Här är det snabbt marscherat! Och vad är väl inte bättre än det? Ni förstår kanske att det inte är jag själv som har slängt ihop den här idag mellan gallskrik, kackablöjor och amningar. Skulle det inte ha varit för att min lillebror hade möjlighet att hjälpa så hade det nog gått betydligt långsammare. Jag hade någon slags fantasi om att jag skulle bygga med handledning av Filip, men man hinner liksom inte med när de sätter fart de här proffsen. Svisch, svosch bara så såg det ut så här!
Ibland så har jag sådana fantastiska idéer så det är inte klokt! Det här är en sån som löser hejdundrande många problem i köket. Jag ska förklara.
De där svarta klumparna är betongskorstenen/ugnen/kaminen och diskbänken mot väggen. Ni ser var de fyra fönstren finns och hur matbordet nu är placerat. Det markerade området uppe till vänster är det som tejpbitarna i gårdagens inlägg markerade. Ett skafferi.
Det där lilla hörnet av köket har alltid gett mig huvudvärk för att det är så fult och opraktiskt, och så har jag alltid önskat att jag hade ett walk-in-skafferi (som Martin Timell så fint uttryckte sig). Vårt skafferi får dessutom ett fönster… vi behöver inte två norrfönster i köket tycker jag, de ger inget dagsljus alls ändå, och så har vi ju ändå 3 fönster kvar.
Planen är att bygga in kylskåpet så att det blir infällt i den nya väggen och gömma fula frysboxen inne i skafferiet. Dessutom blir det hyllor att förvara de där grejerna som man inte använder så ofta på, typ hushållsassistenten, matberedaren, våffeljärnet, sodastreamern och 10-liters-kastrullen.
Nu ska jag bara skaffa en barnvakt så att jag kan bygga på dagarna… jag tror det går snabbast så. Och kanske prata ihop mig med min lillebror som är mer snickarmaterial än undertecknad.
Men ojdå! Vad är nu det här för spännande tejpbitar på golvet? Åh vilken cliffhanger!!!
Åhåhoppsan!! Det som krävs för att ligga på mage och lyfta huvudet är tydligen magknip och en ljus tv-skärm!
Pea, det är Milea enligt Leon det.
Lucka 7: Ett inlägg om något du är helt och hållet är beroende av i vardagen.
Jag är totalt beroende av min man, och då menar jag inte på det där kärleksfulla viset så att jag åååh älskar honom så mycket att jag dör om jag måste vara utan honom. Nå, såklart älskar jag honom så mycket egentligen, men nu vad det inte poängen den här gången.
Det är stödet jag är beroende av, att ha någon bredvid mig som bara finns där utan underligheter. Daniel är en sån klippa när jag bryter ihop var och varannan vecka när det blir för tungt. Jag skulle aldrig klara av att sköta ett hushåll själv helt enkelt. Vem skulle då hämta rotsaker ur källaren, rensa ur golvsilen, natta Leon, fixa internet, och koka tomtegröten? Jag får nästan dåligt samvete ibland… så bra är Daniel att ha. Så är han ju en sån bra pappa också förstås.
Vi har nu uppnått den där fasen när allt annat börjar vara så intressant att det är svårt att äta. Bara en notis.
Idag har vi lekt hela havet stormar med köket. Köksön förlorade och tvingades lämna gemenskapen.
Ja alltså. Vi har egentligen ett superstort kök, men det har inte märkts eftersom vi har haft både vårt stora bord och en köksö stående mitt på golvet, och runtomkring en massa skåp och byråer. Ingenting förutom spisen och diskhon kan räknas till fast inredning (inte ens kylskåpet och frysen har sin plats!), så vi flyttar runt hejvilt vartefter vi (jag) hittar på en ny lösning. Det vore kanske inte så svårmöblerat om vi inte hade en stor betongklönt (skorstenen/spisen/jötul) väldigt ostrategiskt placerad, samt fyra fönster utspridda på tre väggar (på den fjärde är dörröppningen och betongklönten). Dessutom är våra fönster så låga att man ogärna placerar något framför dem som är högre än 50cm. Knepig situation alltså!
