Det blev Julgardiner ändå, om än ostrukna sådana. Kanske stryker jag dem någon gång, eller så kanske inte. Man vet aldrig.

Med tanke på att jag blev gravid ungefär 18 dagar in på det nya året (Bingo för er som precis räknade ut att det var Lennis födelsedag) och att mitt sektioärr knappt har läkt ordentligt så finns det inte så mycket o-graviditetsrelaterat att välja mellan till den här frågan.

Men faktiskt. Den där fredagen när Daniel skulle ta pappaledigt men kom hem och sa att det inte blir någon ledighet ändå, det var en riktigt tuff period! Då hade jag inte heller sått i trädgårdslandet ännu, och behövde ha hjälp med odlingslådor innan sådd, och det stressade mig. Jag var halvvägs in i graviditeten, trött och stressad över att vara hemma med en 1,5-åring dagarna i ända och inte kunna röra mig ordentligt pga foglossning… Att det ännu skulle ta över en månad tills Daniel skulle få ledigt visste vi ju inte då. Det var kanske ovissheten om när han skulle få ledigt, som var värst, och flera gånger om bröt jag ihop och insåg hur nära en depression jag var.
Som tur var det sommar, semestrar och lediga släktingar som ställde upp för mig när jag behövde hjälp.

bilder från mitt instagramkonto, från den tunga perioden.

Jag kan tyvärr inte alls skryta med något enormt tålamod (det kan däremot min man göra om han vill) när det kommer till mina barn. Det beror kanske främst på att jag aldrig haft en gnutta tålamod och bränner propparna snabbare än direkt.

Nå, om man struntar i alla goda egenskaper som behövs för att vara en bra förälder och istället tittar från barnens sida och vad de uppskattar. Då tror jag att de i framtiden är rätt så tacksamma över att vi prioriterar familjetid och ligga-på-golvet-och-chilla-stunder framför att plocka disk och sopa upp skräp från golvet. För åtminstone jag har alltid uppskattat mina föräldrars närvaro mer än en blänkande diskho och prydligt ihopvikta kläder.

Okej, men nu vet jag faktiskt inte om det finns något speciellt att lista på den här frågan… Det jag vill ha är dörrar till våra BILLY-hyllor, och träkonsoler att göra öppna hyllor av på väggen bakom soffan.

…och att någon ska reda upp oredan med sladdar under tv-skärmen. Undrar om tomten kan sånt?

Jag känner att det kanske är i det här skedet som det vore dags att införa förmiddagskaffe på agendan. Jag önskar att klockan skulle ha lite mer bråttom så mommo skulle komma och hämta Leon någon gång idag. Då ska jag tupplura en stund, och kanske hänga upp Julgardinerna. Kanske.

Det är inre alltid en dans på rosor att vara tvåbarnsmamma

Dagens tre bilder. Lite otippad kombination, och det skulle nog vara svårt att gissa sig fram till vad det hela handlar om. Men om vi helt enkelt bara kör rakt på sak.

Den första bilden (en screenshot från min gps-användning) får stå för dagens dos humor. Jaja, jag svängde ut jättehårt från Berras och körde vidare till Emmis. Det är tydligen dit man ska söka sig när man vill ha gott eftermiddagskaffe, för oh my god så gott det var! Och inte nog med det så har de ett så hemtrevligt hus att jag nästan övervägde att flytta in direkt (rolig fakta: vi var båda spekulanter på det hus där vi bor nu, då när det skulle säljas för fyra år sedan). Att våra äldre barn lekte snällt tillsammans och våra yngre spyttade och kackade ikapp visar bara vilken perfect match vi är. Haha, ja färdigt skojat om he nu, TACK Emmi, vi trivdes jättebra och kommer gärna igen.

Bild två är bara lite rolig för att Milea ser ut att ha hur många fingrar som helst, och jag associerar direkt till de där fula mullvadarna med stjärnnäsa. Förlåt Milea, du är definitvt sötare än dem!

Slutligen kvällens inköp. Efter Munsala-visiten hade jag så pass mycket positiv energi att jag äntligen införskaffade gummihandskar och andra nödvändigheter för att kanske hålla byttan renare än hittills. Det är kanske den konstigaste grejen att skriva om i sin blogg, men när ens barn börjar bli lite väl intresserad av den där porslinsstolen så är det dags att skärpa till sig med städningen. Jag tänkte liksom bara att ni andra parents kanske känner igen er?

Jepp, jag är trött, och det förklarar väl allt.

Ha!! Hur lätt fråga är inte det att svara på när man precis har kompletterat sin familj med en vacker dotter!? Det låter som klichéernas kliché, men det finns verkligen inget som slår känslan av att hålla sin nyfödda i famnen. Inte ens fastän babyn är inlindad i diverse slangar minskar det känslan av lycka!

Håller ni inte med om att den stunden är så fylld av lycka att den är ganska svår att slå?

Ps. Problemet med att kommentera, som en del av er ha haft, borde vara löst nu! Bara att kommentera alltså!!