Jag har ALDRIG förr lagat egen pepparkaksdeg -det är säkert jobbigt! …Om jag hade vetat hur lätt det är så hade jag nog ansträngt mig förr. Ja, jag skulle säga att det är lika svårt att göra egen pepparkaksdeg som att välja vilken sorts köpis-deg man kanske föredrar.
Ja, jag behövde faktiskt smaka för att se så det smakade rätt. Det gjorde det.
Hur många av er småbarnsmammor känner igen det här fenomenet?
IPhonen har visserligen lösenkod för att kunna öppnas, men kameran får man fram utan att trycka in fyra siffror. Jag raderar mellan 9 och 25 bilder var och varannan dag.
Det är kanske inte alla som skulle tycka att det vore roligt att få gå på VIP-kväll till sitt jobb… men om man är anställd på Amalia så är det inte alls fel! Får man dessutom mingla runt med sina blogg-vänner så är allt bara tipptopp för en hemmamamma som jag. Samtidigt fick jag ju se hur en amalia-kväll går till, så vet jag sedan när jag återgår till jobbet efter mammaledigheten. Bingo på många olika sätt med andra ord.
En Amaliakväll (kundkväll) kan du själv stå värdinna för. Det är bara att samla ihop lite vänner (eller gör som Madeleine som bjöd in bloggare i nejden) och boka in en kväll. Jag rekommenderar det verkligen, och skulle föreslå att ordna en i slutet av januari för att få tips och råd om vilka grönväxter som passar ens behov. Man får ju liksom passa på att fråga ut de som står bakom disken när det inte springer runt så många andra kunder.
Vilken tur att Elin hade hittat hit så jag kunde berätta om vad jag hade drömt senaste natt. Kort sagt var hennes sambo dörrvakt vid nattklubben under torghallen, men han släppte inte in mer folk eftersom Mårran satt och drack kaffe och ville vara ifred…. Ja, det säger en hel del om mina drömmar.
Emmi fann sin vän brien på serveringsbordet… Vi hängde alla här ganska länge emellanåt.
Och ATT jag är stolt över att vara en av Annas anställda!! Anna är så duktig på trender och förutspår alltid rätt när det kommer till vad som kommer att bli nästa stora innegrej. Likaså gör hon alltid så fina planteringar, arrangemang och buketter. Mimmi hade turen på sin sida ikväll och vann med sin en fin hyacintbukett i ett lotteri. Lite avis blir man ju förstås.
Helt i min stil!!
Orkidéer och mossa är så ofattbart snyggt tillsammans!! Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att ha en sån här plantering hemma nu under julen och nyår. Fin i all sin enkelhet!
Och så den lättskötta varianten av julplantering!
Ni kan tro att det börjar klia rejält i mina floristfingrar den här årstiden, och speciellt de gånger jag går in i en blomaffär! Enligt planen borde jag vara back in business nästa år den här tiden, så då står det säkert julkänsla ut genom öronen redan i början av november… så brukar det vara iallafall.
Tack Madeleine för att du ordnade! Vi gör gärna om det till våren för att spana in mer trender!
Alltså man kan få en sån otroligt snygg frisyr av att ligga på soffan och läsa bloggar! Jag har haft så fullt upp med att möblera om i köket att bloggvärlden helt enkelt bara fått stå bredvid och titta på (och samla olästa inlägg på hög). Nu inser jag dessutom att det kanske inte alls är konstigt att jag har haft ”extra hjärtslag” (det är väl egentligen inte bokstavligen ett extra slag, sa mommo) mer än ett dygn och still going strong. Stress och för lite sömn sa min mamma.
Idag chillade vi med min mommo och moffa på eftermiddagen, lite som för att bedöva tröttheten och göra något roligare än att sitta hemma. Tänk vilken tur ändå att man som trött hemmamamma har sina morföräldrar i samma stad. Det är sällan de tackar nej till ett besök (och tackar de nej är de antagligen inte hemma) och alltid känner man sig lika välkommen! Helt enkelt en bra tillflyktsort för trevligt sällskap. De blir glada, vi blir glada, ALLA blir glada!
Ni hemmamammor, ni passar väl på att besöka era äldre släktingar på dagarna?
Här är det snabbt marscherat! Och vad är väl inte bättre än det? Ni förstår kanske att det inte är jag själv som har slängt ihop den här idag mellan gallskrik, kackablöjor och amningar. Skulle det inte ha varit för att min lillebror hade möjlighet att hjälpa så hade det nog gått betydligt långsammare. Jag hade någon slags fantasi om att jag skulle bygga med handledning av Filip, men man hinner liksom inte med när de sätter fart de här proffsen. Svisch, svosch bara så såg det ut så här!
Ibland så har jag sådana fantastiska idéer så det är inte klokt! Det här är en sån som löser hejdundrande många problem i köket. Jag ska förklara.
De där svarta klumparna är betongskorstenen/ugnen/kaminen och diskbänken mot väggen. Ni ser var de fyra fönstren finns och hur matbordet nu är placerat. Det markerade området uppe till vänster är det som tejpbitarna i gårdagens inlägg markerade. Ett skafferi.
Det där lilla hörnet av köket har alltid gett mig huvudvärk för att det är så fult och opraktiskt, och så har jag alltid önskat att jag hade ett walk-in-skafferi (som Martin Timell så fint uttryckte sig). Vårt skafferi får dessutom ett fönster… vi behöver inte två norrfönster i köket tycker jag, de ger inget dagsljus alls ändå, och så har vi ju ändå 3 fönster kvar.
Planen är att bygga in kylskåpet så att det blir infällt i den nya väggen och gömma fula frysboxen inne i skafferiet. Dessutom blir det hyllor att förvara de där grejerna som man inte använder så ofta på, typ hushållsassistenten, matberedaren, våffeljärnet, sodastreamern och 10-liters-kastrullen.
Nu ska jag bara skaffa en barnvakt så att jag kan bygga på dagarna… jag tror det går snabbast så. Och kanske prata ihop mig med min lillebror som är mer snickarmaterial än undertecknad.
Men ojdå! Vad är nu det här för spännande tejpbitar på golvet? Åh vilken cliffhanger!!!
Åhåhoppsan!! Det som krävs för att ligga på mage och lyfta huvudet är tydligen magknip och en ljus tv-skärm!
Pea, det är Milea enligt Leon det.
Lucka 7: Ett inlägg om något du är helt och hållet är beroende av i vardagen.
Jag är totalt beroende av min man, och då menar jag inte på det där kärleksfulla viset så att jag åååh älskar honom så mycket att jag dör om jag måste vara utan honom. Nå, såklart älskar jag honom så mycket egentligen, men nu vad det inte poängen den här gången.
Det är stödet jag är beroende av, att ha någon bredvid mig som bara finns där utan underligheter. Daniel är en sån klippa när jag bryter ihop var och varannan vecka när det blir för tungt. Jag skulle aldrig klara av att sköta ett hushåll själv helt enkelt. Vem skulle då hämta rotsaker ur källaren, rensa ur golvsilen, natta Leon, fixa internet, och koka tomtegröten? Jag får nästan dåligt samvete ibland… så bra är Daniel att ha. Så är han ju en sån bra pappa också förstås.
Vi har nu uppnått den där fasen när allt annat börjar vara så intressant att det är svårt att äta. Bara en notis.