Den här gången har idén sitt ursprung i att vi brukar ha julgröt här hos oss kvällen före julafton. Vi är alltid väldigt många på plats och det är alltid jättetrångt runt matbordet. Egentligen har det känts trångt runt bordet redan om man är flera än fyra, på något konstigt vänster. Och när tankarna redan har kommit igång är det svårt att stoppa den kreativa massa som cirklar runt i huvudet. Vad händer om man flyttar ut bordet precis i mitten av köket? tänkte jag och flyttade runt lite.
Jättebra! kunde vi konstatera båda två och slängde runt lite i skåpen. Det är liksom det som krävs när man har så minimalt med utrymme som vi har, att om man tar bort ett skåp så måste det möbleras om rejält i de andra. Det var det här som vårt kök behövde för att få lite luftighet i sig… och då ska det ännu förändras lite till. Vi ska ta in kökssoffan, och flytta in ett skåp i köket också, och bara vi får byggt igen en gammal dörröppning (ja Eva, den är fortfarande öppen 😉 ) ska hyllan med porslin få flytta dit.
Ni förstår varför det känns som hela havet stormar?
Lucka 6: Djupdyk i albumarkivet! Ta fram ditt mobilalbum och plocka ur bild nummer 8, 32, 48 och 80 räknat från första bilden i albumet och blogga om dem.
Nåmen vi kör väl tå!
Nr 8. Precis he… Ni vet på iphone behöver man ju inte låsa upp för att få fram kameran. Hmpfh.
Nr 32: Jag skulle faktiskt blogga den här bilden och visa vad ekobananer har för pris. Oekobananer är bara 0,64 € billigare så det finns ingen större orsak att köpa dem istället för eko… dessutom är ekobananerna godare. och mer hållbara.
Nr 48: Milea får stå ut med en hel del när storebror är i närheten. Agera motorväg till exempel.
Nr 80: Igår fick vi finbesök av Evelina som kan ha alla mina barn i famnen samtidigt!!
He va he he! Vilken tur att jag faktiskt råkade ha minst 80 bilder på telefonen fastän jag precis har tömt!
Vi misslyckades lite när vi skulle klä vår dotter lite fosterländskt idag, och det blev snarare en outfit som skulle passa 4th of July.
När vi ändå pratar om babykläder. Man behöver kanske högst 4 par strumpor tycker jag, och då kan man mycket bra satsa på polarn och pyrets som är de enda som hålls på så här små fötter… ja iallafall om bebisarna har så små fötter som Milea.
Årets dörrkrans här i huset är ett riktigt hastverk å så ful så att det nästan är pinsamt att visa upp den.
Daniel saknade en krans på vår dörr, och som den florist jag är kände jag att det var min uppgift att tillverka en. Bara för att jag inte har bundit någon lingonriskrans på säkert 20 år (det låter så brutalt, men det är faktiskt 20 år sedan jag började i lågstadiet, och där band vi lingonriskransar till jul) så ville jag prova på den modellen också. Pga tidsbristen en småbarnsmamma ständigt slåss med så fick det bli den allra enklaste modellen, en sån som tar högst 10 minuter bara man har materialet till hands. Nästa år lovar jag att visa upp en betydligt snyggare krans, som jag inte behöver skämmas över.
Så nu har vi alltså äntligen en krans på dörren, och dessutom fixade jag julbelysningen på utsidan idag också. Förra året hann vi kanske ha belysning i växthuset någon dag innan hela spektaklet blåste sönder i en brutal höststorm… i år hoppas vi att väderkillarna är på vår sida och låter vårt växthus vara helt hela vintern (så behöver vi inte gå igenom samma procedur som förra säsongen). Man skulle kunna tro att jag är lite avis på närpesborna som har belysta växthus i var och vartannat hörn, och det är jag också.
Det kommer mera -om julpynt!