna heter Freja. En stor ljusgrå tant med lite mjukare fjädrar än de andra. Hon är dessutom en riktig famnhöna som kommer emot när man kommer in i hönshuset, och sedan bara svansar kring ens fötter.
Den perfekta selfie-partnern alltså.
Hade handlat och körde hem. När jag svängde upp från kvarnvägen mot källbacken möttes jag av en soptunna mitt på vägen. Självklart stannade jag bilen och skuttade tillbaka den till företagets område. Det jag konstaterade var att tunnan var tom, och antagligen skulle blåsa bort igen i nattens utlovade stormvindar. Det enda jag hade att binda med var en trasig iPhone-sladd.
Natten till igår var jag vaken till efter 02 eftersom jag, förutom min man, också delade säng med en jordloppa. För den som inte vet så är jag världens loppmagnet och drar till mig precis alla jordloppor som katterna drar in. Katterna har således förbud att vistas i vår säng. Typ.
Senaste natt sov jag däremot som en annan prinsessa, och vaknade inte förrän halv 10 när en liten dam jollrade i sin spjälsäng, och Leon kom smygandes ur sitt rum. Ungefär 11 timmars sömn räknar jag till. Det kan inte bli bättre!!
Jag kan knappast hoppas på samma tur imorgon, men istället är det ju faktiskt nästan helg.
Låt mig presentera familjen Neumans baklucka på parkeringen vid S-market.
Så här storhandlade jag inför påskhelgen redan i tisdags, men nog har vi likväl sprungit till butiken ett par gånger de senaste dagarna. För att köpa hushållspapper till exempel. Ett måste i en småbarnsfamilj!
”Folk handlar som om världen skulle gå under bara för att butiken är stängd en dag”, hur många gånger har vi inte hört det? Förr har jag inte riktigt brytt mig om den frasen, men nu som fyrapersonersfamilj så förstår jag den! Det är idioti att stå med tomt kylskåp inför fyra helgdagar när två små magar ska mättas och dessutom två större. Äta ska man ju ändå göra, så man kan lika bra fylla kylskåpet för en vecka framåt så behöver man inte springa iväg för minsta lilla smörpaket på långfredagskvällen. Vi råkar ha en K-market som har öppet 365 dagar/år, här i stan.
Speaking of shopping. Jag tillhör de där som inte bara kan slänga in varorna i påsen, så varje gång jag handlar (ofta handlar jag mycket på en gång) så blir jag glad om det inte är fler än en person bakom mig i kön. Det som händer när jag ska plocka mina varor är att organiseringsflowet slår till och kylskåpsvaror ska i en påse, frukt och grönt i en påse (eller korg) och torrvaror och annat i en. Helst ska jag klara mig på så få påsar som möjligt också.
Och på tal om påsar. Tygpåsar is the shit!! Och om jag glömmer tygpåsen hemma tar jag antingen en papperspåse (som jag sedan använder för att lägga returpapper i) eller en liten låda om det är en affär som har dem nära till hands. Hur gör ni?
Under påskhelgen har vi nästan haft äggmaraton här hemma. I snitt har jag fått plocka in 3 ägg per dag, och då har det bara gått en vecka sedan damerna flyttade in. Idag slog vi alla tiders rekord med FYRA ägg.
Alla hönsen förutom Leila har visat vilken färg deras ägg har, det vill säga är Leila den enda som ännu inte har värpt. De fyra andra, Prillan, Märta, Freja och Agda, har alla olika slags ägg. Fastän det är Freja som lägger de som skiljer sig mest från de andra, så finns det nyansskillnader som gör att jag kan säga vems som är vems. De är så fina och så i harmoni, fastän de ligger avbildade på en skitig duk.
Från vänster är det Prillan, Agda, Märta och Freja.
Jag känner mig nästan lite evil när jag blåser ur innehållet ur hönsens egna ägg, fyller dem med senap och sätter tillbaks dem i värpredet. Men se hönsen får skylla sig själva när de pickar sönder äggen och äter upp skalet.
Att man ska göra så här när hönsen hackar sönder sina ägg, berättade Anna för mig på senaste REKO-träffen. Vet ni, jag tror att det funkar!! Visserligen hade jag ganska bra koll på dem idag, och kunde plocka in äggen vartefter jag såg hönsen hoppa ut ur värpredet, men senapsäggen var sönderpickade, men skalet fanns iallafall kvar nu.
Välkommen till världens råddigaste gårdsplan.
Jag lovar, det kommer att bli bättre fastän det för tillfället bara ser ut som… ja, jag vet faktiskt inte vad. Staketstolparna är alldeles för långa (en del till och med överdrivet långa), och ut mot gatan (där jag stod när jag fotade) är det bräder på kommande från höger… Det är bara det att de är, hmm… väldigt ojämna upptill, så att säga.
Jåne, det här har vi sysslat med i dagens härliga vårväder. Spikat, sågat, jagat 2-åringen, pratat med grannar. Ungefär det.
Milea sov sin långa tupplur redan från 11-tiden, så under några timmar hade vi ”bara” ett barn att hålla reda på och fick på det viset gjort väldigt mycket. Vi har ända från början haft med Leon i trädgården när vi jobbat på med vårt, så han börjar vara ganska så van, och vill gärna hjälpa till. Det kan ju faktiskt vara ganska praktisk med en givmild tvååring om man behöver få räckt till sig en spik samtidigt som man håller fast ett bräde… som ett exempel!
Det tar sig med hönsgården också, om än aningen långsamt. Hönsen hade gärna skuttat utomhus hela dagen idag har jag på känn, men de får helt enkelt bara ge sig till tåls så vi hinner få dörren på plats iallafall. Vi ska ha ett tak på också, men den lilla detaljen är lite krångligare att göra ”bara så där”.
18 kvadratmeter åt mina chicks, varsågoda.
Jag vet faktiskt inte om det går att säga hur mångte året det är som vi äter påskmiddag med min moster med familj. Men tio år är definitivt i undre kanten. På den här tiden har mängden personer runt bordet, kanske inte fördubblats, men utökats med flera pinnar. Ikväll var vi 14 personer i alla åldrar kring bordet, medan vi ursprungligen kanske varit 7-8 plusminus någon. Ja så var jag inte så långt från fördubbling ändå.
Att huvudrätten alltid är den samma gör ingenting, inte när det serveras stifado, som på svenska är fårgryta med grekisk kryddning. Och nej, fårkött smakar inte ullvantar om det lagas på rätt sätt.
Förrätten var heller inte illa. Inre för den som älskar räkor, Rom och röror på en brödskiva.
Jag vet inte hur uppenbart det är att allt alltid kretsar kring mat hos oss vid alla högtider. Nu är det ju ändå inte så länge till vappen (som förr i tiden betydde grillpremiär) men nu kanske är pajkalas eller något sånt, jag minns faktiskt inte.
Exklusivt för i år var Leons chokladpremiär! Han har länge visat intresse för våra mörkchokladbitar och nu under påsken varit sur över de små chokladäggen som han inte fått äta. Så när vi åt hallonmousse ur chokladskålar till efterrätt så fick Lenni också äta. Mörkchoklad är ändå inte det värsta man kan ge sitt barn.
När Ninna börjar stå på händerna och ära hallonmousse från golvet, så är det dags att klä på sig och fara hem. Glad påsk!